SLÄCK!

BIO
LIGHTS OUT
Skräckfilm
Premiär 12/8
Manus & regi: David F Sandberg (baserad på Sandbergs kortfilm med samma namn)
Roller: Teresa Palmer, Gabriel Bateman, Maria Bello m fl.
Från 15 år
Betyg: AT AT AT AT

Det finns olika sätt att göra raketkarriär inom filmbranschen. Göteborgs-baserade Sandberg gjorde en kortfilm på ca 3 minuter i lägenheten med sin fru i huvudrollen och la ut den på nätet. Filmen blev en viral succé som idag är uppe i ett 10-tal miljoner visningar. (I Rebeccas (Palmer) rum finns en poster med titeln "Släckt" som förstås är en blinkning till kortfilmen.)

Detta undgick förstås inte Hollywoods långa tentakler och Sandberg fick en relativt fet budget för att förvandla sin kortis till en amerikansk storfilm, producerad av filmens nuvarande skräckkung, James Wan; mannen som regisserat och/ eller producerat de senaste årens bästa och mest framgångsrika skräckfilmer, som Saw-filmerna, The Conjuring 1 & 2, Insidious 1, 2 & 3. Ligger även bakom Fast & furious-filmerna.

Och man kan lätt konstatera att Sandbergs karriär fått en "jumpstart" för att ta till ett anglosaxiskt uttryck. Nu ligger karriären i Hollywood som en röd matta framför honom med tanke på filmens framgång och mottagande både hos press och publik.

Filmens upplägg och idé är ganska briljant, speciellt om man är mörkrädd (vilket hjälper en hel del när det gäller skräckisar rent generellt...). Att det läskiga bara syns när ljuset är släckt och försvinner när det tänds är...jag får gåshud bara jag tänker på det. Men det finns också ett allvarligt stråk i storyn om mental sjukdom som påminner om förra årets överraskning The Babadook och som gör Lights out till något annat än bara en serie hoppa-till-effekter och skrämmande spöken och annat hemskt.

Sandberg förenar sig i och med Lights out en tradition med mer bred, klassisk spök-och skräckfilm där en viss mysfaktor finns med och frånvaron av trista tortyrscener och skakig kamera är total. Dessutom har Sandberg medvetet valt att undvika CGI-effekter i högsta möjliga mån vilket också ger en mer klassisk hantverkskänsla.

Visst är Lights out bitvis rejält skrämmande, inget snack om det, men det finns inget direkt kalkylerat, beräknande eller cyniskt i tonen och berättandet här utan det känns nästan lite 80-tal med en kärleksfull blick mot skräckfilmer som då försökte vara både underhållande, lite roliga och så där mysrysligt spännande. Och då är det förstås främst Poltergeist (1982) man tänker på. Kungen av stora, breda, folkliga spökskräckisar.
Och precis som i många bra skäckisar handlar mycket om familjesammanhållning, en familj i kris som tillslut förenas och växer ihop på andra sidan mardrömmen.

Lights out är inte utan skavanker. Det finns en del problem, en del scener som är tveksamma och tempot sackar något i mitten trots filmens enbart 80 minuter (vilket i stort är ett plus när det handlar om skräckfilmer som ofta inte håller hela vägen). Även på skådisfronten... Inget ont om Palmer eller Bello, de är solida (även om Palmers skönhet gör det svårt att bedöma hennes spel ibland...), men för en gångs skull brister det hos ungen (Bateman) som jag inte tycker är övertygande. Annars brukar ju just amerikanska barnskådisar vara klockrena, men inte här.

Men låt inte detta avskräcka er, Lights out är en utmärkt skräckis, ett snyggt och solitt hantverk där fotot är kanon och inte minst ljudet grymt bra och man blir ovanligt påmind om hur viktigt ljudet är. I all sorts film.

Men framförallt är Lights out en skräckfilm som bör ses på bio. Generellt sett avnjuts just skräckisar bäst i totalt mörker och då är ju bio bäst. Men Lights out handlar mycket om ljus och mörker och då är en becksvart biosalong oslagbart. Och att se en bra skäckis på en av de största biograferna i Sverige känns nästan exklusivt och förhöjer förstås upplevelsen och intrycket ett snäpp.

Du kommer sova med lampan tänd...

GS.