Ryan Gosling har haft en formidabel period , senaste decenniet. Gått från klarhet till klarhet. Från indieproduktioner till storfilmer. Går man dock tillbaka till 2004 och ser honom i Nick Cassavetes Dagboken väcker det dock en del funderingar. Har han utvecklats någonting under nästan ett decennium eller är han kvar i en enda Mansroll? Jag befarar dock det senare.

Han är Den tystlåtne och handlingskraftiga Karln (med rötter från 50-talets Hollywood) i film efter film. Tänk Clint Eastwood innan hans kovändning (Broarna i Madison county) Men precis som Steve McQueen eller andra klassiska Hollywoodstjärnor vill Gosling göra alla typer av filmer; thrillers, gangsteraction, romantiska komedier, drama osv. Som jag ser det återstår egentligen tre genres för honom framöver: Rymddräkten, Kostymdrama och Skräckrysare. Därefter har han ett komplett CV. Ytligt sett.

Dagboken är en snyftare av den äldre skolan. Klichéer är bara förnamnet. Gosling spelar arbetarsonen Noah i södern. Det är strax före Andra världskriget. Han förälskar sig i fel flicka. Rikemansdottern Allie (Rachel McAdams från Sherlock holmes) har framtiden framdukad. Frågan är inte om hon ska studera , utan vilket college är värdig hennes familj och anseende?
Allies mor (Joan Allen, underskattad) sätter stopp från Allie och Noahs fortsatta romans. Tiden och livet kommer emellan. Parallellt med att deras historia berättas, följer vi två äldre människor på ett vilohem. Mannen (James Garner) läser ur en bok, om historien om Allie och Noah för en kvinna som har tappat minnet (Geena Rowlands).
Detta är knappast något måste , snarare är Dagboken , en film i brist på annat. Rachel McAdams har jag svårt att ta på allvar. I varje dramatisk scen blir hon hysterisk och hon står och gapar och skriker mot en Ryan Gosling som nog aldrig varit tystare än så här. Och i mina ögon ekar det tomt i triangeldramat mellan henne, honom och Lon (James Marsden)...Det är dock kul att se Sam Shepard, Joan Allen och Entourgestjärnan Kevin Connolly. TA