Chasing Amy

GONE GIRL amerikansk thriller-drama i regi av David Fincher
Medverkande: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil patrick harris, Tyler Perry,
Carrie Coon och Kim Dickens m fl.
AT AT AT

Barägaren Nicks (Ben Affleck) hustru Amy (Rosamund Pike) anmäls saknad i Missouri. På parets bröllopsdag finner han krossat glas och blod i hemmet. Vad har hänt hans hustru?

Nick går ut i media och samarbetar med polisen. Han agerar inte som förväntas skall. Väldigt lite sorg och oro utstrålar han, vilket flera är snabbt och notera. Och det dröjer inte länge förrän polisen finner flera bevis som pekar på hans inblandning i hans hustrus försvinnande....

Regissören David Fincher (Seven, Fight Club, Zodiac etc.) har gjort film på författaren Gillian Flynns  (har även skrivit filmens manus) bästsäljare, Gone girl. Inledningen är mycket lovande och det brister inte i spänning. Kriminalfallet är mystiskt och jämförelser med Hitchcock är inte helt främmande. Och liksom ledtrådar som planteras lite här och där i filmen berättas det suggestivt och fragmentariskt läggs ett pussel och vi skönjer en krossad spegel av ett nedbrutet äktenskap och kärleksförhållande som nått vägens ände.  

Det är på väg och bli en alldeles utsökt thriller, MEN , när den stora hemligheten uppdagas , ja då, spricker ballongen, om man får låna en sliten klyscha eller metafor. Luften går ur hela filmen Gone girl. Och historien går - bara - på halvfart. Det är förvisso intelligent och det blir en mediesatir och cynisk berättelse med en sensmoral om: var försiktig med vem du väljer till partner och va försiktig med dina kärleksdrömmar! Det blir också en studie hur man regisserar bilden av sig själv, och även om Fincher själv bestämt förnekar detta, så visst susar tanken förbi, hmm, sociala medier....

Men kan inte avfärda eller slå ifrån känslan efter ha sett filmen av besvikelse och frågan; vad det bara det här?
Man känner dessvärre sig ganska klar när eftertexterna börja rulla. Trist att påpeka, men det är som om en smärre befrielse, känns som man just får gå hem från en lååång föreläsning eller suttit kvar i en omåtttlig bilkö...

Fincher pratade i en DN-intervju (3 oktober 2014) om hur filmen skapas till hälften också av publiken. Han fortsätter: "åskådaren måste själva investera sig själva i detta, och om de gör det kan jag ta dem vart som helst. Jag kan bygga upp ett förtroende, och sedan bryta det, bara jag bryter det på rätt sätt. Så det är en sorts träning. Att träna publiken under de första tjugo minuterna. Nästan ingen lämnar en salong under den tiden. Efter detta kan jag göra nästan vad som helst."

Och det är väl det som är problemet, eller snarare mitt problem, att jag kan inte riktigt investera mig själv i detta, tycker bara att filmen blir befängd och kan helt enkelt inte ens fantisera eller föreställa mig intrigens vändningar....känns en smula meningslöst och bevittna...
Nej, David Fincher har haft större stunder än det vi ser i Gone girl.
TA

ÅRETS BÄSTA...

FILMÅRET 2014 har innehållit en hel del pärlor, både på bio och tv-fronten.
Här kommer min lista över de största och bästa ögonblicken i biomörkret... och i tv-soffan.

BIO:

Mason 6 år

1. Boyhood

Richard Linklater har alltid varit en favorit med milstolpar i amerikanska independent-film-genren som Slacker, Dazed and confused och Suburbia. Och inte minst "backpacker" trilogin Bara en natt, Bara en dag och Before midnight.  Frågan är om inte Boyhood är hans absoluta mästerverk, kronan på verket? 12 års arbete med samma skådisar om Texas-sonen Masons uppväxt från 6 till 18 år. Nästan tre timmars speltid känns för litet. Slutscenen är för övrigt helt makalös i sin geniala enkelhet.

Mason 18 år

2. The Grand Budapest Hotel

Älskar Wes Anderson! Många menar att han bara är flashig yta, att filmerna är som konstverk eller som en dockskåpsvärld. Det är de också, men det är långt ifrån allt. Detaljrikedomen, fantasin, den underbara, underfundiga humorn är så njutbart och lägg då till att Anderson här, för första gången, lägger till ett djup och en svärta som saknats tidigare och du får ett grandiost mästerverk som gör att du kan och bör besöka det här hotellet flera gånger.

3. Turist

Ruben Östlunds semesterfilm i alperna har chans att vinna både Oscar och Golden globe nästa år. Det skulle den vara värd.  Filmen är inte bara oerhört fascinerande som ett slags experiment, en provocerande test på hur människor fungerar under stress. Och om spelet mellan manligt och kvinnligt. Även visuellt är den en bomb, sjukt snygg och musiken gör sitt för att skapa en nästan Kubricks-känsla.  Rolig, jobbig och engagerande.

4. The Wolf of Wall Street

En Martin Scorsese som i mina ögon sladdat något de senaste åren, gör här en storartad comeback, en explosion av lekfullhet, briljans och underhållningsvärde likt de forna storhetsdagarna. Leo Di Caprio går bara från klarhet till klarhet och är nästan skrattretande bra i rollen som fondmäklaren Jordan Belfort vars bok filmen bygger på.

5. Nymphomaniac

Inte ofta man går på bio och ser en film på 4 timmar inklusive paus. Lars von Trier avslöjade nyligen att han gjort alla sina filmer under berusat tillstånd. Och att han nu blivit nykterist. Ska man vara orolig för att han inte längre kommer göra mästerverk som Nymphomaniac?

6. Gone Girl

David Finchers filmatisering av Gillian Flynns bestseller med samma namn är en typisk Fincher; slickad, stark psykologisk thriller med skruv och en mörk underton som förstärks av ett suggestivt, oroande soundtrack av Trent Reznor.
Inte i nivå med Finchers bästa stunder (Seven, The social network) men en välspelad, spännande, sexig och överraskande thriller som stundtals fick mig att tänka på Basic Instinct. Och det är ju inte fy skam!

7. Guardians of the galaxy

Ytterligare en superhjälte-rulle från Marvel comics.  Men är man lite trött på Avengers, Iron Man och allt vad de heter så är detta något lite avvikande. Mer av ett gammaldags, frejdigt rymdaction-äventyr med glimten i ögat och rejält underhållande. Och Chris Pratt i huvudrollen fungerar lite som Harrison Fords Han Solo. Marvel betyder ju mirakel eller underverk och den här Star Wars-doftande sagan är ett litet "marvel".

8. Interstellar

Skaparen av Dark Knight-trilogin Christopher Nolans främsta egenskap är hans förmåga att "go over the top" och skapa en monumental, ambitiös och pretentiös attityd i filmerna och samtidigt lyckas hålla sig på rätt sida så det inte blir fånigt och ytligt. Det här rymdeposet är nära 3 timmar långt och det är pompöst och storslaget och rymdscenerna är mäktiga. Men det är i det lilla formatet filmen är bäst och vibrerar mest. Relationen mellan far och dotter är engagerande och vackert och rörande. Och Hans Zimmers soundtrack är suggestivt repetitivt på ett magnifikt sätt. Gåshud!

9. Foxcatcher

Steve Carell gör sin första helt dramatiska roll och har blivit favorit till att nomineras för både en Oscar och Golden Globe. Han är läskigt bra i detta verklighetsbaserade drama om två brottar-bröder på 80-talet vars vägar korsas med miljardären och sponsoren John E. du Pont.
Starkt och nyanserat drama med fantastiska skådisinsatser från, förutom Carell, Channing Tatum och Mark Ruffalo.

10. Nightcrawler

Tankarna går lite i riktning mot Taxi driver när Jake Gyllenhaals sensationslystne frilansare filmar olycks- och mordplatser för att sedan sälja till mindre nogräknade tv-bolag. Regissören Dan Gilroy berättar, inte helt olikt Scorsese, utan moralisk kompass och låtar åskådaren dra sig egna slutsatser. Gyllenhaals karaktär är läskig, men också rolig på ett sjukt sätt. Glädjande att se Rene Russo göra en färgstark comeback som den ärrade och amoraliska tv-stations-chefen.
Många sköna nattliga scener från ett Los Angeles som inte sett så förföriskt ut sedan Michael Mann's Collateral (2004).

Blue ruin (Direkt till dvd & blu-ray)

Kom egentligen 2013 men släpptes på dvd här sent i år. En sådan där amerikansk pärla som dyker upp då och då, speciellt inom thriller-genren.  Okänd regissör, okända skådisar, en doldis som gett eko världen runt och fått en del att tänka på bröderna Coens tidiga filmer. Mörk, mystisk, spännande hämnd-thriller som håller dig på spänn och i ovisshet ända in i kaklet.

Snowpiercer (Direkt till dvd & blu-ray)

Sydkoreanske Joon-ho Bongs sci-fi-katastrof-rulle om hur en istid ödelagt jorden och de enda som överlevt finns ombord ett tåg som rusar fram över den snötäckta isplaneten.  Tåget som varit igång i nästan 20 år är som en liten civilisation i sig. Varje del av tåget är som en tårtbit av det samhälle som en gång i tiden fanns. Längst bak är avskummet, de fattiga, de kriminella, de minst lyckligt lottade och Chris Evans (Captain America) blir en ofrivillig ledare som med en grupp medfångar ska försöka ta sig fram till loket och ta kontroll över tåget.
Påkostad, ambitiös och visuellt häftig action-thriller som höjer sig mycket på grund av originellt berättande och makalösa effekter.  Asiatisk ensemble i stort, men stora och intressanta namn som John Hurt och Tilda Swinton gör avtryck i avgörande roller.
En grym rulle som hade gjort sig ännu mer rättvisa på vita duken!

Predestination (Direkt till dvd & blu-ray)

Ethan Hawke hade en av huvudrollerna i Linklaters epos Boyhood och gör även huvudrollen här, i något helt annat, en sci-fi-thriller med många vändningar och en originell story som inbegriper en hel del tidsresande.
Nya ansiktet Sarah Snook är ett utropstecken!

Under the skin (Import-dvd)

En av de absolut märkligaste och mest obehagliga filmer jag sett på länge. Och att Scarlett Johansson, av alla superkända skådisar, tar sig an denna film är både märkligt och coolt. Utspelas i och runt Glasgow, Skottland, och Johansson är en utomjording som åker runt i en van för att ragga upp män och sen göra sig av med dom... eller nåt... Mer kan jag inte skriva utan att det blir en spoiler...
Regissören Jonathan Glazer har ibland kallats för vår tids Stanley Kubrick men då jag bara sett denna film av honom vågar jag inte säga något om det, men helt klart finns det en Kubrick-stämning här.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

True detective (tv-serie)

Tiden får utvisa om denna serie är en ny Twin Peaks eller Sopranos, dvs en tv-serie som går till historien som banbrytande och stilbildande. Helt klart är att kriminaldramat med Matthew McConaughey och Woody Harrelson och jakten på en mytisk seriemördare i amerikanska södern är en klockren, urspännande, välspelad, välskriven, suggestiv och grym skapelse som redan blivit tv-historia. 

Boardwalk empire (tv-serie)

En 5 säsonger lång tv-serie(vars sista säsong slutade i år) om förbudstiden i USA med utgångspunkt från spelstaden Atlantic city där Steve Buscemi styr allt med järnhand.
Förutom att den är ett intressant tidsdokument om en händelserik och våldsam period i den amerikanska historien så är serien engagerande, spännande, dramatisk,  och full av lite nördiga referenser om man fascineras av gangsters som Al Capone och andra och hur den organiserade brottsligheten började sin utveckling. 

Mad Men (tv-serie)

Sista säsongen är uppdelad i två delar och de sista sju avsnitten kommer nästa vår. En av de absolut bästa och mest stilbildande serierna i modern tid närmar sig sitt slut och det är vemodigt, precis som känslan i serien är när nya tider hägrar vid horisonten. De bästa serierna, precis som de bästa filmerna, är de vars berättelser och karaktärer man bryr sig om och engagerar sig i. Så är det med Mad Men. 

GS.




ÅRETS BÄSTA enligt Thomas:  

1. Her
Spike Jonze regisserade årets bästa film, med en fenomenal Joaquin Phoenix i ett fint litet mänskligt drama med värme, ljus och melankoliska toner.

2. Nymfomaniac
Von Trier överraskade ännu en gång med en kraftfull,  poetisk, eländig, vacker och mångbottnad historia.

3. Turist
Ruben Östlund gjorde avkall på sin personliga filmstil. Det utmynnade inte i desto mindre mästerverk för det. Fredrik Wenzels majestätiska foto visade Alperna på ett unikt vis. Stort bildberättande. Filmen har scener som förtjänar att lyftas fram och diskuteras. I särklass årets bästa svenska film.




4. True detective (tv-serie)
Diskussionen har pågått ett tag: att tv-serier, i synnerhet, dem HBO-producerade går om filmen i manus, bildberättande, skådespelarinsatser etc. Det är inte helt taget ur luften, det visar denna serie gott exempel på. Har svårt att finna ord, men när jag tänker på den här serien och försöker smälta den: det är så mycket. Det är en gigant i tv-serie format, det är det bästa som har hänt tv-världen sedan Sopranos. Så enormt spännande, intelligent, stämningsfullt, obehagligt, mångsidigt, filosofiskt och underhållande. Har du väl börjat följa serien, kan du inte sluta. Matthew McConaughey är den stora vinnare året 2014. Han gör sin livs roll här som polisen Rust Cohle. Ett portätt senare generationer kommer minnas och referera till. Jag vill inte lämna tillbaka mitt hyr-ex av True Detective. Den skall ägas. Serien har satt ny standard för polis-serier, och serier och historier i huvudtaget. 1995 utreder poliserna Cohle och Hart (Woody Harrelson) ett makabert mordfall. 2012 sker liknande mord och poliserna får då berätta historien om mordutredningen som inträffade för 17 år sedan, och hur det påverkade deras liv och vänskap. Vad ska man säga? Det är ingen vanlig kriminalserie. Har man sett True Detective, så behöver man ingenting annat. Det är en livsviktig serie. Åtta avsnitt du inte kan eller får leva utan. En sann tv/film-fest! Teserna om att HBO-serierna är "den nya romanen" känns inte helt avlägset , i det här sammanhanget.

5. Interstellar 
Christopher Nolan serverar oss en väldigt mäktig och fascinerande rymdfilm-upplevelse som väcker lika många känslor och kärlek till familjen och filmkonsten som frågor om tiden, rymden och universum. Lysande ensemble och hisnande pampig musik signerad Hans Zimmer, skall väl sägas också.  

6. Boyhood
Richard Linklater överträffade sig själv med en film som lever längre i dig än vad du tror. Han valde att filma pojken/skådisen Ellar Coltrane och hans motspelares under 12 års tid. När filmen börjar är det en liten 6-årig pojke (Coltrane) vi ser och när filmen går mot sitt slut är det en 18 årig ung vuxen man (Coltrane). Det är en film om livet. Och med risk för upprepning, det är en film som kan jämföras med en roman. Boyhood får oss och minnas tillbaka över våra liv, vilka vi var då, och vad vi minns ifrån våra liv, barndom, uppväxt, tonår och ungdom på väg in i vuxenlivet. Och Linklater lyckas också ställa frågan : vem var jag och hur uppfattades jag av andra?  

7. Foxcatcher
Det finns så mycket att förtjusas över i denna film: den vemodiga tonen, mörkret och det omedelbara. Det är så bra som du önskade film kunde vara. Nästa års Oscars-jury har här en het kandidat. Regissören Bennett Miller vet hur man lyckas göra sportfilmer som knockar en fullständigt. Historien om två elitbrottare tillika bröder och en märklig och inflytelserik coach ekar länge i skallen och värker i hjärtat som få andra filmer gjorde i år. Och Mark Ruffalo stjäl hela showen framför hyllade Steve Carell i sin första dramatiska roll.

8. Tusen bitar
Briljant film med ett välgjort och ömsint porträtt av en stark personlighet i svensk populärmusik-historia.   

9. The trip to italy
Gillade man föregångaren kommer man älska "tvåan". Denna gång är duon på bil/restaurangresa i undersköna Italien. Alanis Morrissette får en viss upprättelse, eller? Denna gång är det dock svärtan, allvaret , människans litenhet och oförmåga till förändring som blir mest bestående, och inte Rob Brydons utmärkande imitationer. 

10. American Hustle
David O Russell film fick många Oscars-nomineringar och det var inte en slump eller helt obefogat. Det är en slipad, ursnygg och tjusigt berättad skojar-bedragare historia av klassiskt snitt. Inspirerad på en skandalomsusad FBI-operation som trädde kraft i slutet av 70 och  i början på 80-talet. Utmärkt soundtrack och storstilande skådespelarinsatser och härliga frisyrer från Amy Adams, Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Christian Bale och Jeremy Renner. En njutning!

Det har blivit mycket Arnold Schwarznegger på sistone. Det är som om någon på tv-kanalerna verkar vilja påminna oss om fenomenet. För visst är det så. Han är ett fenomen, utan att var någon större skådis eller ens skicklig sådan.

Men han är bokstavligen stor. Hans kroppshydda förvånar mig - alltid.

Och han ses ju som en avvikare , en som sticker ut och inte riktigt passar in. Vare sig det är i Los Angeles eller på förskolan.  Hans robotimage har både gynnat honom i komiska miljöer (Twins, Dagissnuten etc.) och framförallt i Terminator 2 (1991) som gått till filmhistorien. Hans komiska talang är - jag vet, det låter kanske konstigt - rätt underskattad.

Minns tillbaka till högstadiet. En skolkamrat blev ett namn längs korridorerna och det viskades ett och annat om honom. Han var ett stort fan av "Big Arnie". Hela skåpet var tapetserat med bilder på honom. Det sades också att han skulle ha filmat T2 med videokamera under biovisningen. Jag förstod aldrig den där vurmen för Schwarznegger. Han var väl tuff, men han var ju inte på riktigt. Sedan hade han den där brytningen, han kunde knappt prata engelska ju. Han kändes klumpig och han tog alldeles för mycket plats. Det kändes lite ointelligent också och hylla en kroppsbyggare, en skrotlyftare som gjort B-filmer och så vidare. Han hade det mesta emot sig.... Vad var skillnad på honom och säg Bondskurken Jaws (Richard Kiel)?

Det var också en tid då man sökte ideal, förebilder och manliga actionhjältar. Schwarznegger fanns ju där hela tiden, och även om jag tyckte väldigt mycket om Total recall (1990), T2 (1991) och True lies (1994) var det nog ändå Bruce Willis, Harrison Ford eller Mel Gibsons filmer som stod i högre kurs. Man mötte ju många pojkar i ens egen ålder som sade sig älska särskilt Schwarzneggers Commando (1985) och Rovdjuret (1987). Men kanske var jag redan för gammal då för dessa filmer? För jag fattade nada.

Och sedan försvann Arnold ur mitt filmliv. Man noterade bara fakta. Han blev äldre. Han gjorde "trötta actionfilmer" (åtminstone verkade det så) och en sval uppföljare till Terminator (som inte verkade dö kul) och blev alltmer uppmärksammad för sitt politiska arbete (republikanerna), som guvernör i  Kalifornien. Och kanske har det fått mig att omvärdera honom. Han statuerar exempel för The American Dream., dvs, en österrikisk invandrare som lyckas ta för sig och göra sig framgångsrik. Myten/idén om att ALLA kan bli den man vill bli, bekräftar han.

Och Arnold Schwarznegger har förlöjligats och hånats och man har skrattat åt honom istället för med honom i så många år. Han har respekt bland tusentals eller miljontals fans där ute. Men han får min så här 20 år senare. TA

Underbar liten film med Oscars-mässig Caine

Matthew Morgan (Michael Caine) lever ensam i Paris. Han är pensionerad filosofilärare och änkling. Han har förlorat livsgnistan.
En dag på bussen möter han en ung fransyska, danslärare Pauline (Clémence Poésy). De blir vänner och hon får honom le igen...
Allt förändras dock när Matthews son, Miles (Justin Kirk) dyker upp i Paris.

Tyska regissören Sandra Nettlebecks film Mr Morgan sista kärlek (2013) är en underbar film. Sansad, lågmäld och ger utrymme för skådespelarna att verkligen briljera. Har Michael Caine någonsin varit bättre? Hans rolltolkning är makalös, han är totalt närvarande och i ett med sin roll i varje scen. Det är vackrare än vad du någonsin kan tänka dig. Vi ser hur Matthew lägger blommor på sin hustrus grav. På gravstenen står även hans namn. Följt med "With you Always"...

När hans hustru dog , så slutade hans kärlek till livet: människor, litteratur, musik, mat, platser osv. Vad har han kvar när hon inte finns längre? Ingenting.

Det är känslosamt, finstämt och bitvis klyschigt, men nästan till slutet klarar sig filmen någorlunda och balansera från dem värsta fällorna. Man får se hur Matthew talar med sin döde fru, Joan, genom fantasier och tankar. Han reflekterar över åren som gått, över sitt eget liv, om den fader som han blev för sina barn osv.

Men allt är inte nattsvart. Matthew börja dansa i Paulines kurs för 70 plussare.  Hon påminner om hans hustru. Han påminner om hennes pappa som dog alldeles för tidigt. När jag ser filmen tänker jag lite på Johan Klings Darling (2006), även den rymde ju en liten berättelse med stort hjärta och humanism om vänskap mellan två olika generationer och åldersgrupper. Men i den här filmen möter vi aldrig klasskillnader och Stockholms kyla och cynism.
Paris är varmare, skönare, mer romantisk, drömsk, utlevande och lidelsefullt. Man ser  hur Pauline och Matthew delar korv och strips på en parkbänk, bland höstlöven och de hör unga flickor så livfulla på väg hem från skolan, springades i deras skoluniformer. Glada , upprymda av livets frihet....

 

Det är förbaskat vackert med filmens lätta symbolik; Matthew får inte upp fönstret, och han får leta efter verktygen. Han får till slut upp fönstret med lite ansträngning. Han ser ut igenom fönstret, möter utsikten, luften och upplever den undersköna vyn. Livet går vidare, allt måste fortsätta helt enkelt. Även om sorgen, smärtan stänger in oss. Göra våra liv till fängelser.
I Matthews fall funderar han ju på vem Pauline är, och vilken plats hon ska ha i hans liv ; en fråga som ställer en motfråga : vem är han för henne, och vad skall han spela för roll i hennes liv; och framförallt Vem kan han och vill vara i livet slutskede?

Och som Pauline säger ; när du funderat klar om allt och alla, då finns det inte kvar så mycket längre och leva för....

Blir så överförtjust och lycklig över en liten film som tar sig an svåra och stora frågor och gör det på sådant lätthanterligt vis utan att förringa eller förenkla filmens intrig eller karaktärer. Det är en modig film och det är en film man skall se för MICHAEL CAINEs skull. Det är Oscar-klass. TA

I David O Russells flerfaldigt Oscarsnominerade 70-talsberättelse, American Hustle ser vi två framgångsrika skojare, Irv (Christian Bale) och Sydney (favoriten, Amy Adams) åka dit. FBI-agenten Di Maso (Bradley Cooper) erbjuder dem strafflindring om de samarbetar och hjälper dem sätta dit korrupta politiker. Det blir början på ett spindelnät uppbyggt på lögner och bedrägeri. Vem lurar egentligen vem?

""Man lurar till och med sig själv - för att överleva", säger Irv i filmen. Hans motto ekar i filmen och används också av medhjälperskan och kompanjonen Sydney.
Visst, filmen American Hustle är föga nyskapande eller ens originell, men synd och klaga. Allt är supersnyggt, skådespelarna är magnifika och musiken (Elton John, Santana, Paul McCartney, Donna Summer etc.) och hur berättelsen presenteras , fördjupas, flätas ut och pressas samman och slutförs på!

Det finns flera passningar och blinkningar till inte minst Martin Scorsese, filmen utspelar sig ju också till viss del i maffia och gangster kretsar. Allra tydligast blir det också när självaste Robert De Niro (oannonserad) kliver fram i en smärre biroll som betydelsefull aktör i hela affärskedjan.  

American Hustle har också det som är så grundläggande och så avgörande för den här typen av filmer skall fungera och faktiskt bli - odödliga. En tvist, en vändning och en överraskande slutfinal som lurar skjortan på även filmpubliken. TA

Den Amerikanska Drömmen

Det mest har redan skrivits om en film som Notting hill (1999). Tycker det är rimligt att SVT visar den på julafton. Filmen lever verkligen upp till "må bra epitetet". Här finns förtjusande karaktärer ändå in i små biroller.

Nu när jag ser om filmen för typ 22:e gången noterar jag också Emily Mortimer (Matchpoint) i en liten roll som Hugh Grants dejt. Bättre sent än aldrig, antar jag.
 

Notting hill är som en saga för oss som fortfarande drömmer och hoppas på Kärleken. Det är lite som en vuxen variant av barnens fascination för julen, paketen och Tomten.
Men till skillnad mot Benjamin Syrsa och hans vänner som barnen plötsligt växer upp ifrån , så är frågan kan man bli för gammal för Notting hill? Jag tror inte det, inte så länge du har ett ensamt hjärta...

Blir nyfiken på manusförfattaren Richard Curtis. Fick jag chansen skulle jag gärna fråga honom om varför han återkommer ofta till kärleken mellan amerikansk flickor och engelsmän?

 

Andie McDowell i Fyra bröllop och en begravning (1994), Julia Roberts i Notting hill och Rachel McAdams i About time (2013)....
Enklaste förklaringen vore ju att han själv är gift eller ihop med en amerikansk tjej. Men så verkar det inte vara (han är ju gift med brittiskan scriptan Emma Reed). Kan amerikanskan i hans filmer vara en symbol för kärleken till USA, Hollywood, amerikansk populärkultur? Att han på detta vis tackar för år av förälskelser i biomörkret? Nej, det troliga är väl att det är krav från filmbolagets sida. Med en Rachel, Julia eller Andies hjälp vinner man den amerikanska publiken (marknaden).  Men inte mig emot. Man kan ju vända på det. Hugh Grant är ju och har blivit via filmerna en av Storbritanniens nationalskatter. TA