Oliver Stones omtalade film JFK (1991) är trots sin åldern, 22 år gammal, fortfarande vital, ovanligt underhållande och spännande.

Visst ger skådespelarna en extra krydda: John Candy (spelar skum advokat, sägs ha svettats ofrivilligt i scenerna eftersom komikern var nervös för sin första dramatiska roll i karriären,  www.imdb.com) , Gary Oldman som Lee Harvey Oswald, Joe Pesci (spelar anti-kommunist med betydelse för utredningen) , Sissy Spacek, Donald Sutherland, Jack Lemmon, Tommy Lee Jones (blev Oscarsbelönad för rollen som Clay Shaw/Bertrand), Kevin Bacon, Frank Valey (finns bara med på rollistan i Directors cut versionen), Laurie Metcalf, Michael Rooker, Wayne Knight (Jurassic Park, Basic Instinct) och Kevin Costner. Stone ville ha stjärnor för han tyckte flera scener i manus kändes torra och tråkiga.

I en intervju med Michael R Miller berättar Stone att han köpte filmrättigheterna till böckerna On a trial of assassins av Jim Garrison och Crossfire skriven av Jim Marr om JFK. Warner ville ha en film från honom. Han fick bolagets stöd så länge han hade en stjärna i huvudrollen. Han behövde Kevin Costner. Stone begav sig till London där Costner filmade Robin Hood - Prince of thieves. Costner var inte intresserad. Konservativ som han är, blev det en kamp för regissören att sälja in filmen för honom. Stone tror att hans fru och agent fick honom att ändra sig och tacka ja.  http://www.truth-out.org/opinion/item/20032-the-oliver-stone-interview-part-ii-jfk

Rollen som distriktsåklagaren Jim Garrisson var annars eftertraktad. Miami Vice-stjärnan Don Johnson ville så gärna ha rollen , men ansågs inte vara rätt man. Hans tv-bakgrund skulle störa filmens trovärdighet tyckte man.

Stone ville först ha Harrison Ford och Mel Gibson. Gibson sägs ha tackat nej till rollen. Nick Nolte var för gammal. James Woods ville också spela Garrison. Stone såg honom mer i rollen som David Ferrie (Joe Pescis karaktär).  Woods hade synpunkter på filmen och ville att JFK skulle handla mer om Garrisons liv, medan Stone ville ha en film bara om fallet. http://www.imdb.com
Så fick det bli. Och det är jag glad för.

JFK är Stones personliga favorit av sina egna filmer. Den är på många sätt föredömligt balanserad, de svaga scenerna är sällsynta (endast mellan Garrison och hans fru Liz) i förgrunden får vi Garrisons jakt på sanningen. Och en extremt välgjord thriller om den lilla mannen i kampen mot DET STORA SYSTEMET.
Ok, det glappar i bevismaterial, kanske, och det är mycket konspirationer hit och dit, men någonstans kommer ändå budskapet fram, Myten om att Lee Harvey Oswald och att mordet var en mans verk är något Warren-kommissionen slagit fast och försökt göra till sanning. Men den kan vi avfärda. Ingen skytt skulle hinna skjuta dem där skotten under den där tiden (tre skott under sex sekunder). Lee Harvey Oswald var en syndabock. En bricka i ett komplicerat spel.

På tal om senare tids upprördhet kring över hur verkliga personer framställs på film och huruvida filmmakare ändrar på sanningen och historiska skeenden,  som t ex svenska Mig äger ingen, Monica Z och fjolårets utskällda Call girl , framstår dessa filmers debatter en smula blygsamma i jämförelse med Oliver Stones film. 

Få vill se den som en film som vill berätta en konspirationshistoria, många vill se den som en film som vrider och vänder på sanningen och historien - för mycket.
http://entertainment.time.com/2011/01/26/top-10-historically-misleading-films/slide/jfk-1991/

 Redan när filmen producerades väcktes det klagomål och arga toner. Flera tidningar tyckte att Oliver Stone kom med lögner. Regissören var säker på att tidningarna hade en agenda. De vill skydda historien.
Jag finner Oliver Stones JFK  mer som ett fascinerande inlägg i en evig diskussion om ett av de största mordgåtorna i modern tid. Varför mördades Kennedy? Vilka låg bakom mordet , konspirationen och vilka dolde den?  I Stones film finns kopplingar till anti-kommunister, Pentagon, Dallaspolisen, Secret service, maffian,  FBI,  Lyndon B Johnson och affärsmän i New Orleans.

I Brittiska The Guardian vill Alex von Tunzelmann nästan likställa Stones teori i JFK med en dåres idéer. http://www.theguardian.com/film/2011/apr/28/jfk-oliver-stone-john-f-kennedy. Filmen döljer på intelligent sätt sanningen med missuppfattningar och lögner, skriver Tunzelmann.

I filmens slutscener då rättegången mot affärsmannen Clay Shaw utspelas och Garrison håller tal, kommer också flera poänger fram som Stone vill med filmen. Varför har allmänheten inte få se amatörfilmaren Abraham Zapruders 8 mm film av mordet?  Varför förstörs och bränns dokument från obduktionen av presidentens kropp? osv.

JFK börjar som en typisk dokumentär (med John Williams storslagna filmmusik) med Martin Sheens faderliga berättaröst får vi en sammanfattning av det elementära i John F Kennedys politiska liv och vad som trädde i kraft en kort tid före mordet, Kubakrisen, Vietnamn , Chrusjtjov och svarta motståndskampen.
Filmens övergår till ett collage med olika bildlösningar, vilket bidrar till spänningen. Det pendlar mellan färg och svart vitt genom kast av fotoblixtrar slungas vi in i slow motion, åkningar, närbilder på händer, munnar och andra detaljer. Super 8 filmer, stillbilder, historiska tv-klipp, påhittade tv-bilder, berättelser och myter från utfrågade vittnen, nyckelpersoner och påhittade bilder från den där dagen i Dallas då mordet hände osv.

Det blir lite som att åka berg och dal bana i hög fart. Risken finns att man blir åksjuk samtidigt som det kittlar och sjunger i kroppen.

Det är stickigt, rörigt och manipulerande och ingivelsen kallar för hallucinationer. JFK belönades också med en Oscar för bästa klippning. Reklamfilmsklipparen Hank Corwin (klippte härom året Terence Malicks Tree of Life , enligt www.imdb.com)  valdes av Stone,  för hans "kaotisk huvud". (Chris Salewicz, Oliver Stone: The making of his films). De fortsatte samarbeta i Natural born killers (1994) och då känner vi igen Corwins kännetecknande klippning.

Det refereras redan här till Romariket och Ceasar , och denna historiska epok verkar Stone ständigt villa återkomma till när han vill måla berättelser om USA. Mordet på JFK var en statskupp, och liknar vad blev Caesars öde.

Jag är förvånad att en 3 timmars film som jag säkert sett en 5,6 gånger förut fortfarande ger mig något efter varje visning. Det är ett amerikanskt trauma och fortfarande 50 år är det en olöst gåta, ett mysterium och självklart spelar det in och skänker filmen dess ideliga legitimitet och glans. Men varken före eller efter har någon liksom Stone gjort något liknande, dvs, lansera en rad spännande konspirationsteorier om mordet.
I samband med 50 år sedan mordet på presidenten så visas återigen filmen JFK runt på biograferna i USA. http://www.oliverstone.com/watch-jfk-in-theaters/
 TA