Unga kärleksparet Lula (Laura Dern) och Sailor (Nicholas Cage) beger sig ut på vägarna mot Kalifornien. Sailor är villkorligt frigiven, efter ett längre fängelsestraff.

Lulas onda  mamma (Diana Ladd) försöker stoppa ungdomarnas kärlek. Hon anlitar både en mjuk detektiv (Harry Dean Stanton) och en ansedd lönnmördare, Santos.

Wild at heart (1990) av David Lynch vann Guldpalmen i Cannes. Och regissören var verkligen då i ropet med tv-serien Twin Peaks och den här uppmärksammade filmen. Sångaren Chris Isaak fick en jättehit med filmens ledmotiv, Wicked game. Och det blev ett rejält kliv upp i karriären för både Nicholas Cage och Laura Dern.

I filmen ser vi också flera bekanta Twin Peaks profiler; Sherilyn Fenn (Audrey) som ett svårt skadat trafikoffer, Jack Nance (fiskaren Pete), Sheryl Lee som den Goda Häxan och Grace Zabriskie (Lauras mamma) som torterare.

Här är Elden väldigt framträdande. Filmen börjar till och med i lågor. En flamma. Den här återkommande symboliken. Tänker på hur någonting tänder till. Hur något brinner. Och hur något går i rök.... Är det kärleken? Är det hatet? Det förblir tvetydigt, men det är kanske också en av det mest intressanta tankarna som en film som Wild at Heart skänker. Vad är Elden för något?  En vilja. En önskan. Ett begär. Det sexuella. Glöden. Passionen. Eller är det Döden som knackar?
Nu röks det betydligt i den här filmen. Nästan som man undrar om Lynch sett en hel del på Nya franska vågen och säg någon Godard film. Och jag är inte sådan som varken ogillar vare sig rök på film eller franska nya vågen. Tvärtom.

Jag är kluven till Wild at heart. Bitvis finns saker här som jag gillar och som många älskar och där man kan tycka att David Lynch förtjänar minst lika mycket beröm som Quentin Tarantino. Lynch känns som "stamfadern" till mångt och mycket av dagens indiefilmer. Han blandar och leker med genrebyten och här finns drag och influenser från ; skräck, thriller, B-film, såpopera, musikal, porr och den klassiska sagan.

Laura Dern och Nicholas Cage ger filmen känsla och energi. Du gillar dem redan från första början. Och kanske är det tacksamt. Kanske är det för enkelt, eftersom karaktärerna omkring dem (med undantag för Harry Dean Stanton) är så ensidigt osympatiska och direkt slemmiga.   Ta till exempel Willem Dafeos Bobby Peru, allt med honom är ju ondsint....

Och visst har Lynch ett eget bildberättande och kan verkligen fascinera och drabba tittaren. Mystik, mörker och den där Elden. Det kan vara oändligt stort och vackert, som när Lula och Sailor stannar med bilen och kör av vägen för och dansa och manifesta sin kärlek längs en solig äng...

Spontant läser jag in hyllningar till 50-talets USA med surfrock, New Orleans musik och Elvis. Spontant läser jag även in något freudianskt, hur vi människor tycks drivas av antingen våldsamma kickar eller sex. Eller både och.

Men det är en mörk värld vi ser i David Lynch Wild at Heart. Lula fångar väl essensen av berättelsen: "Hela världen är vildsint och kuslig" och bryter ut i gråt och hysteri.....

Det kommer även upp för Sailor långt senare in i filmen om sin egen vildsinthet. Men vi ser ju redan detta i filmens inledning.... Han krossar en färgad mans skalle.

Roger Ebert var kritisk till filmen och hans recension är inte irrelevant på något sätt: http://www.rogerebert.com/reviews/wild-at-heart-1990

Han skriver att "till och med filmens bästa scener  känns som killen på skolgården som ville visa bilder som du inte ville se"... Han kallar även filmen för rasistisk och kvinnofientlig. Han tycker att varje replik som Laura Dern och Diane Ladd måste utöva är förödmjukande för aktriserna.
TA