Ömsom vacker , ömsom upprepning

SUPERSONIC brittisk dokumentär av Matt Whitecross.
Medverkande:
Liam Gallagher, Noel Gallagher, Alan White,
Paul Bonehead Arthurs, Paul Guigsy McGuigan, Mark Coyle,
Tony McCaroll, Alan McGee m fl.

Speltid: 2 tim 2 min
Betyg: AT AT AT

Det är svårt och se en dokumentär om ett band som Oasis. Det har varit hela mitt allt i över 20 år.
Min besatthet för dessa Manchesterbröder och deras kompisar har varit och är närmast av sjuklig karaktär.

Man kan lite för mycket om det här bandet.
Man har ägnat lite för mycket tankar kring den här gruppen.

Det skall väl sägas också att när Matt Whitecross skulle göra filmen om sagan om bröderna Gallagher, arbetarklassens söner från Burnage i Manchester som på "nolltid" blir världens största band , fanns förhoppningar om - en annorlunda berättelse jämfört med vad som skrivits och skildrats om bandet tidigare...

Asif Kapadia var ju inblandad i den lyckade dokumentären om Amy Winehouse (2015) som kom för något år sedan. Han har bland flera producerat filmen Supersonic.

Journalisten Paolo Hewitt är med i filmen , men används sparsamt, han följde bandet mellan 1994-1996 och skrev den fullfjädrade rockbiografin, Gettin´ high (2016). Det mesta som behöver sägas och skrivas om bröderna Gallagher och vad Oasis står för och deras betydelse finns i Hewitts bok.

Hewitt ägnar också flera kapitel åt brödernas mamma, Peggy Gallagher, och hennes "resa".  Hon är en stor förklaring till Oasis. Onekligen är det så. Hon fostrar upp tre pojkar på egen hand efter att ha lämnat den våldsamme maken och pappan till barnen. Pojkarnas pappa slår dem och misshandlar Noel gul och blå...

I filmen avhandlas detta, Noel säger till och med: "det var som farsan bankade in talangen i mig"....

När gruppens debutalbum Definitely maybe firade 10 år , så gjordes även en dokumentär om hur skivan kom till. I filmen kom givetvis bröderna, producenterna Owen Morris och kompisen Mark Coyle till tals samt managern Marcus Russell. Historien om den skivan, mytombildningen om vad som hände och vad som höll på och hända,  har redan gjorts. Likaså hur Creation bossen, den karismatiska rödhåriga Alan McGee får syn på bandet och vill signa dem.

Lägg till de filmiska biografierna över brit popen Live forever (2003) samt skivbolagets Creations uppgång och fall i Upside down (2010). Även Oasis senare år har ju förevigats i dokumentären Lord don´t slow me down (2006). 

Allt som vi redan visste, berättas en gång till i filmen Supersonic. Och som ni nog förstår, det är en film mest för de allra inbitna fansen. Men det blir problematiskt när ingenting nytt berättas, ingenting nytt erbjuds. Även för de mest hängivna fansen. Efter visningen hör jag hur ett par utanför biografen , faktiskt , bråkar. Tjejen säger till sin kille, "det är ju samma skit som berättas".... Jag hör inte riktigt vad hennes kille säger.... Men jag hör tjejens frustration. Och även om jag är lite mer reserverad, kan jag förstå hennes ilska....

Supersonic är som bäst när den faktiskt försöker bli mer personlig och när mamma Peggy berättar om sönerna. Det vimlar också av en rad roliga klipp och bilder från bandets egna videoupptagningar (från turneérna i Japan och i USA). Några klipp är verkligen fantastiska, då det "bubblar" mellan bröderna, och vi ser i Noels blick och i Liams energiska aura , att nog hade de roligt och nog fanns det livsglädje här - tillräckligt för och välta en hel värld....

Stundtals fångar också filmen eller är nära i varje fall det Paolo Hewitt så imponerade lyckades fånga i sin bok, energin, gnistan och den sprakande glöden och kärleken i bandets musik och identitet. Flera ljudspår från demoinspelningar (Live forever med sång från Noel) och rep (en tidig version av All around the World) sätter även sin prägel på filmen och stämningen. Det blir många gånger rysningar. Och det är rörande och både se och höra  - bandet som hade allt: attityden, sångerna, texterna, humorn, självförtroendet - och som sabbade det.....

Det bör också sägas, att vi får även ett smakprov på vad som försvårade inspelningen av första skivan, Definitley maybe....Vi får höra spår från de tidiga tagningarna och här hör vi att de råa och skitiga och uppkäftiga soundet lyser då med sin frånvaro. Det var för trallvänligt, för polerat och snyggt, och vändningen kommer när Owen Morris mixar....

Enligt modern Peggy, inträffade framgångarna för snabbt för bägge bröderna. De var inte redo, och vem kan vara det? Från och ha stått och repat i replokalen till och spela inför 125 000 på Knebworth under flera dagar i rad, och det inom randen av 2-3 år.... Det var galet.

Och jag gillar verkligen och höra Noel , för en gång skull, ödmjuk:

"Vi är samma band som stod och malde i replokalen. Och så kommer det alltid vara. Vi var inte dem bästa på och spela i hela världen. Men summan blev ändå högre och bättre än våran förmåga. Vi lyckades få kontakt med publiken och nå i flera unga människors känsloliv, och det är något som är odefinierbart"....

Oasis "femte medlem", ljudteknikern, Mark Coyle

Vi lär oss om hur Liam som barn träffades av en hammare i skolan. Och lite skämtsamt sägs det att på så vis , förändrades han och blev efter händelsen , mer öppen och nyfiken på musik....
Det är läckert och se och höra hur Noel var roadie med Inspiral carpets , och det är igenom gruppen han lär känna Mark Coyle, som sedan blir en viktig kugge i bygget av Oasis.

  Det är även roligt med bandet, Sister lover, tjejgruppen, och höra hur mycket de gillade Oasis, och en av tjejerna introducerade dem till McGee. En b-sida (till singeln Stand by me) med Oasis heter också My Sister lover, och kanske finns det en koppling....

Filmen tappar fart när det blir 1995 och andra skivan ska spelas in , (Whats the story) morning glory?
Här lyckades inte Whitecross något vidare med dramaturgin. Det blir lite väl mycket "stå och stampa" och det upprepas ständigt om Noel, Bonehead och Liams "passion" för musiken och om hur de älskar och stå på scenen.....

Varför vidrörs inte bråken med Blur? Battle of the bands? Och inte ens en gnutta får vi se av Liams dåvarande flickvän/hustru Patsy Kensit? 

Hade gärna även hört om hur Noel lyckas få med Paul Weller på Champagne supernova. Hade dessutom gärna velat höra något om hur Noel blev ofta anklagad för låtplagiat, allt från Stevie Wonder till David Bowie....

Tycker också att det är lite synd att inte basisten Scott McLeod själv får yttra sig om hur han upplevde tiden som Guigsys ersättare i bandet....

Visst nämns bråken och rättegången mot den sparkade trummisen Tony McCaroll. Har man läst trummisen självbiografi vet vi att han behandlades allt annat än juste av i synnerhet Noel och även Guigsy.

Guigsy får vi aldrig höra tala. Men däremot McCaroll, vilket är bra och nödvändigt. Bonehead och Liam befann sig i mitten och försökte stötta McCaroll. Och det här mörkret präglade Oasis, brödernas tuffa barndom med en våldsam far, deras revanschlusta och ilska över världen, och hur de "begraver sin trummis levande" (symbolik från videon i Live forever) men också hur bröderna slåss internt och mot varandra. De var inte hotellrum som de slog sönder. De slog även sönder sig själva.

Supersonic har så många fina passager och avsnitt, det är lite synd att man inte fokuserade mer på modern Peggy Gallagher, och den stora frågan : Vad knäckte Oasis? Man sniffar lite på den, bara, känns det som. Paolo Hewitt säger att "bägge bröderna ville bli premiärminister, så funkar det inte i ett band"....
Brödernas rivalitet formade och styrde bandet och tog dem till toppen, men det var också det som fick dem och kraschlanda.... Och det finns en poäng här, en viktig sådan, dessvärre avhandlas detta inte i någon större utsträckning. Och det är synd.

Och visst känns det lite snålt, att vi inte får se , året 1997, då bandet gör sin tredje skiva, Be here now, som slog alla rekord och som marknadsfördes under märkliga och egendomliga förhållanden. Då är ju gruppen ett jätteföretag , ett varumärke och nu ska det tjänas ännu mer pengar....
Och den biten finns med här , litegrann, men jag hade gärna sett mer av detta. 1997 är ju det år, då Oasis är störst, vackrast och bäst. D´y know what i mean?  Och bandet vill nu ut i rymden....

Fadern Thomas Gallagher återvänder in i brödernas liv, på en pub i Dublin, när Oasis har blivit hett stoff i medierna. Denna händelse speglas i Hewitts bok, mycket målande och mycket rörande. Scenerna berörs även i filmen Supersonic. Och det känns ända in i själen. Liam som är arg på hela världen, ser sin demon och vill slå ihjäl honom. Storebror Noel gör allt för och stoppa honom.....

Och det är väl allt det här: växlingen mellan det sorgliga och det vemodiga och det livfulla och det roliga och det knäppa. När vi släpper kontrollen, gränserna och gör vad vi vill. Frihet. Ingen ska stoppa oss. Ingen ska säga till oss. Fan ta dem!

Denna känsla av ALLT ÄR MÖJLIGT , denna känsla av frihet och hoppfullhet var Oasis bäst i världen på och förmedla. Jag har dem än i dag och tacka för hela min ungdom, uppväxt och de drömmar och hopp som de gav mig i ett gråtrist , alltför homogent och sömnigt radhusområde i norrförort. Förträfflig och nödvändig eskapism i tonåren och i unga vuxenlivet. Och än idag, då jag närmare mig medelåldern, kan jag faktiskt fortfarande drömma om och bli ROCK N ROLL star.

Allt jag vet om rock n roll har jag lärt mig från Oasis. De är för mig essensen av ROCK N ROLL, det var mitt Beatles för mig och min generation. Det jag känner och det som framkommer i filmen , då Noel mot slutet , konstaterar, att några slynglar med arbetarklassbakgrund kunde bli världsstjärnor, kan inte hända i dag, får mig och känna mig melankolisk.

Noel säger att detta är före Internets födelse. På 90-talet betydde saker någonting. Det var en härlig tid och leva då. Både sant och fel. Samtidigt tror jag att jag förstår vart han "fiskar åt". Världen behöver ett rockband, ett relevant rockband även i dag. Ett band som kan utstråla hopp, självförtroende och identitet och glöd i Människan. Vi behöver ett sådant band, mer än någonsin, då världen brinner av orättvisor, rasism , terrorhot, arbetslöshet och på många sätt hopplöshet.
TA