Filmen har beskrivits som "en slags musikens Full metal jacket". Och Damien Chazelles film (som han både har regisserat och skrivit) har faktiskt en del likheter med Stanley Kubricks eländiga krigsskildring, eller film om hur pojkar av-humaniseras för och bli förberedda inför krig.
I Whiplash ser vi hur förstaårsstudenten och trumspelande Andy Neiman (Miles Teller) drivs till vansinne av sin bestialiske lärare, Terence Fletcher (Simmons). Fletcher påminner starkt om löjtnant Hartman (R Lee Erney) i Full metal jacket (1987). Utskällningar, psykiska kränkningar och hotar sin grupp oavbrutet och uppför sig oerhört oberäknelig. Plötsligt kan han slänga en stol mot dig!
Det finns ingen kärlek, ingen uppmuntran, inget tålamod eller förståelse i Fletchers pedagogik. Han pressar dig till det yttersta och får nästan Caligula i Hets (1941) och blekna i jämförelse.
Whiplash hade inte fungerat om det inte vore för Miles Tellers godhjärtade porträtt av Andy Neiman som man sympatiserar med från första stund. Han är under-dog i sin familj, saknar vänner och ambitioner säger hans släktingar. Han förminskas under en släktmiddag, där hans kusiner är kungar som spelar NFL-fotboll, medan hans jazz är "säkert en komplicerad bransch". Han borde vara mer som sina kusiner, säger man. Neiman köper inte det. Han sticker fram hakan, och säger : Varför skulle jag? Jag vill ju bli ihågkommen, som en av de största.... Varför prata med alla och blekna sakta men säkert bort som en i mängden. Då är jag hellre tyst, håller mig till musiken, saknar vänner. Charlie Parker hade inga vänner....
Och man känner för unge Neiman, han vill erövra världen. Och det drivet ser den skoningslöse läraren Fletcher. Och Neiman avancerar in i skolans finaste studioensemble, men han kan aldrig känna sig säker. Han piskas av Fletchers eländiga pedagogik, där man ska tänja på gränserna tills det blöder över trummorna. Och vad är nu perfektion och vad är galenskap?
I gruppen sprids det demoniska , det omänskliga bland studenterna. Neiman är utbölingen, den nye, och får ingen respekt, och han ska "flytta på sig", och han kan kallas för det ena och det andra. Fletchers kalla och inhumana mentalitet verkar finnas i dem alla, på nåt vänster.....
Neiman har dock en förståndig och väldigt stödjande far. De går på bio ibland. På biografen jobbar söta Nicole, som han bjuder ut. Nicole är från Arizona. Och i New York känner hon sig ensam, och inte omtyckt på den skola hon pluggar vid. Hon delar dessa tankar med honom. Det går en tid och de verkar trivas tillsammans. Men Neiman petas från orkestern och gör slut med henne. Han vill bli bäst, en av de största, ingen ska stoppa honom från det. Inte ens kärlek ska stå i vägen....
Och vad håller på och hända med unge Andy Neiman? Är han på väg och bli en slags mini variant av sin lärare? En sadist som föraktar svaghet och tårar? En man i helsvart som föraktar misslyckanden och som ser musikorkestern som ett slagfält, där bara det extrema räcker, det yttersta?
Whiplash är verkligen drabbande , och en historia som inte lämnar någon oberörd. Det finns nämligen flera komplexa inslag i historien och i synnerhet mellan Andy Neiman och hans lärare Terence Fletcher som tåls och diskuteras. För en jazzmusiker kanske filmen ter sig overklig eller musikteknisk upp och ner vänd. Men för oss , filmintresserad eller som aldrig slutar fascineras över människans märkvärdiga drag, val, lynnen, och sinnen , är Whiplash en angelägen studie.
När jag ser filmen tänker jag också på hur viktig en lärare är för en del av våra val i livet. I mina unga skoldagar hade jag en brittisk musiklärare. Han var excentrisk, men också rätt obehaglig, han väckte aldrig min lust för och lyfta ett instrument. Snarare avskräcktes jag av musicera. Något som faktiskt sitter kvar än idag. I filmen Whiplash säger läraren Fletcher om hur han hela tiden letar efter en begåvning som Charlie Parker. Och att hans lärare gärning handlar inte om och säga "bra jobbat". "Bra jobbat" är det sämsta du kan säga till en elev, enligt hans värld. Det han försöker göra på Stafford (musikhögskolan) är och tänja på gränser. Och han avslutar, "många blir avskräckta. Men Charlie Parker hade aldrig blivit det....."
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar