Idrott hör ihop med psykologi.
Utövares inställning och mentala form brukar visa sig uppenbart i efterföljande prestation. I filmen Wimbledon (2004) får vi se in i huvudet på en tennisspelare. Veteranen Peter Colt (Paul Bettany) är på dekis. 32 år, 119 på världsrankningen. Han verkar ha sett sina bästa dagar. Som han säger till sin mor: ”I tennisvärlden är jag lika gammal som du”. Stödet från familjen går dock inte att klaga på. Men hans egen känsla av att vara en föredetting – är överhängande.
Expertkommentatorn, och förre tennisspelaren John McEnroe är inte ensam att fundera över vad som snurrar i Peter Colts huvud under match.
Här sätter ju bara fantasin gränser. I Peter Colts huvud huserar negativa tankar om att förlora och se bollar gå förbi honom. Rädslan håller på att förgöra honom. Men så vänder det.
Förklaringen stavas L i z z i e B ra d b u r y (Kirsten Dunst), ett ungt jättelöfte inom damtennisen. Colts nyfunna kärlek. Men kan det verkligen bli hon och han? Kärlek och livet på tennistouren, går det verkligen att kombinera?
Förre tennisspelaren Pat Cash hjälper till under inspelningen av Wimbledon
Hur historien ter sig, ur ett genusperspektiv är till synes inte helt ovidkommande; mannen i form av Peter Colt ”tänder till” på tennisbanan genom kärleken från den yngre spelaren Lizzie Bradbury. Hon däremot förlorar den viktiga matchen, eftersom umgänget, blir distraherande. Vad säger det?
Å andra sidan: när de möts under ett träningspass på tennisbanan, lyckas Lizzie förföra enkelt Peter Colt, och han tappar väldigt enkelt fokus på sin serve. Såsom Marions kyssar får Robin Hood i Prince of thieves (1991), att missa kapitalt med sitt pilbågsskytte. Kärlek på film och i synnerhet när det kommer till hjälteskildringar har något av dubbel betydelse. En sida av myntet är att kärlek gör dem svaga, mänskliga, fyllda av känslor och rädsla av att förlora (t ex i Ridley Scotts Robin Hood). Den andra, att de blir ytterst villiga att beskydda och försvara, oavsett pris (brorsan Tonys True Romance).
I den romantiska komedins värld är det enklare. Kärlek är grejen. Det är slutmålet, men vägen dit är fylld av förhinder som måste röjas. I Wimbledon är idén om kärleken och en relation som betvivlas av både Lizzie och Peter. Men den senare inser ungefär som en nyfrälst, att han vore inte någon om det inte vore för kärleken. Och visst är det lite så där utanför biosalongen eller filmens värld. Några av oss växer ett snäpp (ok, vi kanske inte tar oss till en final i Wimbledon…) av en gnutta, sekunders ögonblick av hängivenhet. Vi kan då klara av saker vi kanske inte skulle förmå, i normala fall (eventuellt klara oss vidare från gruppspel till åttondelsfinal).
Givetvis finns det inte mycket gemensamt med de riktiga och filmens tennisstjärnor. Men det är ju heller inte meningen. Peter Colts ska ju framställas precis som Hugh Grants gemytlige bokhandlare i Nothing hill (1999). Den vanliga och snälla killen, fast i tennismiljö. Istället för ha sällskap av en skruvad rumskompis har vi en cykeltokig lillebror (James McAvay, vad hände med honom efter Försoning och Last days of scotland?) här. Och istället för ett härligt jordnära kompisgäng, så ser vi här sympatiska föräldrar som arbetar i trädgården eller enträget få igång gamla teven. Här finns inga klassresor eller skryt. Sonens framgångar förändrar inte var vi kommer från.
Genomsympatiskt, men lika förlegat som ”lagkänsla” eller solidaritet. Sagolikt idylliskt och utopiskt, och det är ju romantiska komedin i ett nötskal. Men jag gillar Wimbledon. Det går inte bortse ifrån.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar