brittisk-amerikansk film i regi av John Ridley
Medverkande: André Benjamin, Hayley Atwell, Imogen Poots m fl.
Speltid: 118 min
Betyg: AT
John Ridleys (manus-aktuell med Steve McQueens 12 years of slave) habila film om rockhistoriens främsta gitarrhjälte bekräftar det vi redan vet. Ännu en gång får vi ett kvitto på Svårigheten att göra en gripande rockfilm. Kan inte minnas när jag senast längtat så förfärligt efter att en film ska ta slut som under Jimi: All is by my side.
Filmen står och trampar och det är provocerande tråkigt. Var finns musikern? Varför så få musikscener? Varför i rockfilmer alltid detta ständiga val att gestalta stormiga kärlekshistorier mellan rockstjärna och mer anonym kvinna?
Outcast sångaren André Benjamin ser ut som ikonen. Men det är väldigt lite nerv, liv och farlighet han utstrålar. Elektrisk rockmusik framställs mest här som en gitarr nedlagd i ett fodral. Blir inte alls klok på den här filmen, det finns så lite att säga och förmedla. Jag försöker finna skäl för filmens legitimitet. Vill hitta konsert-scener, repetitioner, snack mellan musikerna (gärna mer Mitch Mitchell och Noel Redding) som kan väcka inspiration och kickar. Men jag får mest tjafs och bråk mellan gitarrguden och hans flickvän (Hayley Atwell). Var finns scener utifrån Jimis upplevelser/ögon? Det är uppenbart att Betraktarens teckning av Hendrix är föremål för filmen. Dock kommer vi aldrig grabben Jimi nära inpå livet.
Hendrixfilmen har klara ambitioner att inte vara en klassisk biopic. Här får vi inget om hans uppväxt eller bakgrund och hur han kommer i kontakt med musiken, vilket heller inte kanske behövs. Vi kastas in i hans vuxna liv och får ett utdrag från några år (1966-68) följa honom i ett blomstrande "Swinging" London. Han har ännu inte slagit igenom, The Jimi Hendrix Experience har ännu inte bildats, han hänger med Keith Richards ex-flickvän (Imogen Poots) och uppbackas av den drivna managern Chas Chandler (Andrew Buckley). Folk säger att han bara kan älska sig själv. Eric Clapton blir grön av avundsjuka under en oplanerad jam-session. Jimi misshandlar flickvännen med en telefonlur i ansiktet. Han köper secondhand-kläder och blir sedan trakasserad av rasistisk polis. Han upptäcker droger. Han vill inte låta sig kategoriseras. Varken i något musikalisk fack eller enbart spela för en viss typ av människor. En tvättäkta frihetssymbol.
Varför kan jag inte gilla den här filmen? Jag tror att det handlar om att filmen inte kan mäta sig med myterna och Rockstjärnans persona. Det är det grundläggande problemet för biopic och i synnerhet filmer om rockstjärnor. I tider som denna då HBO producerar tv-serie och det mesta de tar i blir till guld. Varför kunde man inte göra en fiktiv serie om Hendrix? En tv-serie skulle ju kunna ge oss tid och en alltmer komplex bild av en mystisk rocklegend. Vad är poängen med en film om en banbrytande artist om man inte får lära känna honom? Men det är också som sagt snålt med musikscener. Vad är en musiker utan hans musik? All by my side blir som att se en skatefilm men nästan helt utan några skateboardscener i huvudtaget. I biosalongen uteblir applåderna. Det är normalt vilken annan kväll som helst på Grand biografen, men inte under Stockholm filmfestival TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar