Julie Courcy (Juliette Binoche) mister sin dotter och man i en bilolycka. Hon krossar fönsterglas på sjukhuset. Försöker begå självmord med hjälp av sömntabletter, men misslyckas...
Hennes man, Patrice, var en berömd kompositör. Hon ser begravningen i sjukhussängen, direktsänd på teve....
Hon lägger handen mot skärmen , mot dotterns likkista..... Hon har täcke över sig och hon är inlindad i filtar. Sorgen får henne och frysa. Sorgen kan hon inte bli av med.... Sorgen är hennes fängelse....
Journalister frågar henne om makens kommande konsert för Europas enande. Hon säger bara, att "den finns inte mer"....
Hon uppmuntrar advokaten och skänka delar av Patrices rikedomar till husmodern och familjens trädgårdsskötare. "Jag vill att dem ska ha sin framtid säkrad", säger hon till juristen som ser något undrande ut....
Hon slänger makens noter i sopbilen.... Ofärdigt material....
Av ren slump upptäcker hon att Patrice hade en älskarinna. Julie söker upp henne....
Hon försöker också färdigställa det musikstycke som Patrice jobbade med före bilolyckan....
Frihet - Den blå filmen (1993) är första delen i Krzysztof Kieslowskis Trikoloren-trilogi. Det skulle bli polackens sista filmgärning. Han skrev tre filmer som tog avstamp utifrån franska revolutionens motto: frihet, jämlikhet och broderskap. Filmerna knöts i samman med färgerna från den franska flaggan....
Filmerna möjliggjordes genom att Kieslowski efter murens kollaps förflyttade sin filmproduktion till Frankrike. Under mindre än två år skrev han ihop och färdigställde filmerna. (s.25 FLM, Höst, 2016, Trikoloren-trilogin, artikel av Johannes Hagman)
Frihet - Den blå filmen är fortfarande otroligt visuellt fascinerande. Bildspråket känns unikt och psykologiskt på något sätt. Den klassiska musiken lägger en känslig nerv över hela berättelsen och här råder en påfallande närvaro.... Juliette Binoche är bra i huvudrollen, men det är inte skådespelarnas film, det här är främst en film som skvallrar om en regissör som visar livskraft, och "nytändning" på ålderns höst.... En vision....En mästerlig avslutning...
Vi ser hur människor möts kring Julies sorgearbete....Och som Johannes Hagman skriver i FLM finner vi spår av Kieslowskis tankar kring det Nya Europa och ett Sovjet som inte längre finns. Det är på många sätt briljant, hur han överraskar i flera scener, när vi förväntar oss gråt eller sorg, kommer skrattet och tvärtom. Det är klurigt och det är fortfarande så tidlöst på något sätt. Det är om människan, om livet, om förgängligheten och om människan vi tror oss begripa men aldrig begriper , och om hur Hon tar sig upp ur sorg och - vem blir man då?
En förlorad tid. En förlorad familj. Vad finns kvar? Ingenting , säger Julie. Det ändå som återstår är Ingenting. "Jag har inga ägodelar, längre , inga minnen, inga vänner...då blir man så bunden"...
Julies isolering handlar om strävan efter frihet... Och jag tänker på Dylan: "When you ain´t have nothing - you got nothing to lose"....
Och visst skymtar det även inspiration och influenser från självaste Bibeln och Den Kristna Etiken. Lägg andra kinden till. Och "ängeln i tillvaron" visar sig vara, någon som har det svårare än vad du har - en glädjeflicka med tungt bagage....och avskydd av sina grannar....
När Julie frågar Lucille, varför hon jobbar på sexklubben, svarar hon, "För jag tycker om det. Det gör nog alla"...
Om en timme går deras sista buss,
hem till Montepellier....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar