Blir inte riktigt klok på mig själv och min relation till filmen Bodyguard (1992). Såg om den för säkert 10:e gången härom kvällen (Enligt Socialstyrelsens broschyrer bör man söka upp hjälp snarast när man ser om Bodyguard i huvudtaget) 

Det är nog bara Vittne till mord (1985) som jag sett flera gånger. Det är förvånade varje gång när jag ser filmen och  hur mycket känslor den väcker i mig och hur berättelsen blir starkare för varje gång jag upplever den.

 

Inledningen är medryckande och jag kan inte riktigt släppa Frank Farmer och Rachels motsträviga kärleksöde. Kevin Costner är i varje scen , perfekt nedtonad och i takt med rollen. Inget överspel, inga onödiga repliker, inga försök till att vara rolig. Han är en klassisk filmhjälte. Önskade att jag kunde bära en vit skjorta som honom, önskade att jag också  kunde köra bil som honom, dansa som han gör med Whitney och även läxa upp en och annan översittare som han gör.
 

Whitney Houston är alldeles förtjusande som film/musikdiva, en roll hon nog enkelt kunde ta till sig. Rachel gör först narr av tystlåtne livvakten Farmer. När han räddar henne under en stökig klubbkonsert, förändras hennes känslor. Farmer förälskar sig i henne när han en kväll i sin ensamhet ser henne i en musikvideo på storskärm. Hon har håret utsläppt, tunna kläder, och ser på honom från skärmen och sjunger I wanna run to you. Farmer ler inte. Men hans ögon är stora.

När de sedan dejtar, vad är det dem gör? Jo de går på bio och ser Frank Farmers favoritfilm, Yojimbo - Livvakten (1961) av Akira Kurosawa. Bara en sådan sak. TA