En manusförfattare (Christian Bale) i Los Angeles på dekis. Han vaknar upp under en jordbävning. Hela huset skakar. Han går sedan ut och känner på marken och lägger sig ner och lyssnar....
Efter jordskalvet följer hans funderingar kring livet. Varför blev han den han blev? Hur kunde allt bli så fel?
Han besöker sin bror, sin pappa (Brian Dennehy) och ett antal kvinnor (en strippa, hans ex, älskarinnor). Manusförfattaren är ständigt tystlåten men frågande kring sin existens, Gud, kosmos, och framförallt återkommer han till frågan: Hur börjar jag? Hur finner jag livet igen? Hur blir jag en hel människa?
Terrence Malicks Knight of cups bygger på en saga som illustrerar hur en riddare skickas på uppdrag av sin far för och finna pärlan. Riddaren får dock i sig en dryck som gör att han förlorar sig själv. Men fadern glömmer honom inte. Han skickar meddelande, budbärare och vägvisare.
Det är lätt och avfärda en film som Knight of cup, många kritiker skrev ner filmen och beskyllde den för "flummig", "pretentiös" och "seg" och liknande.
Men jag älskar Malicks filmer och även denna. Han gör i stort sett samma filmer , gång på gång. Ända sedan Tree of Life (2011) har han fortsatt på den långsamma vägen med reflektioner kring existensen, människan och de stora frågorna. Det är ibland abstrakt, men mestadels bländande poetiskt, inspirerande, renande och det känns nästan som en andlig och meditativ och terapeutisk stund....En sorts New age om man så vill.....
Han blir lätt en udda fågel i dagens filmlandskap, där blockbusters dominerar med ensidigt filmspråk som sällan utmanar publiken och skänker nya tankar.
"Den udda fågeln" Malick är helt nödvändig i filmkonsten och en av vår tids mest intressanta filmskapare. Ingen annan gör film som Terrence Malick. Han blir nästan som en slags punkare eller beatnik i dagens filmklimat. Enorm integritet som man bara kan beundra....
I Knight of cups liksom hans tidigare filmer är nästan varje bildsekvens ett mästerligt foto och en ytterst sofistikerad visuell upplevelse som går igenom hela kroppen. Bilderna berättar dock inte allt, utan vi i publiken får friheten och fylla i vad vi ser.....
Vi skapar filmen tillsammans med Malick. Och kanske blir den ofärdig, men vad blir klart här i livet?
Och visst är regissören influerad eller har en ambition att göra en slags skönlitterär film; filmens kronologi är uppdelad i kapitel och här finns knappt någon dialog alls; det är monologer från karaktärerna i viskande form och en sorts predikan som återkommer..... Bildberättandet är ofta nära, dokumentärt och det skakas, det är i rörelse och det är livfullt.....
Omslaget får mig och erinra Wim Wenders Himmelen över Berlin (1987) och även filmen står för sig själv och är tämligen helt unik, är det väl ändå detta Terrence Malicks egna variant av Fellini 8 1/2 (1963). Bägge filmerna utspelar sig i en filmkonstnärs närhet och i en filmskapares tvivel och leda över sin egen konst och Livet.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar