I Barry Levinsons (Rainman) prisbelönade Bugsy (1991) ser vi Warren Beatty i titelrollen som gangstern och en av grundarna till det vi ser i dag som Las Vegas. Historien i sig saknar alltså inte relevans eller ens kan räknas vara ovidkommande. Det är alldeles rimligt att göra film på mannen, myten och om nu kan säga, legenden.


Och det är en medryckande inledningen. Ben Siegel som han egentligen heter, presenteras, han är kvinnoförförare av rang, och tvekar inte att fånga sitt "byte" redan under hissfärden. Familjefader som frågar om presenter och vinkar av hustrun och barnen vid tågstationen. Och röken far i ansiktet och han verkar ju sympatisk. Och ja, där närmar vi oss lite av filmen Bugsys problem. Saknar råheten, det skitiga och det otäcka som i Scorseses maffia-uppgörelser, i Barry Levinsons film är Warren Beattys gestaltning teknisk lysande, men lämnar ändå mycket i övrigt att önska.

Till och börja med ser han lite för bra ut. För det andra är min bild av Ben Siegel en yngre förmåga. Och för det tredje Beattys är mest "mysig" och det mesta är "småtrevligt". Sällan hettar det till, sällan blir det oberäkneligt, farligt och obehagligt. Ska man vara uppriktig är Warren Beattys inte rätt man för rollen. I några scener försöker han verkligen skrämma skiten ur oss (saknar De Niros tyngd och galenskap något som han delar med Christopher Walken, Dennis Hopper och Al Pacino) och motspelarna i filmen. I t ex en scen då han knackar på hos en känd operasångare. Han säger först att han hälsar på för att "visa respekt för operasångarens bejublade sångkonst". Men det visar sig bara vara ett svepskäl. Operasångaren nämner "smeknamnet" Bugsy (kryp på svenska). Inget illa menat. Men då blir Siegel rosenrasande. Och jag ser hur Beatty verkligen ger allt. Fysiskt skådespeleri.

Allt är ju jättesnyggt berättat och vi får feeling för tiden man vill berätta om. Musiken, kläderna, bilarna etc., Och det finns flera scener som inte går att motstå. T ex scenen som kommer efter att Siegel besöker en kamrat under en filminspelning i Drömfabriken. Det är då han träffar sin livs kärlek, skådespelerskan Virginia Hill (Anette Bening, utmärkt!). Deras repliker och hur de rör sig bort bland kulisser och scenskripta är en fantastiskt visuellt iögonfallande. Och visst det är ju en hygglig hyllning till Filmstjärnornas era, Drömfabrikens svunna glansdagar osv.


Men inget i en film som Bugsy sticker ut. Det är ett skickligt utfört hantverk, men historien lever inte vidare i mig när eftertexterna rullar. Sätter inte några djupa spår i mig. Det förblir en dussinfilm. Och trots Ennio Morricones gudomliga musik, och lysande biroller av Elliot Gould, Joe Mantegna, och Ben Kingsley. TA