Har ägnat en hel vecka åt och försöka se The French Connection (1971).....
men det vill sig inte....
jag somnar.
somnar igen.
Filmen delas upp i bitar.
Och någonstans ledsnar jag.
Tappar intresset.
 Blir rastlös.
Önskade att jag var som Gene Hackmans rollkaraktär, "Popeye" Doyle, så engagerad i historien, men jag ser just inte grejen med William Friedkins Oscars-belönade film.

Det enda jag ser är att den här filmen en gång i tiden betydde något, men det som var innovativt då, är i dag en enda axelryckning. Droghandeln mellan Europa och Amerika, biljakter , hårdhudade snutar med interna bråk och har missnöjda chefer över sig.
Vill ju gilla den här filmen, men jag kapitulerar. Det är som tiden har sprungit ifrån den här filmen. Enstaka scener är snygga och rätt briljanta, filmtekniskt och berättarmässigt, men det är sällan spännande , det är omöjligt och hitta beröringspunkter i den här filmen.

French connection leder mest till det jag helst inte vill känna - likgiltighet....
Ska jag sluta bryr mig om film , så är då det nog The French connection som uppmuntrar till det. Inte ens New York miljöerna väcker någon större upphetsning.

Regissör Friedkin förklarar saker och ting för Scheider och Hackman.

Popeye är en ganska endimensionell rollfigur, även om jag får vissa antydningar om att han är mer komplex än vad bilden ger oss. Alkoholproblem och längtan efter närhet. Det finns något mänskligt över honom, men vi ser det alldeles för lite, den vi ser mest är den nitiska polisen som är så uppe i sitt jobb, så han vet inget annat....

Roy Scheider (Hajen) är och ser både rätt ut i hela filmen, han spelar ju Popeyes modemedvetna kolllega Russo.....