Josh (Ben Stiller) är en dokumentärfilmare som fastnat. Han har jobbat med samma projekt i över 10 år, men det tycks inte lossna för honom. Varken konstnärligt och ekonomiskt. Hans sambo, Cornelia (Naomi Watts) är dotter till en känd filmpersonlighet (Charles Grodin) , och kontakten mellan svärfar och svärson är inte alltid så friktion-fri , om man säger så....
Josh och tillvaro förändras en smula när de möter det yngre "hipster" paret, Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried). Cornelia börjar dansa hip hop. Josh köper lite mer ungdomligare kläder och inspireras av energin och kreativiteten Jamie utstrålar. Här finns inga gränser mellan hög och låg kultur. Men efter ett tag börjar Josh begrunda vad han gett sig in på... Och vem är Jamie egentligen och vad vill han bakom all generositet?
Filmen börjar med ett citat lånat från Henrik Ibsen (Byggmästaren Solness) , det utgörs av en dialog mellan Solness och Hilde. Solness uttrycker missnöje över yngre folk än honom själv.
Och han fruktar även hur ungdomen skulle knacka på hans dörr och bryta sig in.....
"Öppna dörren" säger Hilde, släpp in ungdomen , "så kan de lugnt gå in och det kan gör dig gott".
Det är ju ett väl passande citat för och även summerar det som väntar i filmens handling och story. Bambauchs filmen väcker frågor och tankar kring vuxenvärlden, vem är vuxen, och för vem är man vuxen, vad förväntas av en vuxen, kan jag finna en vuxen-het som är unik och bara min? Men det är ju också en film som reflekterar över samtiden, hur de unga springer ifrån de äldre. En bebis lär sig bemästra en i-phone, det blir själva sinnebilden och symbolen för vår tid. All teknologi som för en själv är ganska enastående och exotisk fortfarande är ju vardagsmat för de som växer upp med den. Dem har ju heller inget och jämföra med. Inget för eller efter. Teknologin som går i dramatisk föränderlig fart är normalt för dem unga.
För och återgå till Ibsen och filmen. Josh ser väl sig själv i unge Jamie. Men han ser också hur Jamie har ett driv, och kanske framförallt ett annat självförtroende och företagsamhet som han själv saknar. Och där fångar Bambauch en viktig detalj. ungdomen bryr sig inte, ungdomen ber inte om ursäkt eller reflekterar. Det handlar om och göra saker, och inte tänka så mycket.
Oförstörd.
Oskuldsfull.
Medan Josh som är 44 , vill leva upp till idealen om autenticitet......han vill också finna tillbaka till det som han en gång var och har förlorat - ung och ungdomen.... När han möter Jamie, 25 år, blir han så imponerad och blir lätt enögd..... Josh säger till honom, om folk i hans egen ålder bara är fokuserad på framgång. Dem har "glömt bort skeendet"....
Han säger sig inte vara intresserad av framgång , själv.... men är det verkligen så?
Det är en film i teknologins tecken, många textmeddelanden skickas. Och det är facebook och netflix. Och när det talas så ska det googlas för och hitta vad saker betyder eller för och hitta kunskap. Jamie säger dock till Josh när han är i all hast sitter med telefonen: "Låt oss strunta i och vet vad det betyder"... Och Josh ser lycklig ut och slänger undan telefonen....
While we´re young är smått charmerande och mycket är ju redan vunnet med miljöerna, skådisarna, musiken och alla referenser till populärkultur (sedan när blev Gonnies, dödskallegänget, en bra film? frågar sig Josh jämnåriga kamrat, och vars nyfödda barn heter Willow)....
Det är smart, intelligent men inte överduktigt, och utan känslor. Det finns värme här, och bottnar bortom det mätbara och det logiska. Och jag kan inte bortse från filmaren Josh , att det finns egenskaper i honom som skulle kunna fungera som ett alter-ego för regissören själv, Noah Bambauch. Det finns ju likheter, inte minst i ålder, yrket, miljöerna och så vidare.
Jag gillar den här filmen lite för mycket märker jag , nu när jag sitter här och försöker skriva om den. Det finns mycket stor risk att jag berätta hela filmen och på något sätt förstör ett fint filmögonblick för er.
Det skall väl dock sägas att jag slutfinalen känns väl lite sökt.... men det blir aldrig överdrivet eller obalanserat, men mest egendomligt intetsägande eller lite tomt. Samtidigt glädjs jag av slutscenerna, det är vackert i sin enkelhet, i det lilla. Och jag kan inte kräva SVAR , inte briljans, inte det storartade. Noah Bambauch blir mer och mer mänsklig för varje film han gör. Han började med den mästerliga The squiad and the whale (2005) , hans egna motsvarighet till "Anteckningar från ett källarhål", Margot and the wedding (2007) var för Bergmansk för min smak (men Nicole Kidman har sällan varit bättre än just där) , Greenberg (2010) är en film som växer och blir bättre för varje år och Frances Ha (2012) är livsbejakande och inspirerande om 25 åringar. Det livsbejakande och energiska pulsen fotsätter i While we´re young, men med en komisk och tankeväckande "kulturkrock" mellan 40 plus människor och 25 åringar.
Grattis och tack Noah Bambauch, Du har gjort en av årets bästa filmer!
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar