Musikern Nick Cave har skrivit manus till gangsterfilmen Lawless (2012). Den utspelar sig i den amerikanska södern under tidigt 30-tal och alkoholförsäljning är förbjuden. Tre bröder bränner sprit, säljer och blir inflytelserika. Och omtalade. Deras respekt växer hos legendariska stor bovar/gangster kungar som Floyd Banner (Gary Oldman). Särskilt när bröderna inte tänker låta sig köpas eller stoppas av en slemmig sheriff vid namn Rakes (Guy Pearce)....

Det här är en film som inte motsvarar riktiga mina förväntningar. Det är förstklassiga skådespelare, men Guy Pearce spelar över , och hans karaktär slår mest parodiska höjder, hur mer obehaglig och osympatisk kan man vara?

Tom Hardy har en säregen stil, en särskild röst, hans karaktär Forrest Bondurant, den äldste brodern och ledarna för den illegala spritrörelsen i familjen , känns en smula sökt. Visst han är den vise, och han är den som läxar upp dem andra. Han är taktikern och det är han som sitter med schackpjäserna. Han säger till sin ivrige och rastlöse lillebror (Shia Leabeouf) vad som gör en riktig man, handlar inte om våldet han utsätter någon annan för. Det handlar om hur långt han är beredd och gå".... Men för vad då? Ett större sammanhang , en större kallelse, en större sak än sig själv.... Man blir inte riktigt klok.

Och precis som den där meningen ("hur långt han är beredd och gå") blir ogrammatisk och ogiltig och ofullständig, känns filmen Lawless som den saknar något, något extra som får den och höja sig från mängden. Det blir lite som en standard thriller/western, med "goda och onda" karaktärer och större delen av filmen försöker trappa upp en blodig , brutal och "dramatisk" slut fejd.
Och det blir skottlossning, och det nästan doftar ammunition in i rutan. Men det känns lite välbekant, och man har sett den här typen av uppgörelser , betydligt mer intressantare i andra sammanhang (DePalmas De omutbara) och utmärkta HBO tv-serien Boardwalk empire har gjort mig lite mätt på denna historiska amerikanska epok.... Lawless är faktiskt påfallande lika angelägen som Michael Manns snabbt bortglömda Public enemies (2009).....

Det blir något tröttsamt med en ständig romantisk böjelse kring bröderna och deras myter och legend. De är odödliga, oförstörbara osv. Inget kan ta kål på dem....
Och tror man tillräckligt på myten, så kan den ju bli sann....

Tänker lite på Bonnie & Clyde (1967) när jag se Jack (Shia Labeouf) och hans kärleksintresse, prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) uppvakta varandra. Det är småfint,  men samtidigt vet man redan , då att något inte riktigt fungerar. En film bör ju ofta kunna stå på egna ben, influenser är ju aldrig fel, och hyllningar/blinkningar är ju trivsamma, men det får inte vara det enda. Det måste ju finnas mer än så för en film skall bli länge ihågkommen och finna en plats i ditt hjärta....Bakom den stiliga ytan, vill vi ju gärna ha något slags innehåll också....
TA