Matthew Morgan (Michael Caine) lever ensam i Paris. Han är pensionerad filosofilärare och änkling. Han har förlorat livsgnistan.
En dag på bussen möter han en ung fransyska, danslärare Pauline (Clémence Poésy). De blir vänner och hon får honom le igen...
Allt förändras dock när Matthews son, Miles (Justin Kirk) dyker upp i Paris.
Tyska regissören Sandra Nettlebecks film Mr Morgan sista kärlek (2013) är en underbar film. Sansad, lågmäld och ger utrymme för skådespelarna att verkligen briljera. Har Michael Caine någonsin varit bättre? Hans rolltolkning är makalös, han är totalt närvarande och i ett med sin roll i varje scen. Det är vackrare än vad du någonsin kan tänka dig. Vi ser hur Matthew lägger blommor på sin hustrus grav. På gravstenen står även hans namn. Följt med "With you Always"...
När hans hustru dog , så slutade hans kärlek till livet: människor, litteratur, musik, mat, platser osv. Vad har han kvar när hon inte finns längre? Ingenting.
Det är känslosamt, finstämt och bitvis klyschigt, men nästan till slutet klarar sig filmen någorlunda och balansera från dem värsta fällorna. Man får se hur Matthew talar med sin döde fru, Joan, genom fantasier och tankar. Han reflekterar över åren som gått, över sitt eget liv, om den fader som han blev för sina barn osv.
Men allt är inte nattsvart. Matthew börja dansa i Paulines kurs för 70 plussare. Hon påminner om hans hustru. Han påminner om hennes pappa som dog alldeles för tidigt. När jag ser filmen tänker jag lite på Johan Klings Darling (2006), även den rymde ju en liten berättelse med stort hjärta och humanism om vänskap mellan två olika generationer och åldersgrupper. Men i den här filmen möter vi aldrig klasskillnader och Stockholms kyla och cynism.
Paris är varmare, skönare, mer romantisk, drömsk, utlevande och lidelsefullt. Man ser hur Pauline och Matthew delar korv och strips på en parkbänk, bland höstlöven och de hör unga flickor så livfulla på väg hem från skolan, springades i deras skoluniformer. Glada , upprymda av livets frihet....
Det är förbaskat vackert med filmens lätta symbolik; Matthew får inte upp fönstret, och han får leta efter verktygen. Han får till slut upp fönstret med lite ansträngning. Han ser ut igenom fönstret, möter utsikten, luften och upplever den undersköna vyn. Livet går vidare, allt måste fortsätta helt enkelt. Även om sorgen, smärtan stänger in oss. Göra våra liv till fängelser.
I Matthews fall funderar han ju på vem Pauline är, och vilken plats hon ska ha i hans liv ; en fråga som ställer en motfråga : vem är han för henne, och vad skall han spela för roll i hennes liv; och framförallt Vem kan han och vill vara i livet slutskede?
Och som Pauline säger ; när du funderat klar om allt och alla, då finns det inte kvar så mycket längre och leva för....
Blir så överförtjust och lycklig över en liten film som tar sig an svåra och stora frågor och gör det på sådant lätthanterligt vis utan att förringa eller förenkla filmens intrig eller karaktärer. Det är en modig film och det är en film man skall se för MICHAEL CAINEs skull. Det är Oscar-klass. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar