Mannekängen Valentine (Irene Jacob) kör en kväll på en hund. Hon söker upp hundens ägare. Ägaren är en desillusionerad förtidspensionerad domare (Jean-Louis Trintignant). Han spionerar över sina grannar. Han avlyssnar deras telefonsamtal. Valentine blir både besviken och avskräckt. Han ber henne kontakta grannarna och avslöja honom...
Men när Valentine väl knackar på hos närmaste grannen , inser hon ganska tidigt, att hon kan inte komma med sanningen....
Med tiden blir Valentine och den före detta domare goda vänner. De delar broderligt på livets lidande och elände och framförallt hunden Ritas valpar....

Kieslowskis avslutande del i trikoloren , Den röda filmen (1994) är mjukare i tonen än sina föregångare. Men inte mindre sevärd för det. Inledningen intygar om telefontekniken och dess betydelse , och vad den gjorde med kommunikationen som kanske internet gjorde några år senare. En mer eller mindre revolution. Men Kieslowski verkar också  vilja skildra människans behov av att övervaka och kontrollera andra. Domaren avlyssnar ju sina grannar. Och vill med samtalen bestämma vem som förtjänar och dö. Och Valentines pojkvän Michel, ringer varje kväll, men inte av välvilja eller av hjärtats lust. Han vill kontrollera henne. Är hon själv? Vad gör hon? Vem har hon varit med? Han ska kontrollera henne...

Har nog inte sett en bättre kärleksskildring mellan äldre man och ung kvinna än i Den Röda filmen. En ensam mannekäng väcker känslor i en bitter gammal man som vill ingenting. Hon får honom och öppna päronvinsflaskan och fira sin egen födelsedag. Hon får honom och sakta vakna till liv igen. Hon får honom och inse vad han gjort och inte gjort...
Hon får honom och drömma igen.

Parallellt med denna historia ser vi hur en ung man tar sin examen och blir domare. Och han påminner och upplever liknande saker som Valentines nyvunne bekant, den bittre domaren. Och är det historien som upprepar sig? Eller är ett målande av Domaren som ung?
Delikat film på alla sätt....
Se den!
TA