SVTs K Special visade (26/9) mycket passande den fransk dokumentären, När jag blir stor vill jag bli skådis.  Detta under samma helg som Richard Linklaters Boyhood går upp på svenska biografer. En film där regissören har följt en och samma pojke växa upp under 12 år...


I den franska förtjusande dokumentären träffar vi flera barnskådespelare som man faktiskt sett i filmer som bland annat: Tomboy, (2011) Det vita banden (2009), Pojken med cykeln (2011), Polis (2011) 22 bullets (2010). De är alla franska barn och de har alla otrolig utstrålning. Det mest frapperande är deras väl valda ord och hur vältaliga dem är.

Fler framstår som "lillgamla", charmtrollet Jolhan Martin ser ut som en Marlon Brando på äldre dagar eller en Al Pacino som ligger i stolen under intervjun och är alldeles för bekväm med sig själv, reportern och kameran. Och det är just det. Flera av barnen uttrycker sin nyfikenhet och fascination för kameran.

Kanske lyser det mest i Fanie Zanini. Hennes kärlek till leken, det kreativa, fantasin och kamerans vidunderliga underverk, smittar av sig....

En del verkar haft det svårt. Victoire Thivisol berättar om hur hon redan som 5-åring vann pris för Bästa kvinnliga skådespelare i Venedig filmfestival. Hon närvarade inte under prisutdelningen. Publiken buade i missnöje för att ett barn fått utmärkelsen. Och länge levde hon med buropen som djupa sår....

Dem berättar om hur de gör när de spelar. Joseph Créarge (Polis) kloka ord förtjänas att nämnas;  "Tycker inte att man ska spela någon, man ska vara den."

"Jag levde mig väldigt mycket in i rollen" , säger Hugo Fernandes, och vi får se ett klipp från filmen Des Vents Contraires,  där hans karaktär kroknar av sorg, när hans pappa har avlidit. Stark scen, starkt skådespeleri.

17 åriga Jules Ritmanic berättar att efter hans tidiga film (Upp med händerna) inte fick några roller mer. Han var då 6 år gammal och stod på toppen av sin karriär. Nästan 10 år senare kämpar han för att komma tillbaka till filmbranschen.

De talar om hur det är att filma med stjärnor som Gerard Depardieu och Jean Reno. Reno lever med sin karaktär under hela inspelningen, han vill inte skoja eller umgås mellan tagningar. Bara själv, innesluten i rollen, berättar Max Baissette de Malgalvie.


Depardieu är "jättesnäll mot barn men mindre  snäll mot vuxna". Han skojar på ett sätt som "barn gillar", berättar Fanie Zanini.


Victoire Thivisol berättar om sin förskönade bild av filmbranschen, hon hade mellan 4-7 års ålder: "Det kändes som man tillhörde en familj. Det var mycket lek, många barn och många som tog hand om oss. Det var som ett kollo-läger."
Hon beskriver också den svåra motsättningen , hon nu står inför. Dels att finna barnet i sig själv och bryta sig loss från barndomen och bli vuxen (man måste ju ha någonstans att bo , skaffa mat och betala hyran i tid).

Skådespeleriet blir svårare när man blir äldre, säger Alice De Lencguescing, 20 år. Det har både att göra med kroppen och hur man ser sig på själv. Hon ser ung ut på bild och får många erbjudanden om att spela 14-åring. TA