Martin Scorsese bodde i Los Angeles i början av 70-talet. Han fick genom kompisen Brian De Palma tips om Paul Schraders manus. Schrader var filmkritikern som försökte skola om sig till filmmanusförfattare. Scorsese började "punktmarkera" honom. Sökte upp honom på fester osv. Producenterna Julie och Michael Philips, försökte han övertyga. Han ville att de skulle förstå att han var "killen som skulle göra Taxidriver". Men de var inte alldeles övertygade precis. Men efter Scorseses framgångar med Mean Streats (1973) och Alice bor inte här längre (1974) samt Robert De Niros Oscar för Gudfadern 2 (1974) förändras attityden...
I dokumentären (Behind the scenes documentary) som följer dvd:n Taxidriver (1976), berättar Schrader om när han skrev filmens manus. Hans liv var i spillror. Hans äktenskap hade brakat ihop och där stod han helt utan bostad.
Ensam, isolerad , drev han omkring och inte visste inte vad han skulle göra. Inte en människa hade han talat med på flera veckor.
Taxibilen i filmen blir i hans ord en symbol för "manlig vandrande ensamhet". Robert De Niro imponerade på motspelaren Peter Boyle. Han minns att De Niro åkte mellan inspelningen i Italien av 1900 (1976) och förberedelserna inför Taxidriver i New York. De Niro tog taxi-kort och körde taxi runt i staden.
Scorsese ville ha Harvey Keitel först i rollen som valkampanjarbetare (den rollen som Albert Brooks spelar i filmen), men Keitel läste manuset och ville sedan ha rollen som hallicken Sport. Keitel hade från början bara fem repliker. Han lade till, ändrade och såg till att hans biroll fick mer att säga till om. Han bodde i Hells kitchen under den här tiden. Han hade sett en hallick nära sin bostad vid flera tillfällen. Han studerade honom noga. Klädde sig sedan som honom och en liten detalj tog han också med sig. På ena handen , eller ena fingret har han en lång nagel som är målad med röd färg. Den var till för att snorta kokain.
Jodie Foster var bara 12 år gammal när filmen spelades in. Hon kände Scorsese sedan filmen Alice bor inte här längre, där Foster hade en liten roll. Scorsese kontaktade hennes mor inför filminspelningen av Taxi driver. Han frågade om hennes dotter fick lov att spela den prostituterade Iris. Fosters mor gick efter en viss tvekan med på förslaget. Under inspelningen var Fosters mor ständigt närvarande. Foster avskydde kläderna hon tvingades ha och skämdes att gå runt i högklackat m.m. Hennes kompis i filmen som syns i några scener sägs vara riktig prostituterad och hetat Iris och varit förebilden för Fosters rollkaraktär.
Cybil Shepard blev först förbannad efter att ha läst klart filmmanuset. Hon tyckte med all respekt för Paul Schrader att rollen hon fått var en sådan "icke-karaktär-roll".
Enligt Scorsese är filmen en form av skräckfilm och en slags gotisk New York-skildring. Schrader tillägger att det är en film om staden och vad den står för: all galenskap och hur du går dit för att uppleva galenskap. Dess ironi är Ensamhet. Sann ensamhet återfinns bland offentliga miljöer och däribland folkmassor.
Foster minns hur De Niro kontaktade henne och de åkte runt i New York och fikade på olika ställen. Han satt alltid tyst. Foster förstod ingenting. Hon började pratade med andra i caféet. Med tiden började hon känna sig bekväm med honom. Och de började improvisera och repetera, repetera och åter repetera.
Scorsese är ju själv med i filmen som kund till Travis Bickle. Hans rollinsats var en nödlösning. Skådespelaren som skulle ha spelat den taxikunden hade skadat sig i en filminspelning och kunde därför inte vara med.
Filmen handlar om "ensamhet som byggs upp och exploderar inombords" enligt Schrader. Om en mans impulser och motsättningar; hans besatthet att bli hälsosam samtidigt som han drar i sig piller och andra tvivelaktiga saker. Det handlar mest om hur han förbereder sin egen undergång.
Jodie Fosters syster Connie fungerade som hennes stand in i vissa "obekväma scener". Eftersom Jodie Foster ansågs enligt som minderårig fick hon träffa en psykolog i samband med filminspelningen. Scorsese och hans filmteam fick också se till att inte filma scener med Foster för sent på kvällarna.
Travis Bickles mohawkfrisyr uppkom när de gjord research till filmen. En statist i filmen hade krigserfarenheter och berättade för Scorsese att vissa soldater rakade sig på det viset. Det var som en ritual innan de begav sig i strid. Scorsese tyckte att det passade bra in på Travis Bickle.
Scorsese tankar om filmen är intressanta: vi människor kämpar mellan fantasi och verklighet. Vi ställs mot vad vi skulle vilja göra och vad vi kan göra. Vi skulle vilja göra vissa saker men vi vet att vi inte kan göra det. I Travis Bickle fall så försöker han leva ut sina fantasier.
Steven Spielberg hjälpte till i klippningsjobbet, minns Scorsese.
Filmen dediceras till Bernard Herrman som gjorde den oförglömliga filmmusiken. Han avled strax efter att han blivit klar med musiken för filmen.
Schrader avslutar: Filmen är en kommentar till media. Han tänkte på en kvinna som sköt president Gerald Ford. Hon blev kändis efter mordförsöket. Och media fungerar så. Ingen bryr sig hur eller vad du har gjort eller hur du hamnade där. En kvinna skjuter presidenten och blir kändis och hjälte. I medierna råder det inga värderingar. En kritik som är lika aktuell idag som 1976. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar