Bara regn hos mig

Regn på film får mig snart att tänka på Taxi driver (1976). Taxichauffören Travis Bickle (Robert De Niro) pratar om skyfallet som ska falla ner och föra bort slöddret från gatorna.

Det dröjer heller inte länge förrän mina tankar går till Paul Thomas Andersons Magnolia (1999). I slutfinalen i filmen minns envar om vad som föll ner från ovan. Det var inte som i England, "raining cats and dogs". Snarare "raining millions of frogs". Varken före eller senare har vi i en film fått bevittna ett regn så monstruöst och Bibliskt symboliskt som i Magnolia. Det är dock inte helt sant märker jag i skrivande stund.
Ridley Scott hann ju före med Blade runner (1982). I framtiden regnar det ständigt. Aldrig solsken, aldrig uppehåll. Bara regn hos mig. Om man är Harrison Ford.

 

 

Men lika självklart som regn på film är lika med djävulska förhållanden (Jurassic park ,1993, Seven, 1995), skräck (Poltergeist, 1982, Besökarna 1988), dystopi och den extrema mardrömmen (Cape fear, 1992) finns det motsatta. Vem minns inte hur Hugh grant och Andie McDowell kysser varandra i ett ljummet sommarregn i Fyra bröllop och en begravning (1994) eller hur Jonathan Rhys Myers och Scarlett Johansson omfamnar varandra vid ett skördefält i Matchpoint (2006).

Regn på film förhöjer dramatiken (Point break 1991) och på många sätt när allt kommer omkring är det flera regniga scener som vi minns från filmerna. Ibland är det just Den Scenen med hällregnet som vi bär med oss djupast från filmen. TA

I tider då Hannibal Lector (Anthony Hopkins) i När Lammen tystnar (1991) chockade världen, gjordes flera filmer om seriemördare, påhittade som levande. Brian Dennehy spelade den verklige seriemördaren John Gacy (dömdes 1980 för 33 mord och avled 1994) i thrillern To Catch a killer (1992 kom direkt på video i Sverige)

Gacy tog ekonomexamen på college och drev senare ett framgångsrikt byggföretag i Chicago. Många såg upp till honom och han var på ytan en lyckad själ. Han bodde i ett medelklassområde utanför Chicago. På fritiden uppträdde han som clown för grannarnas barn. Aktiv var han politiskt och  engagerad för demokraterna. (s. 318 Lasermannen, Gellert Tamas, Ordfront förlag, 2005)  Som så många gånger förut kunde ingen ana vad som fanns bakom den normala fasaden....TA

Watts spelar Englands Ros

I oktober (4/10 enligt www.imdb.com) får vi se Naomi Watts på svenska biografer gestalta prinsessan Diana i Oliver Hirschbiegels (Undergången) film Diana aka Caught in flight.

Zero dark thirty-stjärnan Jessica Chastain var länge aktuell för rollen som lady Di. Filmen berättar om prinsessans sista två år i livet (http://www.empireonline.com/News/story.asp?nid=33091). En intensiv period med skilsmässan med Charles och nyfunna kärleken i Dr Hasnat Khan från Pakistan och den där bilresan i Paris... TA

Myter uppluckras i Eastwoods De Skoningslösa

Året är 1880. I hålan Big Whiskey i Wyoming blir en prostituerad svårt knivskuren i ansiktet av några kofösare. Sheriffen Little Bill (Gene Hackman) rycker bara på axlarna. Flickans kamrater på bordellen samlar ihop pengar. Ryktena sprider sig långt utanför Big Whiskey. Det finns en belöningssumma att tjäna för den eller dem som kan dräpa kofösarna.

En ökänd men avdankad före detta revolverman och tjuv, William Munny (Clint Eastwood) lever numera ett beskedligt liv med jordbruk, boskap, barn och gård. Någonstans i Kansas lever han som änkeman sedan några år tillbaka. Han dricker inte längre. Något vapen har han inte rört vid på många år. Ynglingen Schofield Kid vill att han hjälper honom med att angripa kofösarna och dela på slantarna. Munny är tveksam och nekande. Men när han ser sig omkring , och ser gården och barnen blir det svårt att stå emot pengarna...

Nästan 30 år efter Sergio Leones spaghetti westerns gör Clint Eastwood något extraordinärt. Han vrider in och ut på western myten. "Hjälten" i De skoningslösa (1992) är en mördare som försökt bli vanlig. Filmen handlar  egentligen inte så mycket om jakten på kofösarna. Den handlar om bilden andra har av William Munny och hans egen självbild. Han hävdar flera gånger att den han en gång var finns inte längre.

Myten om sig själv och anekdoterna andra så gärna vill slänga ur sig om honom och hans förflutna rör honom inte. Han minns inte. När han sköt och härjade som vildast var han full på whiskey. Han sköt allt som rörde på sig. Flera Kvinnor och barn miste livet. Han var lika feg som en sheriff som sparkar på en som ligger,. Lika feg som någon som skjuter på en som sitter på utedass....och lika feg som två kofösare som ger sig på en prostituerad.... 

Filmen handlar om Munnys identitetsökande och försoning med sig själv. Han vill få det bekräftat inte minst från sin vän, Ned Logan, spelad av Morgan Freeman. Han är inte den kallblodiga mördare han en gång var....
Myten om hjälten,  den snabbe, modige  och gode revolvermannen får sig även en törn i avsnittet om  English Bob, spelad av Richard Harris (Horse). Han är en beryktad herre, tungt beväpnad och meriterad från Järnverksbolaget. Han trånar efter belöningssumman på kofösarna. När han anländer från England till Big whiskey har han en skribent med sig. Skribenten W.W Beauchamp skriver på Bobs memoarer.

Ganska snart kramas sanningen sönder av Little Bill. English bob förlöjligas och besegras. Och Little Bill får skribenten att skriva hans biografi istället. Inte ett ord antecknas om hans mediokra snickeri färdigheter eller hans korrupta läggning. Allt för myten. Den går till och med före sanningen och det etiskt rätta.TA

Ungdomsskildraren som försvann

Regissören David Flamholc gjorde flera ungdomsfilmer på 90-talet. Men det stora genombrottet kom aldrig.
Hans första film, komedin Vackert väder (1996) är sprungen ur ett 90-tal där MTV påverkade filmklimatet i dess form: snabba och korta klipp med rörlig kamera. I filmen ser vi stockholmskillen Daniel och hans händelserika sommar i ett soligt och ödsligt Malmö. Han slavar på McDonalds och förälskar sig i den vackra överklassflickan Louise (Stina Beck). Filmen fick sval kritik (endast 2 plus av Aftonbladet) när den hade premiär (22/3 -96) och gjorde inte mycket väsen av sig.

Fredrik Dolk

Filmen följdes upp av en betydligt mörkare och allvarligare film i form av Nattbuss 807 (1997). Utskälld och hånad av många , men har säkert i dag till viss del blivit kultförklarad. När jag ser bitar av filmen minns jag tillbaka. Då liksom nu befinner vi oss i ett kallt samhällsklimat med rasism i politiken och i vardagen. Nattbuss 807 försöker skildra ett verkligt mordfall av ung kille som dödades av rasister i Handen. I filmen berättas historien av en polisutredare spelad av Fredrik Dolk.

 Skulle jag göra en "Oliver Stone", dvs., göra en filmsatir (W om Bush med Josh Brolin) om hur landets statsminister kom till makten, då råder det ingen tvekan vem jag skulle vilja ha i rollen som Fredrik Reinfeldt. Fredrik Dolk! Kanske vore detta en uppgift för David Flamholc? Han gjorde senast  dokumentären Afghan gold (2010). TA

Betydelsen av Robert Bresson

I filmhistoriska serien Story of film som visas på SVT (20/7) talade irländske filmkritikern Mark Cousins om Robert Bressons betydelse. När Martin Scorsese och Paul Schrader gjorde Taxidriver (1976) var de inspirerade av fransmannens film Ficktjuven (1959).

I bägge filmerna är huvudpersonen med i varje scen. Vi får bara se hans värld, berättad ur hans ögon, och det han ser är det enda vi ser. Schrader berättar om effekten av att han lade till monolog eller en berättarröst till Robert De Niros rollfigur Travis Bickle. Monologen gjorde att publiken känner empati för honom, vilket dem vanligtvis inte skulle göra. TA

Hellre Finlandsfärja än Las Vegas

Jämförelsen är förvisso en smula haltande. Men jag noterar att svenskarna Kjell Bergqvist, Brasse Brännström och Göran Ragnestam åker finlandsfärja i Mats Ahréns Bäst före. Det vilar svenskt melankoli och åldrande över den båtresan. Dock inte utan hopp.

I Hollywood åker man inte på kryssning. Morgan Freeman, Robert De Niro, Kevin Kline och Michael Douglas drar till Las Vegas för att fira en i gängets blivande bröllop. Deras film heter Last Vegas. Hade önskat att kvartetten hade följt med Kjell, Brasse och Göran på färja istället...

Svenska filmen trivs i mötet mellan socialrealism och feel good. Drömfabriken i Hollywood vill helst undgå realismen och per automatik använda sig av klichéer och bekanta låg humor varianten. Trailern av att döma till Last vegas får mig att tänka på Jack Nicholsons leverne som snurrar runt i pressen.  En åldrande man som vägrar inse sitt sanna jag. Han ska vara evigt ung till varje pris. Han lever och festar med 25 åriga brudar. Nej, Last Vegas (svensk biopremiär 24 januari) kan flera av oss vara utan, helt klart.

Alexander Paynes (Sideways) kommande Nebraska (svensk biopremiär 7/2 2014) med en åldrande far spelad av Bruce Dern på road trip med sin son verkar då betydligt mer relevant.TA

Från juridik till reklam

Susan Dey och Harry Hamlin i Lagens Änglar

                                      Harry!
Det var länge sedan. 
Jag har inte sett dig sedan Lagens Änglar (1986-1991). Kul att se dig i Mad men!
Din karaktär Jim Cutler verkar ha det en smula besvärligt i serien. Inte lätt att hålla ordning på reklambyrån och Don Draper. TA

Världskrig mot zombies

 WORLD WAR Z
Action/ skräck
Biopremiär 20130712
Regi: Mark Foster
Medverkande: Brad Pitt, Mireille Enos, Danielle Kertesz med flera.
Från 15 år
Längd: 1 timme 58 minuter
Betyg: AT AT AT AT

Problemtyngd storfilm som tagit tid på sig att bli klar, löst (tydligen väldigt löst) baserad på boken med samma namn av Max Brooks (2006), men nu är den här och resultatet är inte alls så dumt. Hur den hade kunnat bli innan alla omskrivningar och omklippningar kan man bara spekulera i men det är den slutliga produkten som man ser och ska bedöma och undertecknad blev ordentligt underhållen från start till mål.

Brad Pitt har varit starkt inblandad hela vägen och hans filmbolag Plan B vann dragkampen om att göra filmen och det är tydligt att man format historien till att rotera kring Pitts karaktär som stark familjefar och världsfrälsare.
Med tanke på filmens budget typ en miljard svenska kronor så fattar man att alla inblandade ville se en actionrulle med Pitt som hjälte, det kommer ju garanterat generera ett rejält klirr i bolagets kassa.

Storyn om ett virus som bryter ut och förvandlar mänskligheten till blodtörstande zombies är ju inget nytt direkt, men i World War Z blåser Foster (Monster's ball, Bond-filmen Quantum of Solace, bl a) upp historien storskaligt och globalt och skapar hisnande mass-scener som påminner om gamla påkostade matinéfilmer.
Man får också en känsla av hur det skulle vara med en världsomfattande viruskatastrof.

USA. Sydkorea. Israel. Norra England. FN-utredaren Brad Pitt får i uppdrag att hitta ett motgift till viruset och lämnar motvilligt sin familj ombord ett hangarfartyg ute i Atlanten där några få utvalda hålls i säkerhet. Via luften tar sig Pitt och några Navy Seals till olika destinationer i jakten på motgiftet och det är hela tiden mycket spännande och underhållande.

Inledningen när Pitt och hans familj ska ta sig in till stan i Philadelphia under rush-hour och de första tecknen på att viruset brutit ut är magnifik och otroligt adrenalin-fylld. Likaså en mycket intensiv och klaustrofobisk scen på ett flygplan.

Ofta satt jag på helspänn och ville ibland gömma mig bakom stolsryggen framför när det blev alltför många zombies och uppgifterna såg för mörka ut för Pitt och de andra i hans sällskap.

Visst det är något av en mainstream-hjälte-historia även om Pitt gör sin karaktär så trovärdig och mänsklig som det går och slutet är lite väl lamt, men överlag är World War Z en riktigt bra storfilm.

Sällan har väl jordens undergång skildrats både så underhållande och så skrämmande realistiskt.

För att ta till ett amerikanskt uttryck - Good AND scary fun!

GS.

Besson förevigade yrkesmördaren

 Inte helt ovanligt så var det Quentin Tarantino som satte mode och trender för mångt och mycket i filmens värld under 90-talet. Hans torpeder i Pulp Fiction (1994) blev banbrytande. Det blev inne  att berätta om mördare som snackade om hamburgare och andra trivila ting. Många filmmakare skulle försöka plagiera, sno eller låna av Tarantino under en längre tid. Fransmannen Luc Besson (Nikita , Subway) valde dock att gå sin egen väg... 

I hans mästerliga actionthriller Leon (1994) är yrkesmördaren Leon (Jean Reno) ensam, icke läskunnig, skygg, träningsdisciplinerad, mjölkdrickare och hans bästa vän är en krukväxt. Hans närmaste är en italienare (DannyAiello) som förvaltar hans pengar och samtidigt förser honom med jobb. På fritiden går Leon på bio och mår gott till Singin in the rain (1952) med Gene Kelly. 
Yrkesmördaren bevittnar sedan hur flickan Mathildas (Nathalie Portman) familj sönderplånas av korrupta poliser. Den effektive dödsmaskinen Leon släpper in henne och räddar henne från hänsynslöse polisen Stansfields (Oldman)brutala våld.

Flickan Mathilda och "städaren" Leon utvecklar starka band och "rötter", något de saknar men skapar ihop. Hon lär honom skratta, läsa, och värna om pojken i honom och gör honom mer mänsklig än någon annan. Men det görs inte över en natt. Han blir hjälten i hennes liv, en fadersgestlat och Den Stora Kärleken. Hon vill att han hjälper henne att hämnas på sin familjs mördare...

Saker har givetvis förändrats sedan filmen hade premiär. Det som uppfattas vara nytt då (yrkesmördare) känns idag betydligt mer slentrian. Men jag kan försäkra er Leon (1994) känns lika stark nu som då. Ingen slår den här filmen. Nog är det besynnerligt hur filmen inte har åldrats en enda dag. Nej det var inte helt sant. När såg du senast en skurk vars underhuggare på fullaste allvar liknar Michael Bolton?

Regissören Luc Besson gör idag mest barnfilmer. Jean Reno verkar fast i småroller i b-filmer som knappast når svensk mark.

Natalie Portman var 11 år då hon gjorde filmen och samtidigt filmdebuterade. Liv Tyler var på tapeten först, men ansågs vara för gammal (15 år) för rollen. Portman nekades först rollen av filmens casting ansvariga. Men hon gav inte upp. Hon dök upp en andra gång och repade scenen då Mathilda har förlorat sin bror inför Luc Besson. Han föll som en fura (www.imdb.com) .

Idag är hon en superstjärna och en av Hollywoods mest välbetalda aktriser. Hon utgör tillsammans med Christian Bale (1987 var han med i Spielbergs Solens rike och spelade Yum Yum i Mio min mio) ett tämligen unikt fenomen för mig och mina generationskamrater. Portman och Bale tillhör ett fåtal skådespelare som vi har kunna följa från barnskådisar till vuxna Hollywoodstjärnor.

Det känns nästan över ens förmåga att ens försöka förklara storheten med filmen Leon. Ett övermäktigt företag. Men i alla fall. Den här filmen bör ses. Och har man inte sett den på länge, se om den nästa vecka! Det finns så mycket i filmen som jag älskar av allt mitt hjärta. Som till exempel förtexterna i filmen som tar nästan all plats av bilden. Känns väldigt franskt och europeiskt på något sätt. Samidigt som vi ser den bombastiska texten får vi någon slags helikopterbild som sveper över New Yorks stadsdelar. Jag älskar Eric Serras suggestiva musik som hänger i bakgrunden. Jag vet det låter konstigt. Men Luc Bessons enorma känsla, tajming för spänning och på många sätt barnsliga förtjusning av manligt våld och vapen är inspirerande. Jag älskar den här filmen. Det kommer du också att göra. TA

 

Livsfarligt barnvaktsjobb

I House of the devil (2009) får collegestudenten Samantha (Jocelin Donahue) ett barnvaktsjobb. Hennes vän Megan (Greta Gerwig) skjutsar ut henne till arbetsgivaren. Det är helt öde där. Mörkt och långt till något samhälle eller granne.

 Kompisen Megan känner genast olust och vill att Samantha tackar nej till jobbet och följer med henne hem. Samantha väljer att stanna kvar. Den mystiske arbetsgivaren Mr Ulman (Tom Noonan) meddelar henne att det finns inga barn att vakta. Det är hans sängliggande modern som hon ska vakta. Samantha kommer överens med vännen Megan att hämta henne med bilen igen vid midnatt....

Man sitter på helspänn i stort sett hela filmen. Regissören och filmens manusförfattare Ti West är en skicklig berättare.
Det är en lyckad hyllning till 80-tals skräckisarna (Filmen utspelar sig i 80-talsmiljön och enligt www.imdb.com har West använt sig av liknande kameror som 80-tals splatterfilmer filmades med). Skräcken/rädslan sprider sig i åskådaren. Skräcken består i att vi ser ju vad som väntar Samantha, men vi kan inte varna henne. Vi kan inte hjälpa henne på något sätt. Hon är i livsfara. Och vi kan bara sitta och se detta. Panik. TA
  

Arthur

Miljonarvtagaren Arthur (Russel Brand) är ett förvuxet barn. Han festar sanslöst. Han krockar med Batmobile. Livsstilen är inte förenlig med familjens företagsaffärer. Guiden Naomi (Greta Gerwig) blir hans stora kärlek. Men han får problem. Gifter han sig inte med affärskvinnan Susan (Jennifer Garner) kommer han gå miste om stora summor pengar...


I denna nyinspelning av En brud för mycket (1981 med Dudley Moore) ser vi brittiska komikern Russell Brand (bästis med Noel Gallagher).
Han har svårt att väcka något större komiskt intryck. I alla fall om du frågar mig. Han påminner mest om den där gapiga killen vi hade i fjärde klass. 

Filmkritikern Roger Ebert tycker dock annorlunda. Han ser vissa kvalitéer i filmen ("välskriven dialog") och i Brand ("överdriven, rapp och smidig").



Ebert skriver dock träffande om utmärkta valet av Greta Gerwig i rollen som Naomi. "Hon är kramgo" skriver Ebert om henne.  Han fortsätter: "Gerwig tycker man så mycket om , och det räcker ganska långt, trots dem psykologiska glappen i förhållandet mellan hennes Naomi och Arthur. Trevligt folk som henne kommer undan med nästan vad som helst". 
http://www.rogerebert.com/reviews/arthur-2011 TA

   

Reitman i utförsbacken

I filmen No strings attached (2010) säger man Amazing i nästan varje mening. Om det som är vackert.
Här är Sex allmogens Drog. I filmen är ingen arbetslös och Sex pratas det lika engagerat om som andra talar om fotboll. Sex verkar i den här filmen få jorden att går runt. Och sex verkar vara
större än Gud och viktigare än mat. 
Hela tiden ska det jämföras, snackas och frågas. Har du haft sex med henne? Hur kunde du ha sex? Ska du inte ha sex med den och den?

Regissören Ivan Reitman (Ghostbusters) säger i filmens extramaterial att han "föll för manuset och att filmen skildrar riktiga människor". Gud vet, att jag vill inte göra politiska poäng på Ivan Reitmans bekostnad. Men handlar verkligen No strings attached om riktiga människor? Klippdockorna  Ashton Kutcher och Natalie Portman?  Tandkrämsreklam leenden, människor som jobbar i Drömfabriken och som läkare på sjukhus.

Det är mycket under bältet humor, könsrollerna är övertydliga och kan nog bara kännas moderna i extrema kretsar i Texas. Men samtidigt många skrattar med dessa och beundrar tjejer och killarna i filmen. Även i Stockholm. 

Kutchers karaktärs första scen säger egentligen allt. Adam och Emma är väl 16 år gamla. De är på en dejt. De är nervösa. Vi väntar på kyssen. Han frågar om han får röra hennes könsorgan. Och tonerna av  hemska one hit wondern I wanna sex you up med Color me badd briserar ut i natten...

Emma (Portman) skall uppfattas som modern kvinna. Hon är läkare, stark , självständig och inte intresserad av en relation. Bara sex. Inget krångel. Inga löften. Medan Adam (Kutcher) är ju killen som egentligen har "gott hjärta" vill så mycket mer. Det är tydligt att killarna är lugna och behärskade och tjejerna lite galna, hysteriska och   "oh my god" och "im gonna marry hiiiiiiiiiiiim". Riktiga människor? Jag vet inte.

Annat är det då med älskarnas kompiskrets. Emmas jobbarkompis, sjuksyrran Patrice (Greta Gerwig) utstrålar mer mänskliga drag. Hennes kärlekshistoria med Adams kompis Eli är fin och känns mer genuin än Portman/Kutchers.

No strings attached vill vara en uppdaterad och modernare variant på Härom natten (1986) för 00-tals generationen. Kutcher är inte helt olik Rob Lowe men besitter inte hälften av 80talsidolens charm, vilket också stämmer in på filmen. Se hellre om Härom natten! TA

Hon ger barnlängtan på film ett ansikte

Jennifer Garners karaktärer har det inte lätt. I Juno (2007) spelar hon Vanessa Loring som vill adoptera Junos (Ellen Page) barn. Vanessa har med sin man (Jason Bateman) haft svårigheter att på egen hand skaffa barn. De ser lösningen och frälsning i tonårsflickans Juno ofrivilliga graviditet.

Vanessa känner man starkt för. Detta är lite märkligt eftersom hon utstrålar dylik släktskap med blanka figurer från Solsidan. Allt är prydligt och präktigt, men allt bottnar i denna oerhörda längtan efter föräldraskap och barn. Det lyckliga livet. Hennes man, Mark fick också en del sympatier. När jag såg honom tänkte jag på Jeff Tweedy i Wilco.

Mark vill inte annat hellre än att få spela gitarr och göra musik igen. Rock-karriären är sedan länge ett avslutat kapitel. Livet med Vanessa blev inte det Svensson-liv som han så starkt romantiserade och fantiserade om. Vilka var dem då när de träffades? Vem var Vanessa innan hon blev den där kvinnan som enbart drömde om barn, familj och det perfekta hemmet? Vem var hon då Mark föll för henne?

För er som inte har sett underbara dramakomedin Juno ska jag inte avslöja för mycket. Men jag kan väl säga att det blir ju inte riktigt som paret Loring, och i synnerhet vad Vanessa så gärna vill och önskar. Tyvärr. Det är sorgligt. Om man längtar så mycket efter något, i det här fallet, barn, och man planerar och räknar ner och så blir det inget av det... Det är verkligen vemod i sin högsta form och ekande tomt.

Och jag vet inte. Det är ju ganska otäckt när jag tänker på det. Jag ser Jennifer Garner igen. Och åter i en roll där hon gestaltar lika övertygande liknande behov och vars historia har liknande utgång som i Juno. Det är i den Disneyproducerade filmen Berättelsen om Timothy Green (2012). I filmen är hon Cindy Green och är tillsammans med Jim (Joel Edgerton) även dem ett barnlöst par. Mirakelöst finner de en naken pojke i sitt hem. Hans ben är fyllda med löv. Han kallar dem "mamma och pappa".
Formellt blir hittebarnet parets adoptivson, Timothy. Paret Greens starka önskan har äntligen gått i uppfyllelse. Men lille Timothy är inte som andra barn...
TA

Ikonförklarad

Nyligen skrev vi om Scarface (1982) och Tony Montanas uppkomst här på bloggen. Dessvärre behandlade vi inte frågan om Varför så många i synnerhet unga män ser upp till Tony Montana? År efter år? Generationer efter generationer?

I Sverige präglas kulturen av anpassning och Jante-lagen, Du ska inte tro att du är något. Ur det perspektivet blir Tony Montana genast någon exotisk.Tony Montana skiter i det. Han kör sin grej. Det tror jag appellerar till många.

I filmen ser han på zeppelinaren och läser "Världen är din". Han tror inte att han är något. Han vet att han är något och någon. Och han vet att han har lika rätt att ta Den Amerikanska Drömmen som du och jag och alla andra. Varför vänta. Men han måste tänka efter, skaffa sig en plan, en strategi och ett kontaktnät. Pengarna först, sedan får man makten...  

 Tony Montana står också för något som flera kan relatera till. Att befinna sig i utanförskap i det nya hemlandet. Han har med sin kubanska bakgrund och som ny ankommen i Miami ingen lätt sits. Förlöjligad, hånad och förminskad av samhället, polisen och omgivning. Han är en outsider. Han är en avvikare till Normen. Han tänker inte slita hund över ett underbetalt diskjobb hela livet. Inte en chans. Han vill ha framgång och revansch. Han vill ha "det goda livet": pengar, framgång, kvinnor, bilar och palats. Detta för att visa att Han hela tiden har haft rätt. Rätt om att Han är faktiskt Något och Någon. TA

Lola Versus

Enligt Lolas (Greta Gerwig) astrologibok kommer hennes liv vändas upp och ner under hennes 29:e år. Och profetian leder oftast till verklighet.
Lolas pojkvän, konstnären, Luke (Joel Kinnaman) friar till henne. Hon provar brudklänningar och stora bröllopsplaner tar vid. Men så kommer det som inte får hända.
Pojkvännen Luke dumpar henne.

Lola tröstäter chips, hennes föräldrar (Bill Pullman & Debra Winger) stödjer henne, och hon försöker gå ut med kompisen, Alice, men möts av panikångest.
Hon är en prinsessa på vift mitt i känslostormens Manhattan. Och inte blir det lättare när hon inleder en förbindelse med sitt ex bästa kompis, Henry...

Man borde vara glad för filmen Lola versus (2012). Filmen har nämligen inte en enda scen utan Greta Gerwig. Men Lola versus håller tyvärr inte måttet. Jag är inte förvånad att filmen kom direkt på dvd här hemma i Svedala. Gerwig är mycket bättre än själva filmen. Och hon förtjänar bättre än denna rutinmässiga rom com. Hon är indietjejen med fantastisk utstrålning. Roger Ebert i vanlig ordning hade rätt: "det räcker att titta på henne så gillar man henne".
http://www.rogerebert.com/reviews/lola-versus-2012
 TA