Det här är som många andra tidigare redan påpekat , förmodligen inte bara Van Sants bästa film i karriären, det är kanske 00-talets främsta amerikanska film.
Filmen försöker aldrig moralisera eller ens förklara varför eller framföra pekpinnar. Det förekommer en del antydningar och ett mer försiktigt "kanske".
Vi ser händelsen berättas om och om igen utifrån flera olika elevers perspektiv. Samma dagliga rutiner spelas upp och för varje person , ser vi nya saker i samma skeende. Det är stor filmkonst.
Ingen annan än Van Sant kan skildra ungdomar på det här - känsliga och inspirerande viset.
Så levande, så äkta, så lite regisserat och så lite skådespelande. Det känns ruggigt dokumentärt och väldigt nära. Väldigt personligt. Han är en utmärkt ur tolkare av ungdomar och tonåringar. Här finns en sällsynt god förtrogenhet för och insupa olika beteenden, en lyhördhet för unga människors dialoger och uttryck och en god känsla för och fånga unga människors vilsenhet och sökande - efter sig själva, vad de vill vara och tro sig vara.....
Samtidigt känns Elephant distanserad och betraktande, ständiga filmbilder på ryggtavlor och det är väldigt få gånger vi ser ansiktena eller framifrån perspektiv. Och detta får mig begrunda varför Van Sant valt att göra som han har gjort?
Den här typen av bildberättande har ju även "smittats" hit till Sverige, inte minst kan vi se influensen i Jesper Ganslandts filmer (Apan).
Men jag gillar det. Det är stilbildande, speciellt, unikt, och skapar en krypande och suggestiv energi. Det har också blivit karaktäristiskt för Gus Van Sants efterkommande filmer ( t ex Paranoid park)
Det här är en skrämmande film, det känns, och det bränns. Vi ser skolans hierarki, och vi ser mobbingen och vi ser fotbollsgrabbarna som "kammar" hem popularitetspoängen, trånande blickar och tjejerna.
Vi ser den utstötte flickan med glasögon och ofördelaktigt utseende välja böckernas värld och extraknäcka på rasterna inne i biblioteket. Hon vägrar klä sig i kortbyxor på gymnastiken. Men läraren fortsätter tjata.
Vi ser hur de populära, trådsmala tjejerna gör sällskap inne på toaletten. Och de sätter fingrarna i halsen.
Vi ser hur en blond halvlång hårig kille får säga ifrån sin fulle pappa att inte köra bilen till skolan. Han ber fadern går ur bilen. Och det händer inte direkt rekordsnabbt, om man säger så. Fadern tycker ju sig kunna köra bil och ser inte hur bilen skakar fram och hur den kör igenom rabatter....
Och samme kille ser också att något hemskt är på väg och hända.... Han möter två skolkamrater ute på skolgården. De är tungt beväpnade och vandrar runt i kamouflage mundering, med bestämda steg in mot skolentrén längs med skolgården....De säger till honom och dunsta....
Vi ser Van Sants alter ego, en fotograf som med undersökande blick och kamerans blick ständigt letar "nya bilder". Han ägnar all tid han kan i labbet och framkalla bilder. Han gillar porträtt. Och han lyckas efter mycket möda och övertala ett par och posera framför kameran.
Och även om det aldrig sägs rakt ut , varken från honom eller någon annan, så är han att förmoda - gay, vilket har visserligen sekundär betydelse i sammanhanget.
Men det är ändå en detalj som inte alls är oviktig. När vi följer den unge fotografen igenom skolkorridorerna och längs med skåpen, hör vi hur en grupp av skolkamrater diskuterar- om kan man se på någon att han är gay? Det kan man inte....Det är bara något vi tror att vi kan göra.... Så även bland oss i "publiken".... Allt vi ser - är bara vad vi tror oss se....
Det är ett stycke briljant bildberättande och det är bara ett exempel av många flera som fullständigt radas upp i den här filmen....
Fotografen blir också mobbingoffrets antites eller totala motsats. Han väljer ju att skapa och vara konstruktiv. Viga livet åt konsten.
Den andre väljer att förstöra och krossa och utplåna...Död åt alla, det ska bli "hans livsgärning"....
Och förövarna är de mobbade. Mobbade killar som vill få upprättelse och få hämnd. I deras ledsamhet, i deras sorg, ilska och vrede växer ett HAT som blir större än någonting annat. De ser hur Hitler "hjärntvättar" Europa på teve, och spelar ett teve spel som går ut på och döda så många på så kort tid som möjligt. De beställer hem vapen från nätet. Maskingevären levereras med bud och kräver enbart en underskrift. Han tänker döda sig själv genom och döda alla andra. Och han formulerar inför sig själv och sin kamrat; "jag har aldrig hånglat med en tjej"...
Under skollunchen äter han inte. Han går runt med ett anteckningsblock och noterar nödutgångar och liknande. En tjej frågar honom, vad han sysslar med. Han kollar snett upp och säger bara , "min plan. Du kommer, minsann få se".
Det är dock en film som är dessvärre , ständigt aktuell. Och filmen förtjänas och se om och väcka samtal och debatt. Vad är det som får barnen och vilja skjuta ner sina kamrater och lärare? Och hur kan det gå så långt att utstötta och mobbade elever väljer just den vägen?
Gus Van Sant har gjort ett mästerverk, en film det kommer talas om i decennier framöver. Och som vi aldrig glömmer. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar