Jag ser John Hustons The misfits (1961) och det är väldigt få gånger under filmen som jag inte tänker på Marilyn Monroe och Montgomery Clift och myterna kring deras privatliv. Clift spelar en berusad , miserabel men godhjärtad rodeo och Monroe spelar en nyskild kvinna som söker efter mening och ger eftertänksamma svar och är långt ifrån någon bimbo eller vamp. Ibland verkar hon dock en smula groggy och jag tänker på Joyce Carol Oates roman Blonde (2000) , där jag har vaga minnen om att legenden Monroes sista tid var klart förvirrande och diffus. De är sårade, de är ärrade av smärta , nedsatta av förluster och personlig genomklappning. Man önskade att de kunde bli lyckliga , att de kunde få varandra, att de kunde ha förmåga att bli förälskade och älskade. Slutscenerna då de bestämmer sig för att släppa hästarna fria handlar minst lika mycket om dem själva. Att frigöra sig själva från bilderna och myterna som folk har skapat kring dem. Att frigöra sig från oket att vara det de har blivit - men inte vill vara. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar