Barnflicka med onda avsikter

Michael (Matt McCoy) och Claire (AnnaBella Sciorra) Bartel lever med sin dotter ett stilla och harmoniskt liv. Claire blir senare gravid och ett läkarbesök förändrar allt.

Sex månader senare föds lille Joe. Nu behöver familjen en barnflicka. Så plötsligt en dag dyker Peyton (Rebecca DeMornay) upp och vill ansöka om jobbet som barnflicka....

I Curtis Hansons Handen som gungar vaggan (1992) vilar ett grundproblem över hela filmen. Det är synen på ondskan och dess drivkraft. Visst förstår vi att hatet, hämndbegäret kommer ifrån sorgen och tragiken , men att någon skulle vara så där genomond som Peyton är i filmen, känns föga trovärdigt....
Det går heller inte och bortse ifrån paret Bartles naivism. Hur kan dem vara så lättlurade?

Slutfinalen är av det sämre slaget, och den vill man helst glömma. I övrigt är det en rätt underhållande thriller. 

Det är framförallt  en kvarleva av ett tidevarv i Drömfabriken, då man försökte lansera kvinnliga psykopater, något som fascinerande publik sedan Farlig förbindelse (1987). Tidigt 90-talet framodlades en filmtrend med "farliga kvinnor" , där Sharon Stone kanske drog det längsta strået som författaren Cathrine Tramell i Basic instinct (1992).

Rebecca DeMornay är bra här, hon har en kylig framtoning och i några scener får hon "leva ut" galenskapen.  Det är dock märkligt att både hon och Jennifer Jason Leigh som spelade i Eldstorm (1991) och var Kurt Russell respektive William Baldwins kärlekar, ett år senare - fick gestalta psykopater.... Jason Leigh gjorde ju Ensam ung kvinna söker (1992). Är det så det går , när man spelar fru / respektive flickvän till brandmän? Det spårar ur....

Skämt åsido.

The Guardian /Djävulens barnvakt av William Friedkin med Bondbruden Carey Lowell (Tid för hämnd)

Handen som gungar vaggan kan jämföras med William Friedkins Djävulens barnvakt (1990). Bägge filmerna handlar ju om en barnflicka med onda avsikter.

Men Friedkins film floppade medan Curtis Hansons film blev en internationell succé.

Det är kul och se en ung  och dåvarande okänd Julianne Moore , här i rollen som Marlene, Michaels ex och vän till familjen. Kaxig mäklare som känner av samhällets krav på kvinnorna. Hon gör, som du förstår, rejält avtryck i sin lilla biroll. Jag vet inte om det är en ren slump, men Moore yppar ju filmens titel och innebörd: "Handen som gungar vaggan, är handen som styr världen." 

Ernie Hudson är strålande i rollen som utvecklingsstörde Solomon. Han har fått ett litet jobb hemma i familjens Bartels trädgård. Solomon är den förste och se att det är något egendomligt med barnflickan, Peyton... Hudsons Soloman skänker berättelsen hjärta, sympati och sorg och är den stora behållningen...Han råkar illa ut och man vill ju mer än gärna se honom "cykla igen"....
TA