Mörkt, intensivt och en Majestätisk Taylor

Plötsligt i somras (Suddenly last summer, 1959) är en mörk film om trasiga människoöden, baserad på en pjäs av Tennesse Williams. En intensiv och tämligen ruskig historia om lögner, destruktivitet, efterkonstruktioner och förträngning. Vad gör människans psyke med oss för att överleva? Skulle inte förvåna mig om filmen likt Ken Loach Family life (1971) har studerats av blivande psykologer och terapeuter genom åren.

En läkare, Doktor Cukrowicz (Clift) får i uppdrag att hjälpa en förmögen änka Violet Venable (Katherine Hepburn) vars brorsdotter, Catherine(Taylor) tycks ha förlorat förståndet. Miss Venable vill se henne hjärnopererad. Men ju mer läkaren Cukrowicz luskar i fallet desto mindre övertygad blir han om Catherines så kallade dårskap.

I Uncut (Simon Goddard, s 30, nr 54, november 2001) läser jag att Tennesse Williams var missnöjd med Plötsligt i somras. Han skrattade av åtlöje när han såg resultatet. Det blev tredje och sista samarbetet för Elisabeth Taylor och Montgomery Clift. Filmen spelades in i London och präglades av bråk och Clifts stökiga privatliv. Kantat av alkoholmissbruk. Det sägs att han var så full under inspelningen och i så dålig form att redan efter två inspelningsdagar försökte producenten Sam Spiegel sparkar honom. ”Over my dead body” lär Clifts nära vän Elisabeth Taylor sagt, när hon hört filmledningens planer.

Ingen kan blunda från dem förstklassiga skådespelareinsatserna. Katherine Hepburn gör ett smått skrämmande porträtt av änkan Violet Venable. I sin sorg av sonen Sebastians bortgång har hon stängt igen dörren för gemenskap, socialt liv och verklighet. I hennes hus har hon en trädgård som liknar rena djungeln. En lysande metafor för vad läkaren Cukrowicz måste gå in, människors snåriga psyke.

 

Elisabeth Taylors rolltolkning av den förvirrade och dårstämplade Catherine Holly är rörande och majestätisk. Hon är ömsom självskriven sexsymbol, sårbar och skör och ömsom rasande och aggressiv i sina utbrott. Något liknande har jag inte sett tidigare. Clifts läkare, Dr Cukrowicz som försöker hjälpa henne minnas, liknar mer en åklagare i en klurig utredning. Rädslan han känner då änkan Violet Venable visar honom trädgården/ djungeln i filmens inledning är fascinerande. I samma ögonblick sammanflätas nämligen Clifts privatliv med sin rollkaraktärs fasor. Det är knappast en djärv gissning att djungeln nog påminde Montgomery Clift om sitt eget inre kaos. TA

Linney glänser i modig humorserie

SVT visar just nu komediserien The Big C med Laura Linney i huvudrollen. Vid första ögonblicket undrade jag vad Laura Linney (You can count on me) gjorde i en tv-serie.

Normalt brukar hon inte nappa på roller i tv-serier. Storyn i serierna brukar vara för ointressant, menar Linney i en intervju med Los Angeles times (2010 augusti). http://articles.latimes.com/2010/aug/01/entertainment/la-ca-the-big-c-20100801

Men The Big C är heller inte som andra komediserier. Här handlar det om cancersjuk kvinna.

 Laura Linney föll som en fura. Serien handlar om vad vi människor gör med tiden, och hur vi hela tiden försöker fly ifrån tanken, att tiden går ifrån oss, och snart är den slut. Det finns något komiskt i det, säger hon i intervjun med Los Angeles Times.

Givetvis briljerar årets Golden globe-vinnare Laura Linney i rollen som den ensamstående modern tillika cancersjuka lärarinnan Cathy Jamison. Hon känns mänsklig, temperamentsfull och kan nog apellera till många kvinnor i liknande ålder. Men The Big C vinner mest på dess skruvade vändningar och mod att försöka göra humor på något så tabubelagt.

TA

Scener ur MTV:s (min) barndom

VARNING! Känsliga läsare för nostalgi bör läsa något annat nu!

Det var en gång en tv-kanal. Innehållet kretsade mest kring musikvideos.

Kanalen spred sig till radhusens och barndomens Sollentuna, i slutet av 80-talet.

När 11-åringarna hade plåstrat om såren från skateboardrampernas onda kanter, tittade dem på den nya tv-kanalen MTV. Filmprogrammet The Big Picture (med excentrikern Ray Cookes) blev snabbt en favorit. Här fanns en vinjett där det vimlade med olika filmscener.

En scen gick aldrig att placera. Det var stressig kontorsmiljö. Någon drog ut en arkivlåda mitt framför en kvinna på språng. Hon lyckas med nöd och näppe ducka, och undkomma skador i ansiktet.

Nu, drygt 20 år ser jag scenen igen, i dess rätta kontext, i James L Brooks film Broadcast news (1987).

Den mycket bestämda TV-nyhetsproducenten Jane Craig (Holly Hunter) beslutar att redigera ett nyhetsinslag, med endast en minut kvar till skarpt läge. Videobandet fixas på några sekunder. Det blir nu kollegan Blair Littons (Joan Cusack) uppdrag att överlämna kassetten till inspelningsstudion, två avdelningar bort. Hon har bara 20 sekunder på sig. Hon springer för sitt liv. Arkivlådan är bara ett av flera hinder hon måste övervinna på vägen.

Idag sköts väl detta digitalt, och är bara en tangentknapp ifrån. Men det gör inte Broadcast news mindre aktuell. Många i mediebranschen känner nog igen sig i filmen: tempot, pressen inför deadline och arbete dygnet runt. Källskydd. Nyhetsvärderingar. Konflikten mellan etik, ideal och profit. Självgoda kollegor. Den ständiga jakten på bekräftelse. Den tuffa fasaden utåt, nedskärningar, personalhierarki och arbetet placerat högt upp på piedestal. Det sociala och privata livet är en fullkomlig oreda.

VI får följa tre journalister med helt skilda förutsättningar. Den företagsamme, klurige nyhetsproducenten och tävlingsmänniskan Jane Craig som tar sig fram i en traditionellt manlig värld. Smått bitter över journalistikens utveckling, från något viktigt till bara fördumning. Hennes kollega, Aaron Altman (Albert Brooks, fantastisk!) är en rapp och intelligent reporter på fältet. Hans journalistiska gärningar drivs av revanschlusta mot mobbarna på skolgården. Altman delar tomheten och ensamheten med Craig, när lamporna släcks på arbetsplatsen. Det är inte för inte som de ringer varandra under nätterna, för att ha någon att prata med. Men saker och ting ändras efter att ex sportreportern Tom Grunick (William Hurt) anländer till redaktionen. Han blir vikarierande nyhetsankare. Han står för Altman och Craigs motsats. Grunick är snygg och vrider och vänder gärna på Sanningen. Journalistik måste man kunna sälja, menar Grunick.

En omedelbar attraktion mellan honom och Craig finns från Dag 1. Brukar någon vinna sådant här? frågar sig en olycklig Aaron Altman. Som om inte konkurrensen räckte med Tom Grunick om jobb. Det ska även rivaliseras duktigt om kärleken.

Regissören, manusförfattaren och producenten James L Brooks (producent till serien The Simpsons)  följde upp succén Ömhetsbevis (1983) med Broadcast News. Den blev liksom föregångaren rosad och prisnominerad. Men fick se sig slagen av Mångalen på Oscars-galan. Broadcast News är en smart, varm, romantisk, sexig, rolig och intelligent film. I en intervju med The Atlantic (http://www.theatlantic.com/culture/archive/2011/02/james-l-brooks-on-journalism-the-oscars-and-broadcast-news/71744/2)

från februari i år, berättar regissören Brooks att han under 80-talet blev besatt kring problematiken med karriär och romantik. Hur ska människor som jobbar 18 timmar per dygn kunna bli förälskade? Idén till filmen fick han från en kvinnlig politisk reporter i Vita Huset. Under en period dejtade hon två män.

Slutligen, Broadcast News skulle kunna vara journalisters motsvarighet till Wall street, Top Gun eller säg Scarface. Men till skillnad mot dem filmerna, känns inte Broadcast News , daterad, och klarar sig ypperligt  utan onda karaktärer, biljakter och (lyckade) sexscener.TA

Återuppstånden

Det är lustigt hur skådespelares karriärer tar sig olika vägar. Ingens karriär är den andre lik. En del blir självklara barnstjärnor (Simon Temple, Macaulay Culkin etc.) över en natt. Sedan sladdar han eller hon under tonåren (Corey Feldman, Drew Barrymoore etc.) och förintar sig själva som unga vuxna (River Phoniex, Corey Haim etc). Andra slår igenom först vid 40 års ålder. Några lyckligt utvalda gör kometkarriär, odlar ett rykte och en mytbildning. Men tappar god smak och känsla med stigande ålder (Al Pacino, Robert De niro m.m). Och så finns det ett fåtal skådisar som lyckas komma tillbaka efter flera års tystnad.

42-årige Josh Brolins karriär omfattar lite av varje. 1985 är Brolin, ungdomsstjärna, blott 17 år, medverkar han i Richard Donners och Steven Spielbergs numera kultförklarade ungdomsäventyr The Gonnies. Dessförinnan gör han över 200 auditions utan större framgång (i en tv-intervju med New York times Style magazines Lynn Hirschberg). Hans bakgrund verkar ha mindre betydelse (son till skådespelaren James Brolin och Barbara Streisands styvson)

I rollen som den tjurige storebrodern Brand Walsh i The Gonnies får han ett visst genombrott. Men lika snabbt som han verkar vara på väg uppåt lika snabbt närmare han sig en återvändsgränd.

Han provspelar för huvudrollen i polisserien 21 Jump Street. Men han förlorar mot Johnny Depp (www.imdb.com) . Brolin harvar runt i en betydligt blygsammare tv-serie, Ponnyexpressen (1989). Serien fortsätter till och med 1992. I intervjuer framgår det att Josh Brolin sällan klagat över sin tillvaro. Viktigaste har varit att kunna försörja familjen. Det sägs att han under 90-talet håller på med aktieaffärer på nätet för att klara ekonomin (intervju med Pearl Jam sångaren Eddie Vedder för http://www.interviewmagazine.com/)

2003 gifter han sig med aktrisen Diane Lane (www.imdb.com). Ett år senare firar filmen The Gonnies 20 år, och skall släppas på Dvd. I samband med detta återförenar filmtidningen EMPIRE gänget från filmen. Det går att skönja en slags hatkärlek mellan skådespelarna. Josh Brolin är äldst i sällskapet och ger ett tryggt och avspänt intryck.

Ingen kan ana vad efterföljande år kommer göra med Josh Brolin. Han sträckläser Cormac McCarthys bok, No country for old men, och hör att bröderna Coen ska filma den. Brolin skickar en kassett, filmad av Tarantino och Robert Rodriguez (de spelar samtidigt in Grindhouse) med arbetsprover till bröderna Coen (http://www.charlierose.com/view/interview/8783).



Han får rollen som cowboyen Llewlyn Moss. Men strax före inspelningen råkar han ut för en motorcykelolycka. Mirakulöst klarar han sig. No Country for old men blir hyllad världen runt. Brolin har beskrivit vändningen i karriären som en ”Snöbollseffekt” (New York times Styles magazine). Efter framgångarna med Coen får han ett erbjudande från Oliver Stone. Han vill ha honom i rollen som USAs dåvarande president George W Bush. Brolin tvekar länge över rollen. Till en början känner han sig förolämpad att Oliver Stone erbjuder honom rollen. Brolins förakt mot dåvarande president går inte att ta miste på. Men efter att ha gjort research på sin kommande rollkaraktär, börjar demokraten Brolin känna mer förståelse för den republikanske presidenten (www.interviewmagazine.com). Resultatet blir fantastiskt. Brolin gör sin livsroll i den underskattade satiren W (2008). Efter det har Brolin fått samarbeta med Oliver Stone igen (Wall Street 2), Woody Allen (You will meet a tall dark stranger), Gus van sant (Milk), Paul Haggis (In the walley of Eliah) och bröderna Coen (True Grit). Det blir intressant att följa Brolin karriär härnäst. Jonah Hex (2010) kändes som ett fel steg, och kommande Men in black 3, kanske man kan leva utan.

TA

När kulörerna försvinner

Matt Dillons rastlösa värsting Rusty James i Francis Ford Coppolas Rumble fish (1983) jämförs ständigt med sin äldre bror, Motorcycle boy (Mickey Rourke). Storebrodern har något av en slags legendstatus över sig. Omgivningen reagerar nu när han återvänder efter en viss exil i Kalifornien.

Om nu Rusty James pulserar vild ungdom utan mål och ambitioner, ter sig hans storebror, Motorcycle boy än mer uppgiven. Han delar historia med de unga vilsna männen som Bruce Springsteen sjunger om i Racing in the streets (1978). I Rumble fish finns visserligen inga bilar, istället får motorcykelfärder symbolisera vikten av eskapism, och existensiell tomhet.

Motorcycle boy berättar för oss och lillebrodern att färgerna i livet har förbleknat. Metaforiskt, poetiskt, noterar han att endast dem simmande fiskarna i husdjursaffären lyser av färg i den svartvita tillvaron. Motorcycle boy vill släppa ut fiskarna i havet. Han vill rädda fiskarna från att ha ihjäl sin egen självbild.

Rumble fish visar en ruinerad familj, två vilsna män vars mor lämnade dem och flydde till Kalifornien. Fadern, en nedsupen advokat (Dennis Hopper), levandes på socialbidrag. Och medan han super ner sig varnar han yngste sonen att inte bli som Motorcycle boy. En dåre. En som kunde ha blivit allt men som aldrig visste vad han ville.

Och det måste bekännas. Det är enormt frestande att inte låta bli att leka med tanken på filmens sensmoral om Motorcycle boy och Mickey Rourkes öde. Geniförklarad under 80-talet. Idag på 00-talet, är han en till synes oigenkännlig efter oberäkneliga ansiktsingrepp. Och trots hans tillfälliga renässans i Darren Aronofskys The Wrestler (2008), verkar han nu vara återigen fast i B-filmer.

Till sist, en 10 poängs fråga: Sofia Coppola spelar Diane Lanes lillasyster Donna i filmen Rumble fish. Men varför går hon under artistnamnet Dominio och inte Sofia Coppola i eftertexterna? Vi kopplar bort dressinen….

TA

Amerikansk indie-film med kapris och oliver

4 portioner

• Skölj och rensa en udda fågel, gärna man, medelklass, i senare tonåren, identitetssökande. Socialt handikappad.

• Ha i 7 matskedar av Elliot Smiths melankoliska sånger.

• Ta i 2 dl bilder från en sömnig småstad. Gärna drömska bilder, så publiken inte känner någon skillnad på smaken av fantasi eller verklighet.

• Strö över redningen med 600 g intellektuell dialog och fyndig repliker

• Salta och peppra ordentligt med tonårsångest

• Stek 2-3 Luvtröjor tills dem blir fina i färgen. Går även bra att använda flanellskjortor!

• Ha med ”en vanlig och vänlig amerikansk tjej”, som så småningom känner någon slags samhörighet med Udda fågeln. Hör med Kirsten Dunst, är hon upptagen, lyssna med Natalie Portman, nej förresten, hon har blivit för svennig…Ta istället, vad heter hon, eh, nu igen? Zooey Deschanel eller Kelli Garner!

• Hacka och skala en eller två före detta B-filmsstjärnor (William Baldwin, Benjamin Bratt etc.) eller 1-2 före dettingar (Elisabeth Shue, Campbell Scott) och bryn i stekpannan några minuter. Respektera tiden! Ta varken mer eller mindre än några minuter! Går även bra att använda 1 komiker i allvarliga roller (Ben Stiller, Vince Vaughn, Bill Murray, Jack Black) Peppra och salta!

• Blanda samtliga ingredienser och lägg i lämplig förpackning. Häll över dressingen innan servering. Servera med bröd och ett lågmält happy end

TA

I mitten av 80-talet, då Thatcherismen och nyliberalismen härjar i Storbritannien gör de engelska filmregissörerna John Boorman (Amazonas – smaragdskogen) och Roland Joffé (The Mission) filmer om Sydamerikas urbefolkningsindianer. Är det bara en tillfällighet?

Roland Joffé och Robert De Niro

Roland Joffé berättar i intervjuer att han var på den tiden fascinerad av Latinamerika. Ett område som var föremål för mycket debatt: människan mot naturen, staten och kyrkan, rika och fattiga osv. Han säger också att tiden var rätt, eftersom det fanns så mycket historia än tidigare att förlita sig på. Filmmakaren Joffé är religiös, karaktärerna i The Mission (1986) får visa kyrkans splittring; våldets man (Rodrigo Mendoza), sanne och fredlige missionären (fader Gabriel) och ångerfulle avslutaren (biskopen Altmirano).

http://www.tagg.org/teaching/mmi/themission/joffe86.html

The Mission utspelar sig i mitten av 1700-talet, i Sydamerika. Jesuiter med fader Gabriel (Jeremy Irons) i spetsen försöker sprida kristen tro urbefolkningen. Men det blir knappast frid och fröjd. Portugisiska kolonisatörer vill att missionsarbetet upphör.

The Mission saknar inte biståndsdelar för att generera till en stark filmupplevelse: Ennio Morricones vitala musik, de hisnande miljöerna och Robert De Niro och Jeremy Irons. Filmen vann också flera åtråvärda priser, bland annat Guldpalmen i Cannes, 1986.

Roland Joffé är aktuell under våren med filmen There be dragons, en berättelse om Spanska inbördeskriget och Opus dei rörelsen.




TA

Farväl Elisabeth Taylor

Tiebreak heart

Det går inte bortse ifrån.

Idrott hör ihop med psykologi.

Utövares inställning och mentala form brukar visa sig uppenbart i efterföljande prestation. I filmen Wimbledon (2004) får vi se in i huvudet på en tennisspelare. Veteranen Peter Colt (Paul Bettany) är på dekis. 32 år, 119 på världsrankningen. Han verkar ha sett sina bästa dagar. Som han säger till sin mor: ”I tennisvärlden är jag lika gammal som du”. Stödet från familjen går dock inte att klaga på. Men hans egen känsla av att vara en föredetting – är överhängande.

Expertkommentatorn, och förre tennisspelaren John McEnroe är inte ensam att fundera över vad som snurrar i Peter Colts huvud under match.

Här sätter ju bara fantasin gränser. I Peter Colts huvud huserar negativa tankar om att förlora och se bollar gå förbi honom. Rädslan håller på att förgöra honom. Men så vänder det.

Förklaringen stavas L i z z i e B ra d b u r y (Kirsten Dunst), ett ungt jättelöfte inom damtennisen. Colts nyfunna kärlek. Men kan det verkligen bli hon och han? Kärlek och livet på tennistouren, går det verkligen att kombinera?

Förre tennisspelaren Pat Cash hjälper till under inspelningen av Wimbledon

Hur historien ter sig, ur ett genusperspektiv är till synes inte helt ovidkommande; mannen i form av Peter Colt ”tänder till” på tennisbanan genom kärleken från den yngre spelaren Lizzie Bradbury. Hon däremot förlorar den viktiga matchen, eftersom umgänget, blir distraherande. Vad säger det?

Å andra sidan: när de möts under ett träningspass på tennisbanan, lyckas Lizzie förföra enkelt Peter Colt, och han tappar väldigt enkelt fokus på sin serve. Såsom Marions kyssar får Robin Hood i Prince of thieves (1991), att missa kapitalt med sitt pilbågsskytte. Kärlek på film och i synnerhet när det kommer till hjälteskildringar har något av dubbel betydelse. En sida av myntet är att kärlek gör dem svaga, mänskliga, fyllda av känslor och rädsla av att förlora (t ex i Ridley Scotts Robin Hood). Den andra, att de blir ytterst villiga att beskydda och försvara, oavsett pris (brorsan Tonys True Romance).

I den romantiska komedins värld är det enklare. Kärlek är grejen. Det är slutmålet, men vägen dit är fylld av förhinder som måste röjas. I Wimbledon är idén om kärleken och en relation som betvivlas av både Lizzie och Peter. Men den senare inser ungefär som en nyfrälst, att han vore inte någon om det inte vore för kärleken. Och visst är det lite så där utanför biosalongen eller filmens värld. Några av oss växer ett snäpp (ok, vi kanske inte tar oss till en final i Wimbledon…) av en gnutta, sekunders ögonblick av hängivenhet. Vi kan då klara av saker vi kanske inte skulle förmå, i normala fall (eventuellt klara oss vidare från gruppspel till åttondelsfinal).

Givetvis finns det inte mycket gemensamt med de riktiga och filmens tennisstjärnor. Men det är ju heller inte meningen. Peter Colts ska ju framställas precis som Hugh Grants gemytlige bokhandlare i Nothing hill (1999). Den vanliga och snälla killen, fast i tennismiljö. Istället för ha sällskap av en skruvad rumskompis har vi en cykeltokig lillebror (James McAvay, vad hände med honom efter Försoning och Last days of scotland?) här. Och istället för ett härligt jordnära kompisgäng, så ser vi här sympatiska föräldrar som arbetar i trädgården eller enträget få igång gamla teven. Här finns inga klassresor eller skryt. Sonens framgångar förändrar inte var vi kommer från.

Genomsympatiskt, men lika förlegat som ”lagkänsla” eller solidaritet. Sagolikt idylliskt och utopiskt, och det är ju romantiska komedin i ett nötskal. Men jag gillar Wimbledon. Det går inte bortse ifrån.

TA

Hans Landa & Co. Igen!

Ser om Tarantinos galna krigsfilmshyllning Inglourious basterds och inser hur mycket jag älskar den filmen! Och att den nog seglar upp strax under Pulp Fiction som fortfarande är ohotad som hans absoluta mästerverk, men IG känns vid en tredje omtittning som hans näst bästa rulle och är sjukt underhållande och så mycket FILM i varenda ruta att man blir kär. Och utvvecklar gåshud.

Eli Roth (regissören till bl a Hostel 1 & 2) och Brad Pitt.

Egentligen är den för mycket, för storslagen, för ambitiös, för galen, för mycket en mix av klassiska krigs- och westernfilmer, men i någon annans händer skulle det blivit pannkaka, men Tarantino är inte vem som helst. Mannen är ett unikum, varje genre han tar sig an blir något eget, något speciellt, någon originellt.

Det finns så mycket i IG som är fantastiskt. Inledningsscenen till exempel, som är ett mästerstycke i sig i berättande, i detaljer, i skådespel. Finns många fler exempel, för många att radda upp här, men jag älskar hela biograf-biten med Shosanna som får ett ypperligt tillfälle att hämnas på nazisterna och bara när hon sitter i fönstret till musik (Cat People) av David Bowie och sminkar sig är magi.
 Från det största ner till de minsta detaljerna, Tarantino är grymt noggrann med allt, t ex att tyskarna pratar tyska och fransmännen franska, allt blir magiskt i händerna på den karln.

Arridiverci!

GS.

Hockey-lycka & fritagar-Crowe

Borde ju inte blanda in sport, kanske, men som gnagare är det svårt att inte göra det en sån här kväll då nykomlingarna i elitserien AIK mot alla odds inte bara tog sig till slutspel, utan också nu har slagit ut de regerande mästarna HV71 i kvartsfinal med 4-0 i matcher. Och är i semifinal! Vilken skräll, vilken lycka!
Ja ja, nog om detta, såg en bra rulle ikväll också...

Russel Crowe är ju ofta pålitlig och så även i denna amerikanska remake på en fransk rulle som kom på dvd förra året, Allt för henne, som handlar om en man som försöker frita sin hustru som blivit dömd för mord och hamnat i fängelse.
I The Next Three Days som kommer på dvd här i sverige i april så är det Russell Crowe och Elisabeth Banks i huvudrollerna och för regin står Paul Haggis, som bland annat tidigare gjort Crash.

Av kritikerna har filmen fått blandade omdömden, mest negativa, att storyn känns för otroligt och så vidare. Crowe lirar en collegelärare som i sina försök att göra allt för att rädda sin fru, åker runt på nätterna för att skaffa fram olagliga pass och id-kort och hamnar i trubbel med knarklangare och så vidare, men om man köper storyn och, det gör jag i varje fall jag, mycket tack vare Crowe som passar  utmärkt i den här typen av filmer, så har man sig två mycket spännande och ovissa timmar framför sig.

Jag älskar mot-alla-odds filmer och där alla utom huvudpersonen tror på den andres (fruns) skuld och även om The Next Three Days är ganska trögstartad så tar den rejält med fart efter ett tag och blir som en modern Hitchcock-thriller med många cliff-hangers, (ofta) osannolika möjligtvis, men Crowes trovärdiga spel och intensitet gör att man ändå sitter som på nålar och undrar hur det ska sluta. Ända in på mållinjen.
Och man tänker hur långt man själv skulle gå för att rädda och få vara med den man älskar, den som är far/ mor till ens barn?
Då är det lätt att dras med och heja på Crowe.

GS.

Tony Scott tuffar på stabilt

UNSTOPPABLE
Action, USA, 2010
DVD-premiär 2011-03-09
Regi: Tony Scott
Medverkande: Denzel Washington, Chris Pine, Rosario Dawson, Kevin Dunn m fl.
Längd: 1.38
Betyg: AT AT AT AT

Häromkvällen såg jag om The Fan. Baseball-rullen med De Niro och Snipes. Vet inte för vilken gång i ordningen, men jag gillar den rullen. Starkt. Precis som jag gör med de flesta av Tony Scotts filmer. Han precis som brorsan Ridley vet hur man drar en slipsten, så att säga, de kan sitt hantverk och de verkar aldrig bli trötta och gå på rutin. Och de lyckas alltid kombinera ljud och bild och story på ett sätt som skapar magi och ofta högoktanig underhållning tillsammans med välspelande aktörer.

Unstoppable är en rulle med tåg i huvudrollen. Stora, tunga godståg. Och ett av dessa monster till tåg åker iväg utan förare och ökar farten successivt. Det blir upp till våra arbetarhjältar i form av Denzel & Pine att försöka stoppa det. Bygger på verkliga händelser vilket gör att åtminstone jag ser händelserna på ett annat sätt. Det blir mer trovärdigt och Scott bygger upp filmen på ett lite gammaldags vis, det är ganska enkelt och rättfram berättat, men gediget och effektivt.
Ibland kan ju Scott nästan bli epileptisk i sitt nerviga bildberättande, som t ex The Taking of Pelham 123, men som oftast skapar det bara mer spänning och intensitet. I Unstoppable fungerar Scotts stil extra bra, tåget som rusar fram står ju för ett starkt framåtskridande i storyn och det är ju också en av Scotts signum, att hans filmer rusar, tuffar på, i ett mer eller mindre högt tempo.

Det gammaldags i rullen är väl också hur Scott bygger upp spänningen med det herrelösa tåget och hur olika personer försöker ta de rätta besluten och se till att andra inte gör dumma beslut. Kevin Dunn å ena sidan och Rosario Dawson å andra som försöker stoppa tåget på sina sätt, medan järnvägsarbetarna, så att säga, tar saken i egna händer.

Dialogen och karaktärerna är helt okey, men kunde vara än mer tillspetsad och utmejslade, det blir lite klyschigt ibland och ganska så amerikanskt, men det skitiga, tilltufsade perspektivet på den lilla mannen och hans kamp mot överheten och ett till synes mission:impossible gör att Unstoppable höjer sig över genresnittet och blir till en av Scotts allra bästa. Han har en hög lägstanivå, men har inte gjort så många mästerliga rullar som brorsan Ridley.
Men, ändå, kolla denna cv för Tony Scott: True Romance, Top Gun, Days of Thunder, Enemy of the State, Rött hav, Man on Fire (en favvis!) och Den siste scouten (inte heller dum!).

Unstoppable visar en Tony Scott på bra humör och en visuell filmskapare som vill framåt med sin yrkesutövning. Som aldrig står still. Och, som jag skrev tidigare, hans lägstanivå är väldigt hög och han gör sällan en dålig rulle.
Skulle nog påstå att han är något av actionfilmens Woody Allen!

GS.

Alla dessa remakes och prequels och allt vad de heter...

Senare i år får vi se resultatet av en remake av John Carpenter's klassiker The Thing (1982) som påstås vara en s.k. prequel, dvs att den utspelas innan händelserna i 80-talsrullen. Men av storyn att döma verkar det mera vara en remake, eller kanske en s.k. re-imagination där man tar en originalrulle och gör en egen version av den, behåller ryggraden men twistar till det lite. Rob Zombie's Halloween (2007) och Friday the 13th (2009) är två ganska färska exempel på det.

Personligen känner jag mig tveksam till att man gör om The Thing, vars version av Carpenter tillhör en av mina absoluta favvisar i skräckgenren, men samtidigt var ju den en remake av originalet från 50-talet, så... Men varför göra om en perfekt film? Brukar aldrig bli bra. Kolla bara nyversionen av The Fog (2005), också den en Carpenter från början, eller gör det inte förresten. Den suger stenhårt.

Mary Elizabeth Winstead i The Thing. Winstead har man kunnat se i Die Hard 4 och Scott Pilgrim vs. The World och Tarantino's Death Proof. 

Däremot blir jag allvarligt, seriöst störd och besvärad av nyheten om att Blade Runner ska få sig en prequel och till och med en tv-serie som utspelas efter Ridley Scott's film. Men det ligger tydligen så långt fram som 2014 så man kan ju låtsas som om det inte kommer hända... Eller nåt.

Kolla länken nedan om du vill läsa mer om den nya The Thing.

The Thing (2011)

GS.

Bruce Willis blir RÖD... men vad gör Cusack?

RED är en actionkomedi som stoltserar med en tung rollista. Bruce Willis. John Malkovich. Morgan Freeman. Helen Mirren. Kommer på dvd & blu-ray i veckan och är faktiskt riktigt sevärd. Willis gör numera tretton rullar på dussinet och de flesta går att vara utan (se t ex Cop Out... Eller gör inte det!) men RED, som står för Retired Extremely Dangerous, är en svängig och underhållande historia med en långt ifrån originell story men som så ofta när det är så, hänger mycket, eller allt egentligen, på hur filmen berättas och ageras.

Till skillnad från t ex The Expendables, så tar RED inte sig själv på så stort allvar, den har glimten i ögat och man märker att de skådisar som är ovana med den här typen av film, som Helen Mirren och i viss mån John Malkovich har kul och spelar ut. Det är roligare att se Mirren stå och mata med en kulspruta än när Stallone gör samma sak i The Expandables.

RED, i regi av Robert Schwentke (Flightplan, Tidsresenärens hustru), är inget mästerverk i genren, men ändå rejält underhållande och kul för stunden.
Bruce Willis har verkligen haft sina ups and downs under första delen av 2000-talet men med Die Hard 4 och RED, för att ta några exempel, så visar han att gubben kan än.

 

Men vad ska man säga om John Cusack?
Vart tog han vägen?

Såg nyligen en film som hamnade direkt på DVD här i Sverige, en ganska så usel sak som heter Hot Tub Time Machine. Några polare badar i en magisk pool som tar dom tillbaka till 80-talet då dom var unga med chans att rätta till saker och ting...

En riktigt sunkig komedi som inte är speciellt rolig och som på ett genant dåligt sätt försöker likna Tillbaka till framtiden- trilogin. Och vad Chevy Chase gör i filmen har jag ingen aning om, men hans rollval är ju inte alltid klockrena, om man säger så...

Trist med Cusack, undrar om han börjar få problem med bra roller? Börjar kanske bli för gammal för komedier typ High Fidelity och han passar inte riktigt till actionfilmer heller så...
Eller har jag fel?

GS.

Scott Pilgrim Vs. The World

Såg dvd-aktuella actionkomedin Scott Pilgrim Vs. The World häromdagen och hade riktigt kul. Filmen baseras på ett gäng s.k. graphic novels och handlar om den 22-årige nörden Scott Pilgrim som är arbetslös och spelar i ett band som heter Sex Bob-omb. När han träffar sitt livs kärlek så måste han först besegra hennes sju onda ex-killar innan han kan få henne.
Brittiske regissören Edgar Wright som gjort de härligt underhållande rullarna Shaun of the Dead och Hot Fuzz skapar här en visuellt banbrytande och lika underhållande som rolig och romantisk actionkomedi där Scott Pilgrim använder sig av sina tv-spelskunskaper för att besegra ondskan och vinna tjejen.

Michael Cera från Juno och Supersugen är klockren som en romantisk, blyg slacker som motvilligt blir någon slags tv-spels-/superhjälte och här finns många roliga filmreferenser (som att en av de onda exen är killen som lirade Superman i Superman Returns och han blir zappad med gröna laserstrålar, samma färg som kryptonit som ju är det enda som kan döda Superman...) och blinkningar till modern populärkultur.

Scott Pilgrim Vs. The World är en härlig och rolig film med glimten i ögat och högt tempo. Rent visuellt är den en fröjd för ögat och är man en "gamer", alltså en tv-spelsnörd, så kommer man älska den här filmen, men även om man inte är det så skulle det förvåna mig oerhört om man inte smittas av filmens charm och underhållningsvärde.

GS.