Stärkande mästerverk!

Man tror sig ha sett det här flera gånger förut. Och det har man ju (vit medelklass par i kris). Man tror ju också att man vet hur allt ska bli. Och hur det ska kännas efteråt. När filmen är över. När historien är färdigberättad.

Men när filmen Rabbit holes (2010) eftertexter rullar och jag hör den finstämda gitarrmusiken och ser bilder av Nicole Kidman hålla Aron Eckhardts hand känner jag mig stärkt. Inspirerad. Igen. Bara som film kan göra med mig. Stärkt. Så himla stärkt.

Regissören John Cameron mitchell ger Nicole Kidman direktiv mellan tagningar för Rabbit hole

Med en film som John Cameron Mitchells (har gjort omtalade Shortbus från 2006) Rabbit hole påminns jag återigen om vad som utmärker en utomordentlig film och vad som får den att fullständigt blomstra och excellera i triumfer: skådespelare av yppersta klass (har Nicole Kidman, någonsin varit bättre? Hon blev också mycket förståeligt Oscarsnominerad för insatsen), här finns kemi, nerv, eld, blixt och gnistor mellan komplexa huvudrollsinnehavare. Kompositören Anton Sankos vackra, lågmälda akustiska gitarrmusik som sätter ton för hela historien. Lika framträdande som musiken är i Deer hunter (1978). Här finns också en drabbande berättelse som känns trovärdig, balanserad men också i all sorg hittar man tröst, hopp och oväntat - komik med distans. Varje scen i filmen är existensberättigad. Dialogen, Tempot, stämningen och tron på berättelsen får mig drömma om 70-talets Amerikanska storhetstid igen.

Paret Howie och Becca har förlorat sin son i en bilolycka. Det har gått 8 månader sedan tragedin. De tackar nej och åter nej till middagar med grannen.


De försöker gå i gruppterapi. Becca provoceras av samtalet med Gud som referens. Om nu Gud finns varför skapar han inte en till ängel? Han släcker ju bara en ängeln, utbrister hon frustrerat i gruppen. Hennes värld överväldigas av tyngd när hennes oroliga syster (Tammy Blanchard) visar sig vara gravid.

Becca tar kontakt med pojken Jason (Miles Teller) som körde på hennes son. Jason ritar serier och läser om parallella världar. Idéer om att du har massor av olika Jag ute i universum och i andra världar. Du söker något som är förlorat , men du finner det aldrig, du finner bara ett annat JAG. Tankar som verkar få Becca att röra på munnen...

Beccas mor (Dianne West, suverän!) vet vad dottern går igenom. Hon förlorade själv sonen Arthur i drogmissbruk. Hon berättar att sorgen, saknaden försvinner aldrig. Men det blir efter en period, mer uthärdligt, "som en sten i fickan". Och ibland glömmer du bort att du har den med dig.

Beccas make Howie spelar squash med bästa kompisen. Han går till jobbet. Han funderar på ett nytt barn med Becca. Kanske kan det få dem på "rätt spår igen"? Men Becca är inte redo. Hon förstår direkt när han försöker massera henne, ljus på bordet och Al Green sjunger i stereon, vart det barkar...
"Det där funkade bara på college" säger hon och ber honom sluta. Han gör det också och sätter händerna över huvudet...

Han fortsätter gå i gruppterapin utan Becca. Han finner tröst och gemenskap med en kvinnlig deltagare (Sandra Oh från Sideways). När han kommer hem till huset, letar han i varje rum efter Becca. Kommer han någonsin hitta tillbaka till henne igen? Kommer hon hitta honom igen?

De kör varsin bil , åt olika håll. De har egna agendor , de delar inte sorgen, utan sörjer på eget vis och i sin ensamhet....och skapar egna världar....men vad händer med Vi:et? Paret, Kärnfamiljen?


 Rabbit hole bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire, han har också skrivit filmens manus. Linsay-Abaire ligger bakom manus till nyinspelningen av Poltergeist (1982). Remaken sägs ha premiär 2015. Och regisseras av  inte mindre än Sam Raimi. http://www.imdb.com/title/tt1029360/?ref_=nm_flmg_wr_1. TA