I Dagarnas skum (2013) slår jag fast två saker. För det första, filmens regissör/manusförfattare Michel Gondy sätter verkligen sin prägel på filmen. Det är hans egendomliga och fantasifulla värld vi möter. Har man inte gillat hans tidigare alster (Be kind rewind, Eternal sunshine of spotless mind, Science of sleep), lär man inte förändra synen på honom efter denna film. Jag tillhör dock inte belackarna, tvärtom.
För det andra, så blir jag nykär igen - i vår tids Audrey Hepburn, franska aktrisen Audrey Tautou. Skall väl erkänna att jag föll för henne redan i Amelie från Montmarte (2001). Men vi tappade kontakten efter den filmen, vet inte varför.
Själva filmen då? Colin (Roman Duris) är privilegierad som få, han lever med betjänt och en förmögenhet. Han får sina dagar att gå med äta rejäla och färgstarka måltider och uppfinna olika apparater och maskiner ( t ex ett piano som både skapar musik och cocktails). En dag meddelar hans gode vän att han gått och blivit kär i en amerikansk kvinna. Colin utbrister, "denna vidriga känsla av tomhet" och vill också möta kärleken. Hans betjänt Nicholas tar honom med på en finare bjudning i de större salongerna...Ett ögonblick senare möter han Cloé (Tautou) och hans hjärta dansar...
De gifter sig och lever gott alla dagar...men tillvaron förändras när Cloé drabbas av en svårare sjukdom...
Det är en vacker, poetisk, högst egensinnig och lekfull film. Här finns skor som har eget liv, här finns råttor som lånade ur Askungen och Duke Ellington hyllas nästan från allra första stund. Kärlekshistorien är storslagen och flera scener skulle kunna vara tagna ur Gondrys tidigare MTV-videos som han gjorde med Björk och Daft Punk. Han är i kreativ högform. Han gör filmer för kreativa konstnärsintresserade själar eller människor med stor fantasi - som dras till likasinnade. Han är ointresserad att behaga publiken. Han ställer med filmen frågor till oss åskådare: Har du barnasinnet kvar? Har du någon fantasi kvar? Det kanske retar upp en och annan...
Formen är nästan viktigare än innehållet, och det får nog flera att demonstrera och ilskna till. Men jag skulle säga att filmvärlden mår så mycket bättre med Michel Gondry än utan honom. Ser redan framemot nästa film av Michel Gondry.TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar