An education (2009) handlade ju om Storbritannien efter krigsåren och visst skildrade hon klassmarkörer, en ung arbetarklass flicka (Carey Mulligan) som får chansen att studera och träffar en charmig svindlare (Peter Sarsgaard) som får henne och drömma om Det ljuva Livet, Swingin´London, - och skolans disciplin hotas...
I den mycket sevärda The Riot club (2014) berättar hon om överklassen i Oxford. Enligt traditionen figurerar en exklusiv herr klubb med namnet The Riot club sedan decennier på skolan. En handfull manliga studenter handplockas till sällskapet. De super, festar och beter sig hänsynslöst. Flera av dem har karriären klar och utstakad för sig.
En av medlemmarna, Hugo (Sam Reid), säger mycket träffande till en av de nyinvigda; "Om några år kommer killarna att ha viktiga jobb. Du också. Universitet är vår sista chans att göra vad vi vill utan att nån tittar. Slösa inte bort den genom att vara finkänslig".
De garvar cyniskt åt "folk" som tror att de är på Oxford för att "plugga" eller skaffa sig en examen.
Idealen eller värderingar de lever efter liknar inte någon gentlemäns. Alla människor kan köpas och allt kan lösas genom pengar....
Pengar saknar värde.
Fattigdom och andra människor från enklare förhållande saknar värde.
Respekt för klubben. Allt annat kan fara åt helvete.
En kväll när de inviger två nya medlemmar under en festmiddag i ett VIP-rum på en lokal pub, spårar det hela ur....
Och vad är man beredd och göra för klubben?
Hur viktig är klubben egentligen?
Och vem tänker offrar sig för klubbens stolta tradition och heder?
Det är svårt och sätta fingret på vad som lockar med överklassen, och i synnerhet med den brittiska varianten. Ända sedan En förlorad värld (1981) , har överklassen alltid fascinerat mig. Kanske för den världen är så långt och främmande från var jag kommer ifrån och var jag befinner mig i detta nu.
Men i överklassen finns något gränslöst, överflödigt, något vulgärt, smaklöst, girigt och respektlöst som både provocerar, förbryllar och intresserar. Det vi ser i Riot club ser vi ju drag hos fotbollshuliganer och så kallade brats. Bratsen vaskar och häller ut svindyra champagne för och imponera på sin omgivning. Fotbollshuliganer slår sönder skyltfönster för och "släppa på trycket", kanske.
Som en karaktär säger i filmen till klubbmedlemmarna: "Ni är inte bättre än ett gäng ligister som krossar skyltfönster. Ni är bara bortskämda små snorungar.
Ni tror att ni kan köpa er rätten till allt. Att allt centrerar omkring er. Och att ni kan köpa er fria från allt"....
I filmen finns det ett hjärta som blir nödvändigt när vi möter en sådan cynisk historia med så gravt mycket mörker och störda individer. Vi pratar ju om ganska vedervärdiga typer, vidriga killar som saknar respekt , empati, öppenhet och tolerans. Hjärtat är Miles Richards (spelas av Jeremy Irons son, Max)och hans kärlek Lauren Small (Holliday Grainger). Filmen börjar med och visa hur de träffas på skolan. De dejtar och deras kärleksrelation växer fram. Hon är den gulliga och varma arbetarflickan som vilar sig på ett av skolans tegeltak, med en penna i munnen. Bredvid henne lägger sig Miles. Han berättar om hur han fick sitt namn. Hans föräldrar lyssnade mycket på Miles Davis A kind of blue när han föddes. "Om mina föräldrar hade gjort likadant, då hade jag hetat Gary Barlow", säger Lauren, och vi skrattar gott och varmt, ihop med henne och Miles....
Kanske läser jag in lite för mycket, men jag ser en drag av satir och samtidshistoria som kritiserar överklassen i Storbritannien. Dagens premiärminister och makthavare har själva ursprung från Eton och andra privatskolor, inte helt olika Oxford university. Och det sägs även att flera mycket inflytelserika offentliga personer i England har velat stoppa filmen , redan vid produktionsstadiet. Det säger någonting. Det betyder någonting.
Filmens avgrund eller centrala tema fångas när klubben tar in på den lokala puben. Det blir tydligt vad de gör och vad dem representerar när vi möter deras kontrast. Det enkla folket. Puben sköts nämligen av en godhjärtad familj som sliter hårt och kämpar för dess vardag och betala av diverse studielån osv.
Deras liv är en kamp, och vad händer om de inte kämpar? Det är det enda de har. Glöden för och klara sig , ytterligare ännu en dag. Svetten som rinner nedför kinderna i från köket, stressen som piskar dem ifrån krävande gäster....
Men vad kan de göra?
De får kämpa på....
 |
| Nej det är inte One Direction. Och nej det är inte Andreas Wilson. |
Och så kommer överklass slynglarna, "pingvinerna", och de tänker inte be om ursäkt för vilka dem är. Och varför ska vi bryr oss om fattiga människor? Och andras regler? Det är vi som styr, det är vi som är VÄRLDEN....tänker flera av dem....Vi ska få det som vi betalar för. Varför ska vi rätta till andras misstag? Varför ska vi städa upp efter andras misslyckanden?
The Riot club påminner oss ännu en gång om dem påfallande stora klassklyftorna i Storbritannien, som ännu råder. Ett faktum, och en verklighet som vi i Skandinavien , lätt kan glömma bort, när vi är så bevandrade i vår egen vardag....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar