Ron Howard påminner oss om det extraordinära med The Beatles i den mycket välgjorda dokumentären, Eight Days a week (2016). Liverpoolbandet kan liknas med Mozart och Beethoeven i den mening att de har skapat så mycket bra musik, under inte alltför lång period (1962-1970). De hade inte bara frisyrerna som chockade den äldre generationen och fick flickor och ruska på huvudet och tjuta av gallskrik. De hade låtskrivartalanger som saknar motstycke, en skarp manager (Brian Epstein) och disciplinerad producent (George Martin) och framförallt stod de rustade för konserthysterin under ett längre tag. De hade turnerat och uppträtt under en längre tid innan genombrottet. Allt grundades i Hamburg, där de kunde få spela 8 timmar om dagen. De var oerhört samspelta, vilket också fortfarande märks, (som Elvis Costello noterar) när bandet spelar mycket i USA på arenor med rekordpublik och de knappt hör varandra på grund av allt väsen.
Men allt har sitt slut. Allt har sitt pris. Slutligen ledsnar framförallt John Lennon på turnéerna och galenskapen som följer. Inget nytt under solen, för de mest inbitna fansen, kanske, men återigen, slås vi av The Beatles stora inflytande inom populärmusiken och band-kulturen som fenomen. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar