Livsbejakande och finstämd kärlekshistoria på äldreboende

Lili (Ghita Norby, fantastisk!) lever på ett äldreboende ihop med sin make Max. Maken har sedan en tid tillbaka drabbats av en svårare stroke. Hon börjar varje dag likadant. Sätter på radion, vrider om persiennerna och släpper in ljuset och väcker Max. Hon tar fram skjortor till honom och frågar honom, men han svarar inte tillbaka. Hon väljer slutligen skjortan han ska ha och klappar honom kärleksfullt runt kinden...

Ibland kommer barnbarnen och hälsar på.... Lili skiner upp och hon bärs fram av de små liven och i henne pumpar energin och livsglädjen igen. Om det nu inte var som det var med Max.....

Han sitter bara där i rullstolen, och det är svårt och uppskatta om han faktiskt är vaken eller sover.... Inget ljud. Ingen rörelse. Han är som förstelnad....

Hon har sin ensamhet, det är vad hon har och bär - varje dag. Hon ser sig inte passa in eller känna sig hemma på äldreboendet, Sofiehus. Hon tycker att hon är piggare än de flesta andra "intagna"....

En dag möter hon en likasinnade. Den före detta piloten, Erik (Sven Wollter), en levnadsglad svensk som kallar sig för "shaking swede". De blir förälskade. Deras kärlek väcker känslor bland personal, kamrater och inte minst hennes egen familj....

Lili får utkämpa en kamp mot hennes fängelse som tar uttryck både själsligt och bokstavligen. På Sofiehus omyndigförklaras hon, och hon måste ta hjälp för att både ta sig in och ut genom entrén. Och nu på ålderns höst får hon klart för sig - hon har inte levt livet fullt ut. Hon har hela tiden anpassat sig för maken Max och skjutit bort sina egna behov.....

Michael Noers film Våga älska är finstämd, ömsint, varm och djupt mänsklig. En av årets bästa filmer. Den här sorts film når kanske inte till den stora breda publiken , men ack vad jag gillar detta, och gud vad viktigt att vi får den här typen av historier berättade och gestaltade.

Vi är ju människor som bär olika bagage men delar samma sorts längtan efter kärlek, bli sedda och uppskattade för de var är. Det är knappast någon nyhet, men i en tid med snabb förändring, högt tempo och ständig rörelse, där vi hela tiden tycks distraheras, söndras och splittras i det stora informationsflödet, så riskerar vi att glömma allt det vi en gång visste....

När jag ser Våga älska tänker jag mycket på mina föräldrar. Det är som jag ser dem framför mig, vilka de skulle kunna vara, och jag får en slags bild över vad deras tanker finns. Tankar över livet, över slutet, tröttheten, kroppens successiva nedmontering, relationen till deras barn och egen självbild osv. Det är en utmärkt film som gestaltar det bisarra att bli gammal och bli behandlad som gammal.
Och den säger oss något mera: Det som håller oss vid liv är drömmar och Drömmen. Det viktiga är inte och fullfölja,  men att uttrycka, undersöka och betona drömmarna. TA