I Jens Östbergs Flugparken (2014) spelar Sverrir Gudnason (vann en guldbagge för rollen) dagisläraren Kristian. Historien utspelar sig i Norrlands karga skogar. Kristian är f d hockeyspelare. En sen kväll är han ute och dricker med sitt exs nya make, Alex. Dem känner varandra sedan tidigare från tiden i hockeylaget. Alex blir full, börjar slåss och vill att Kristian följer med honom ut i skogen och kollar efter rävar. Kristian säger till slut nej....
Den natten kommer aldrig Alex hem till Diana och familjen. Polisen sätts in och Kristian hamnar i förhör. Samtidigt dras han i en alltmer våldsam spiral , då han försöker "prata" med aggressiva  ungdomar...

Den hyllade filmen fick uppmärksamhet innan Guldbaggarna, då talades det om en berättelse om manlighet, mansrollen och våldet. Och visst, det finns där. Men inte på det sätt som jag trodde. Det är till en början en film som vilar på mystik, och det gör att det pedagogiska för stryka under stolen. Inledningsvis får vi ingen "riktig tydlig" presentation om vem Kristian är, och vad han har för relation till Alex och Diana. Det dröjer ganska länge innan vi får veta hur allt ligger till. Det kanske tjänar filmen väl, men jag tycker nog snarare motsatsen. Det ska vara en film om en ung mans förfall, och här finns referenser till både amerikanska varianter (Taxi Driver, Paranoid park m fl) och inhemska föregångare (Apan).
Men det saknas något i den här filmen.
Det är en väldigt kall och steril känsla som hela tiden ekar i den här berättelsen. Och jag tror inte att det var regissör Östbergs ambition.

Man känner aldrig något större engagemang för en karaktär som Kristian. Han blir för suddig, för knepig och begripa sig på. Vi förstår att han är "under isen", hans liv blev inte som han hoppades på. Sverrir Gudnason är en duktig skådespelare, men här tycker jag att han hamnar lite fel. Vet inte riktigt om det handlar om "fel regi" eller om han inte passar. I stort känns det som Gudnason håller igen och Kristian som han spelar är väl kanske å ena sidan hämmad till det yttre och å ena sidan springer i ett inferno av aggressioner inombords. Men jag saknar nerven och framförallt det farliga, det hotfulla. Gudnason har ju visat den sidan , den farliga sidan, i tidigare produktioner i karriären (Upp till kamp), och det är synd att han av någon anledning har fått "håll igen", här.
Han behöver få explodera....
Historien hade varit betydligt mer angelägen om vi fick veta mer om Kristians tidigare liv, och om hans vänskap med Alex. Nu är det alldeles för lösa trådar , och det är väl visserligen beundransvärt att man i svensk film inte "skriver för mycket på tittarens näsa", men det behövs ändå en slags av balans....

Även om Flugparken är en besvikelse märker jag under skrivande stund att den ändå väcker tankar kring MANSROLLEN och MANLIGHET.
Kristian är visserligen dagisläraren, vilket kanske är en paradox. Det är ju ett yrke som är känt för dess kvinnodominans. Och mannen förväntas väl försörja och ta hand om sin familj. Han förväntas fortfarande (även om det är 2015) försvara och beskydda, dels sig själv men även andra. Kristian försöker rädda sig själv genom och hjälpa andra. Men det blir snarare att han stjälper sig själv. Och när orden tycks bara bli "luft", så återstår, just det, våldet....

Ungdomarna som "trakasserar" honom, är ett avsnitt man hade kunna fördjupat sig mer i. Här finns ju bitar av makt, maktlöshet, vad som väntas av den vuxne och inte, och även av MANNEN. Den starke. Vad händer med den svage mannen? Andra sätter sig på honom. Hånar honom. Gör ner honom. Förgör honom. Krossar honom. Låter honom dö.
Kristian är ensam. Vad är en ensam man? Vad ligger hans värde? Normen handlar ju om familj eller åtminstone sambo-liv. Vem är han? Ingenting.

I slutet av filmen när ruset blir för starkt. Han är ensam i skogen och övergiven. Allt är tyst. Han sjunger en välkänd nedsättande ramsa (som börjar tidigt skolåren och fortsätter på läktarplats i sportens värld). Han sjunger om sig själv. Han kränker sig själv. Det är dem mörka krafterna. Det som söndrar en inombords.
Peter Andersson gör en stark biroll som Alexs pappa och Kristians forne hockeytränare. Andersson är Sveriges Jack Nicholson. Vargögon.
Han är i en klass för sig och är tveklöst Sveriges bästa manliga skådespelare. Känns alltid så naturlig, och oavsett manus eller sammanhang lyckas Andersson förmedla tyngd och trovärdighet. Så även här.    
TA