En liten flicka ligger nedbäddad. Hennes farmor drar för gardinerna i fönstret. Flickan frågar henne om varför det snöar. Farmodern säger att det är lång historia. Men flickan står på sig. Hon vill veta. Och så börjar historien om pojken med saxhänderna, Edward Schissorhands berättas av farmodern...
Edward hittas av en godhjärtad försäljerska (Dianne Wiest). Hon tar med honom hem till sin familj. Han är en udda fågel i ett villaområde där alla klär sig likadant och beter sig som flockdjur. Det dröjer inte länge förrän Edward blir exotisk för grannarna och hans förbannelse visar sig bli hans gåva. Han klipper hundar, kvinnor och buskar och häckar. Han ger alla estetisk kärlek och alla blir förtjusta. Men snart vänder det....
Det är en klassisk saga fast i Tim Burtons (klipp) händer. Det vilar något gotiskt (men också tänker jag på hur bra den här skulle göras utmärkt som musikal/teater, vilket den också tydligen gör) och här finns flitigt med referenser, bland annat till Frankenstein. Edward är ju en produkt av en vetenskapsman, en maskin, en industriell människa. Och hans främsta egenskap är hans sax händer som visar sig också kunna förgöra och vara lika förmögen till skönhet som till destruktiva krafter.
Hans kvasi-familj försöker lära honom etik, för hans leverne i ett slott i alla år, har gjort honom bortom verkligheten, bortom sociala koder och regler. Ingen vet hur gammal han är. Han finns inte i något system. Till en början förgyller han det lite sömniga och uttråkade (extremt pastellfärgade) villaområdet, hemmafruarna attraheras, barnen älskar hans sax konster och han gör samhällets gröna områden till prakt konstverk.
Han är Skaparen. Han är förstöraren. Båda finns i hans persona. Det mörka, det hemska, det destruktiva får näring när hans kärlek motarbetas och när han inte vinner Kims hjärta...Ironiskt så är han Satan själv enligt en religiös kvinna i filmen.
Det är lite som i David Lynchfilmer, vi får ingen bestämd tidsram , om det är dåtid eller nu eller så. Det är en värld vi kommer till som ligger bortom vår egen. Här råder 50 och 60-talsinfluenser i klädmodet. Det vanliga , och det vardagliga skildras där något får människorna att stanna upp och där tristessen bryts upp av något nytt inslag. Liksom Lynch har Angelo Baldamenti har Tim Burton kompositören Danny Elfman som skapar med musiken en magisk värld. Men där stannar likheter genast med David Lynch. Tim Burton är aldrig intresserad att göra psykoanalyser eller fördjupa sig abstrakta visuella bilder och manipulera tittaren. Han är en sagoberättare av den gamla skolan, och har i sådant fall mer gemensamt med Steven Spielberg och hans E.T. Edward Schissohands var Johnny Depps stora breda genombrott , inledningen också på ett långt samarbete med Tim Burton, helt jämförbart med Robert De Niro och Martin Scorsese. De lever i symbios, och de gör varandra bra. Har svårare att hävda sig utan den andre.
Det sägs att Edward Schissorhands var inspirerad av The Cure-sångaren Robert Smith. Sångaren skall också ha kontaktas av Burton för att göra musik till filmen, men hade inte möjlighet då. Winona Ryder hoppade av Gudfadern 3 för att göra rollen som Kim i filmen (http://.www.imdb.com). TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar