Det här med remakes. Ibland blir man trött även om det är ofrånkomligt att de görs. Förr eller senare var det väl oundvikligt att det skulle komma en remake på 80-tals-klassikern Poltergeist som håller än och räknas idag som en av de bästa skräckfilmerna i modern tid. Än idag är det ju inte helt klart om det var Steven Spielberg eller Tobe Hooper som regisserade filmen, eller om det var båda två (vilket nog är närmast sanningen) men vad som är bortom allt tvivel är att filmen var banbrytande på sättet att den lyckades vara både en skräckfilm och en påkostad storfilm som gick hem hos den breda publiken.
Spökena går igen i Kalifornien år 2015.
23 år efter de övernaturliga händelserna i den kaliforniska, idylliska förorten som blev så typisk för speciellt alla Spielberg-filmer från 80-talet (vilket ju inte minskar misstankarna att det verkligen var Spielberg som drog projektet i hamn, även om Hooper står som regissör) så kommer alltså en nyinspelning av Poltergeist.
Och det känns förutsägbart och lite tråkigt att konstatera att den inte kommer med så mycket nytt och inte heller kommer gå till filmhistorien.
Mycket är sig likt. Storyn är i stort densamma även om tidsandan speglas i att ekonomin kärvar för familjen nu, de tvingas sälja sitt hus för att flytta in i ett mindre hus i ett något mindre finare område. Yngsta dottern blir även här den som de på andra sidan kommunicerar med och precis som i originalet används en brusande tv, templet som de flesta familjer fortfarande samlas kring och tillber, och även andra bekanta saker från originalet dyker upp här i mer eller mindre likadana skepnader.
Nu...
...och då...
Sam Rockwell och Rosemarie DeWitt funkar mycket bra som det kämpande paret och deras kemi tillsammans bidrar till att filmen till en början känns ganska så lovande. Man sitter och tänker att, det här kanske kan bli nåt? En helt ok hyllning till originalet och en film som står på egna ben? En bra bit in i filmen så är det krypande obehagligt, en smygande, långsamt uppbyggande känsla av att något inte står rätt till i huset familjen flyttat in i. Spökhus-genren är ju ganska uttjatad vid det här laget och ibland blir ju gränsen till parodi eller i varje fall plagiat farligt nära, men länge undviker Poltergeist anno 2015 att bli en dussin-film i genren.
Egentligen är det först när familjen känner sig tvingade att ta hjälp utifrån, som det börjar spåra. Det är ju precis som i originalet, men där Spielberg/ Hooper lyckades att hålla special-effekterna på rätt nivå (det var ju tidigt 80-tal och special-effekterna fick sitt rejäla genombrott) så känns det som om regissören här, Gil Kenan, inte kunnat hålla sig och gått lite bananas med alla effekter.
Poltergeist back in the 80s...
Så även om Poltergeist återanvänder många av de klassiska scenerna och replikerna (They're here!) så faller denna version verkligen till korta, inte minst pga känslan i originalet, skildringen av idyllen i förortslivet och vad gäller skådis-kampen så har Rockwell och DeWitt inte mycket att komma med i jämförelse med det sköna paret i originalet, JoBeth Williams och Craig T. Nelson. Mediumet Tangina (Zelda Rubinstein) är också bra mycket mer underhållande än ockulta tv-kändisen Carrigan Burke (Jared Harris).
Men, till syvende och sist, handlar ju detta om ifall nya Poltergeist lyckas skrämma? Både och måste jag nog säga. Första halvan är, som sagt, bra och lovar gott och innehåller en hel del schyssta hoppa-till-scener. Men helhetsintrycket blir tyvärr ett ganska så svalt intryck.
Se om gamla Poltergeist istället. Särskilt nu när Halloween närmar sig. Sällan har väl en skräckfilm lyckats både skrämma, roa och underhålla på samma sätt som detta påkostade spökhus.
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar