Olmo (Gerard Depardieu) och Alfredo (Robert De Niro) växer upp jämsides i början på förra seklet  i Italien. De växer upp i olika klasser; den ena är jordbrukarson och socialist och den andre är son till en pardone, stor markägare med fascistiska kontakter. Vi får följa dessa gossar växa till män mellan två världskrig. Vi får följa skilda men ändå gemensamma livsöden färgade av deras historia, olika val men framförallt deras klass och sociala arv. Olmo blir änkling, och far till en dotter, en man som strider mot orättvisan, han för intensiv kamp mot att vara slav och sakna människovärde hos markägarna. Alfredo möter sin livs kärlek i konstnärsbohemen Ada , och han gör allt för att inte bli som sin hatade fader....

Italienaren Bernardo Bertoluccis (Sista tangon i Paris och Den Sista kejsaren m.m.) ambitiösa film (över fyra timmar lång), 1900 (eller Novecento som den också kallats, 1976) är en stundtals vacker, livfull hyllning till demokratin, Italiens historia och blodiga kamp mot förtryck, klassystem och fascismen. Han ville tydligen ha Jack Nicolson i rollen som Alfredo (http://www.imdb.com) , men ingen saknar honom, när Robert De Niro fullkomligt blänker i rollen.

Flera scener med honom mot Depardieu är omistliga och även med Dominque Sanda påminner oss om hur han en gång var kanske världens främste amerikanske manliga skådespelare. Filmen 1900 var tänkt som en tv-serie, men Bertolucci ändrade sig för han tyckte att det politiska budskapet förtjänade att synas på stor duk. Regissören var inspirerad av de fyra årstiderna när han gjorde filmen. Ennio Morricone kanske gör sitt livs filmmusik, filmens ledmotiv är av änglalika toner. Filmkritikern Roger Ebert var dock besviken över filmen och minns hur den mottags i Cannes. Inför visningen gjordes många desperata försök till att få biljetter. Vid presskonferensen efter filmen var det tyst och buropen ringde i öronen. Ebert tyckte att 1900 hade flera minnesvärda scener men det är en film som inte är episk annat än på längden och det är en historia som inte tar oss någonstans, vi lär aldrig känna karaktärerna annat än som ideologiska motpoler. http://www.rogerebert.com/reviews/1900-1977
 TA