BABY DRIVER (USA, England, 2017)
Musikalisk biljaktsaction.
Manus & regi: Edgar Wright
I rollerna: Elgort Ansel, Kevin Spacey, Jon Bernthal, Jon Hamm, Lily James, Jamie Foxx, Eiza González, m fl.
Längd 1 timme, 52 min. Från 15 år
Sverigepremiär 26 juli.
SA SA SA SA (4 av 5)
Vet inte varför jag alltid, så länge jag kan minnas, varit fascinerad av biljakter på film. Har aldrig haft körkort ens. Men varje gång jag ser Steve McQueen eller Ryan Gosling sätta sig i sina Mustanger och mullra iväg så får jag gåshud. Och det är väl som Edgar Wright, ur-britten som nu gett sig in på den kanske mest amerikanska filmgenren av de alla- Biljaktsfilmen, säger, att biljakter är den mest renodlade formen av action på bio. Och det vilar något rebelliskt över dessa ordkarga hjältar eller antihjältar med sina bilar och hur de ofta bara vill åka bil och köra iväg utan att mål och med drömkvinnan i sätet bredvid sig.
Wright, med den framgångsrika actionkomedi-trilogin, den s.k. Cornetto-trilogin, bestående av Shaun of the dead (2004), Hot Fuzz (2007) och The World's End (2013) på sitt cv, har alltid älskat biljaktsfilmer och insett att ville han göra en var han tvungen att göra den i USA. Influerad av genreklassiker som Bullitt (1968), The Driver (1978), French Connection (1971), Vanishing Point (Jakten mot Nollpunkten, 1971), Blues Brothers (1980) och, nu senast, Drive (2011), begav han sig till bl a Atlanta, Georgia i USA och spelade in denna actionstänkare som egentligen har mer gemensamt med musikaler som t ex La La Land än t ex Bullitt. Mer om det senare.
Baby (Elgort) är en pojkspoling med tinnitus som också är en jävel på att köra bil. För att mildra öronsjukdomen har han jämt och ständigt musik i öronen, gör pedantiskt uttänkta blandband för sin iPod och det har gått så långt att han inte ens kan köra om det inte är rätt band eller rätt låt.
Men han har en skuld att betala av till storskurken Doc (Spacey) och tvingas ställa upp som förare till de bankrån som Doc minutiöst planerar och utför med olika gäng varje gång. Men just som han tror att han gjort det sista jobbet för Doc och är fri, så dras han in igen på brottets bana med insikten att Doc aldrig tänkte släppa honom.
Men Baby har planer på hur han och hans flickvän ska kunna rymma och vara fria...
Efter den inledande, helt vansinniga biljakten så blir Baby Driver som en musikvideo där Wright på ett makalöst sätt mixar musik, bild och ljud så att man bara sitter och ler brett. Och håller takten med hela kroppen. Från inledande "Bellbottoms" av The Jon Spencer Blues Explosion till "Baby Driver" av Paul Simon är soundtracket till brädden full av grym musik och ibland tror man nästan att Baby ska brista ut i sång när han sjunger och dansar till låtarna i sina lurar.
Baby Driver är som musikalen La La Land fast där musikerna är ersatta av bilar, kriminella och en jäkla massa action och skjutande.
För alla som sett Wrights tidigare filmer är igenkänningsfaktorn stor, främst i humorn och dialogen (som likt Tarantino är full av nonsens-snack) och alla de film-och populärkulturella referenserna han späckar sina filmer med.
I Baby Driver får han till en gravt underhållande, snygg och bitvis rå och våldsam mix av det gottigaste ur Cornetto-trilogin och det bästa från de mest bensindoftande och coolaste biljaktsfilmerna i filmhistorien.
Inte så illa pinkat av en medelklass-engelsman från kusthålan Dorset.
Göran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar