Bäst på att vara Sämst

Funderar en del på motsatsen till Oscars, nämligen Razzie Awards. Om någon har missat detta, så handlar det om att utse Årets Sämsta Film , Årets sämsta manliga huvudroll osv. I mina ögon och öron så vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Spontant, (och som det har känt i alla dessa år som dessa priser figurerat) , så känns det inte så direkt upplyftande. Vem kan glädjas att få höra att hen är sämst i klassen?
Och hålls det på riktigt en gala med fysiskt närvarandes stjärnor som tar emot liknande priser och håller tacktal? Hur ska man tacka eller ska man ens tacka för att ha blivit utsedd till att ha gjort årets sämsta film?

Razzie Awards instiftades i början av 80-talet av copy writern John Wilson. Det var anti-rörelse mot Oscars-galan. Och vilket inte uppskattades av branschen eller filmindustrin.
I en intervju med honom för brittiska dagstidningen, The Guardian. https://www.theguardian.com/film/2009/feb/24/razzies-interview-oscars
säger  han, att man bara fokuserar på storbudget filmerna ( tex som några av årets förhandsfavoriter Transformers och Fifty shades darker). Dessa filmer, menar, Wilson, har med sina stora resurser, nämligen, ingen ursäkt , för att vara dåliga.

Enligt John Wilson har Razzie Awards varit avgörande för exempelvis Sofia Coppolas karriär. Hon prisades för Sämsta aktris för rollen i Gudfadern 3 (1990) och vilket gjorde att hon aldrig ställde sig framför kameran igen. Ett decennium senare var hon tillbaka som regissör och vann Oscars nomineringar istället....Det beror , verkligen hur man ser det.... 

Wilson hävdar också att de räddade Michael Caines karriär. Han var nominerad för Hajen 4 (1987) på Razzie Awards och har sedan dess , ryckt upp sig, säger Wilson.

Filmer som Showgirls (1995) och Catwoman (2004) har använt sina Razziepriser i marknadsföringen och på så sätt väckt intresse och nyfikenhet.

Wilson lyfter gärna fram Halle Berry som ett gott föredöme bland pristagare. Hon gjorde parodi på ett Oscars-tacktal, roade sig, erkände och gick vidare. Hon blev inte irriterad eller ignorerade priset.
Värre har det varit för sådana som Sylvester Stallone och Ben Affleck. Stallone har blivit nominerad 30 gånger. Han ringde in ett meddelande på John Wilsons telefonsvarare , för att fråga varför de "mobbar honom". Och Affleck slog sönder sitt pris i direktsänd teve....

Wilson säger att en Razzie Awards handlar om humor. Det är inte något elakt eller grymt över det hela. Vi säger inte "Dra åt skogen" , vi frågar oss bara "Varför?". När Oscars-galan är hyckleri på hög nivå , så fruktar man oss, berättar John Wilson för The Guardian.
 Årets Razziegalan hålls  den 3 mars, dagen före Oscarsgalan. http://abcnews.go.com/Entertainment/razzies-2018-complete-list-nominees/story?id=52530079
TA

Ett stilfullt tack

Få förstår nog bandet Pearl Jam bättre än vad filmregissören och den forne Rolling Stone-musikjournalisten Cameron Crowe gör. I hans dokumentär Pearl Jam Twenty (2011) tecknar han ett ärligt och varmt porträtt av bandet Pearl Jam. Han får bandets medlemmar att öppna upp sig och visa honom vilka dem är och var dem kommer ifrån. Vi får till och med följa med till basisten Jeff Aments uppväxts-miljö i Montana.

Filmen spelades in 2011 och då firade gruppen jubileum ,  20 år sedan  debuten Ten (1991) släpptes. Sorg har verkligen - från och till - präglat bandet. Det var ur sorg som bandet Pearl Jam grundades. Sångaren Eddie Vedders texter (Relese från Ten är ett tydligt exempel) handlade om hans far som han aldrig fick träffa. Och de övriga medlemmarna Stone Gossard, Mick McCready och Jeff Ament sörjde deras kompis Andy Morris som gick bort i en överdos. Han hade varit självklar frontfigur i deras tidigare band, Mother love bone. Chocken från Andy Morris bortgång var svår att tackla. Och skulle de någonsin hämta sig ifrån sorgen?

År 2000 får bandet uppleva enorm sorg och smärta igen. Folk dör på deras konsert under Roskildefestivalen. Nio personer kläms ihjäl under deras konsert. Bandet sörjer och hamnar  i en ordentlig svacka. Vad kan de göra för att hjälpa anhöriga? Vad sysslar dem med? Ska dem ens fortsätta och spela musik?

Allt detta trycker Cameron Crowe på i sin film Pearl Jam Twenty. Det är en fantastisk dokumentär , i klass med Martin Scorseses The Last Waltz, faktiskt. Om inte ännu bättre, till och med. Jag växte själv upp med band som Pearl Jam. Jag älskade dem och jag blev frälst när jag hörde deras skiva Ten (1991) för första gången. Jag hörde ilska, vrede , men också en hejdundrande energi och som bådade för livslust och samtidigt smärta. Eddie Vedder talade till mig som kanske Morrissey gjorde för den unga generationen på 80-talet. Han satte ord och toner för vad jag kände och vad jag trodde mig gå igenom. Jag hittade tröst i sånger som Black och Indifference. Kände mig mindre ensam i Pearl Jams sällskap. Inte många rockband har berört mig som Pearl jam har gjort. Cameron Crowes film känns därför som ett stilfullt tack för allt bandet ger och har gett oss. TA

IN A RICH MAN'S WORLD...

ALL THE MONEY IN THE WORLD
Amerikanskt thrillerdrama från 2017
I regi av Ridley Scott och med Mark Wahlberg, Michelle Williams,
Christopher Plummer, Romain Duris, Timothy Hutton, Charlie Plummer.
2 tim 12 min, Från 15 år
Sverigepremiär 26 januari.
SA SA SA SA (4 av 5)

Ridley Scott tuffar på i sitt vanliga höga tempo. Trots sin respektabla ålder (80 bast) så levererar mannen en film om året och lägstanivån är hög, man kan säga mycket om Scott men han kan hantverket och ingen kan ta ifrån honom de stilbildande klassikerna Alien och Blade Runner.
Men inför slutproduktionen av senaste filmen All the money in the world så hackade det slimmade maskineriet något när Kevin Spacey blev en av många män som föll offer för #metoo-revolutionen och helt sonika klipptes bort ur filmen och ersattes av Christopher Plummer.

Men trots att detta skedde bara några månader innan filmen skulle ha premiär i december förra året så hann man spela in alla nya scener med Plummer och ersätta dessa med de som Spacey gjort. Det var en signal utåt lika mycket som det handlade om big business, oavsett strul så måste the show go on, det är så mycket pengar det handlar om så inget får sätta käppar i hjulet för att kunna få upp en storfilm i tid.

Men hur som helst så är det slutprodukten som ska bedömas och det måste konstateras att Scott, kanske pga strulet med Spacey och stressen att bli klar i tid, gjort sin bästa och vassaste film på mycket länge. Visst, jag gillade The Martian (2015) och även de två senaste Alien-filmerna som Scott gjorde - Prometheus (2012) och Alien: Covenant (2017), men i ärlighetens namn så har Scott inte gjort något riktigt bra, något som bränt till efter de senaste topparna, Gladiator (2000) och Black Hawk Down (2001) men med detta verklighetsbaserade drama om kidnappningen av J. Paul Gettys son i Rom 1973, så tycker jag Scott känns mer genuin och intresserad än på länge. Storyn och karaktärerna i kombination med en oerhörd känsla för det visuella, som ibland når rent poetiska höjder, och att lyckas med konststycket att föra samman själva hantverket med det konstnärliga, gör regissören Scott i sin bästa stunder till en regissör, utan att vara en visionär, som skapar filmer, världar, man sällan glömmer och som bränner sig kvar i sinnet (Alien, Blade Runner, Gladiator).
Till skillnad från hans bror Tony Scott, som tragisk gick bort för ett par år sedan och som verkligen var en slags stabil och pålitlig fast-food-regissör, också med sinne för det visuella, så kan/ kunde (?) Ridley Scott göra något extra bortom det rent underhållande och glättiga.

All the Money in the World är ingen film i samma klass som de ovan nämnda, men här finns en nerv och en känsla av passion som jag saknat hos Scott på ett tag.

Biljardären och oljemagnaten Jean Paul Getty var på 60- & 70-talet den rikaste mannen på planeten och hans sonson, John Paul Getty III, 16 år, blev kidnappad i Rom 1973. Men trots att han är den rike mannens favoritbarnbarn så är inte det tillräckligt för att Getty ska vara villig att betala lösensumman på 17 miljoner dollar. Så girig och eländig är han. Mamman till den kidnappade sonen (Michelle Williams,) agerar tillsammans med biljardärens livvakt (Wahlberg) i en kamp för att lyckas få tillbaka pojken som hamnat i kläm mellan kidnappare som inte vill skada honom men ser chansen till storkovan och en biljardär som inte vill släppa ifrån sig några pengar, trots att det handlar om hans favoritbarnbarn.
Det blir en kamp mot klockan och mot nervösa kidnappare och en mäktig man som håller pengar och stolthet framför sitt eget blod.

När All the Money in the World är som bäst är den nästan gåshudsframkallande bra, det är ruggigt snyggt hela tiden, men inte på bekostnad av storyn eller karaktärerna (ibland framstår dock de italienska kidnapparna som lite väl endimensionella...) och det känns realistiskt och trovärdigt och Scott tar tid på sig att berätta historien. Det är spännande och engagerande med mycket starkt spel av framförallt Plummer och Williams, men även Wahlberg och ett litet utropstecken för unge Charlie Plummer, som trots efternamnet inte har något släktskap med Christopher.

All the Money in the World är Ridley Scotts bästa film i mannaminne och förutom att den är en rafflande och intressant story så finns här också en moralitet som utan att den skriver en på näsan blir väldigt stark och ger filmen en djupare och mänskligare dimension.

All the Money... är både en mycket underhållande, snygg och spännande film och ett tidsdokument om en svunnen, annorlunda fungerande värld men som i mångt och mycket ändå inte har förändrats så speciellt mycket.

Göran.

Filmgurun nr 1

Det fanns en tid i mitt liv då jag ägnade timmar , dagar, kring stadens bibliotek och förlorade mig i den här mannens filmuppslagsverk. Det är förstås filmkritikern Leonard Maltin  som jag tänker på. Jag älskade att läsa hans korta omdömen om filmer, från A-Ö och från stumfilmens historia och fram till och med 2000-talet. Det var kärlek. Det var engagemang. Det var kunskap. Leonard Maltin kunde allt som jag ville kunna.
Han var Idolen.

Vi delade dock samma kärlek och passion för film. Och vi delade det gemensamma sättet - att leva genom film. Har man en gång förlorat sig i film, ja, går det då ens att försöka sluta älska den konsten? Nej, är det enkla svaret.

Och varför sluta gilla något som ofta berika ditt inre och yttre liv?
Vad vore livet utan film? Säkert annorlunda , men för min del, skulle det vara så mycket fattigare. Vad skulle jag göra istället? Vart skulle jag ta vägen? Bara Gud vet...

När jag hör Leonard Maltin intervjuas av SRs Kulturs Karin Svensson är det lite som att komma hem eller träffa en förstående kamrat. Vi är av samma skrot och korn. Vi är av samma virke. Vi kommer från "samma kvarter"....

Maltins fru visste att de var ämnade för varandra. På deras första bio-dejt , satt de kvar och kollade färdigt på eftertexterna. Det här var tiden långt före internet. Det handlade då om att samla in fakta om skådespelare och regissörer på egen hand. Det blev ett pyssel och ett spännande sådant. Maltin ville lära sig om allt och alla inom film. Informationen var begränsad. Han började därför skriva själv.

I över 50 år har han skrivit om tusentals filmer och det har bland resulterat i fantastiska filmlexikon som för undertecknad har varit GULD värt! Att ständigt vara nyfiken på film har varit hans drivkraft genom åren. Och den där lusten för film verkar inte blekna, tvärtom. Kärleken till film ter sig vara odödlig. Men han erkänner att han bröt nyligen mot sina egna principer.

Han lämnade för första gången en biofilm, Zoolander 2 (2016).....och givetvis fick han svårt med att recensera filmen...men hans text med rubriken "Varför jag gick ifrån Zoolander 2?", blev en succé....

Det är dock lätt att glömma bort honom , med tanke på dagens teknik och dess gränslösa informationskällor. Hans kritik och omdöme delade jag inte alltid, ibland blev jag upprörd och ibland skämdes jag. Och ibland garvade jag åt hans formuleringar och sågningar. Och ofta, imponerades jag av hans utmärkta kunskaper. Han kunde ju allt som det var värt att kunna om FILM. Och han kunde sammanfatta och utrycka sig föredömligt  kort, mycket kort....

I radiointervjun lär jag känna honom lite mera än tidigare. När Maltin växte upp valde han istället och rita och skriva än att satsa på idrott. Han ägnade dagarna åt att titta på Helan och Halvan.  Som 17-åring drev han ett fanzine om film, men upptäcktes och handplockades av en förläggare via en lärare. Han fick sedan börja skriva filmlexikon, och har gjort det mellan 1969-2015....

Det är kul att höra alla filmreferenser i reportaget. Karin Svensson träffar honom på ett hotell i Tjeckien som fungerade som förebild för hotellet i Wes Andersons The Grand Budapest hotel (2014). Maltin gav den filmen högsta betyg.

Regissören Noah Bambauch är en stor beundrare av Maltin. Det visade han också genom att referera till honom i filmen Greenberg (2010).

Maltin fick själv stå framför kameran i kompisen, Joe Dantes , Gremlins 2 (1990). I filmen fick Maltin spela sig själv. Det var efter att han sågat första Gremlins-filmen (1984) som regissören Joe Dante lät honom vara med i uppföljare. Maltin spelar sig själv, filmkritikern som sågar Gremlins i direktsänd teve, för att tätt därefter bli anfallen av de otäcka skräckvarelserna.

Hans sågning av Polisskolan 6 (1989) är hans personliga favorit. "Den här filmen är endast, jag säger endast för dem som tyckte Polisskolan 5 (1988) blev rånad på en Oscar".
Lyssna gärna på Karin Svensson underbara radiointervju med fenomenet Leonard Maltin på SR, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6862224
TA

Strålande Julianne Moore i klassisk snyftare

Alice (Julianne Moore) är universitetslärare i lingvistik och språk på Columbia University i New York. Hon har tre vackra barn och en trygg make (Alec Baldwin). Men hennes idylliska liv söndras bit för bit, när hon märker att minnet sviktar. Vid föreläsningar inför studenterna famlar hon efter orden. Och i hemmet missförstår hon sin make och känner inte igen sin svärdotter. Det visar sig att hon bär på alzheimers sjukdom. Vad är man utan minnen? Och vem är du när orden försvinner, och språket har varit det som fått definierar dig som person , under en hel livslinje?

Still Alice (2014) är en klassisk, stark och fängslande snyftare med en strålande Julianne Moore i huvudrollen. Hon belönades också mycket välförtjänt med en Oscar (2015) för rollinsatsen. Hon ger allt av sig själv i rollen. Och visst känns, det lite skönt att Alec Baldwin i en sympatisk roll.  I den här filmen är han förstående, stöttande och finns vid Alices sida , i vått och torrt, om man säger. Och jag njuter i fulla drag, när han möter henne vid stranden och de håller om varandra till stormen river öppet hav , och Lyle Lovetts If i had boat blir målande för parets historia och framtid tillsammans....TA

Skådespelarnas skådespelare

I Sophie Hubers bejublade dokumentär Harry Dean Stanton: Partly fiction (2012) får vi följa den älskade och kultförklarade skådespelaren under några dygn. Han röker med David Lynch, åker flitigt taxi och citerar sin far: "Åk rakt fram", och tar gärna ett glas eller två runt dygnets sena timmar på ett stammishak (misstänker att det är någonstans i New York). Det är en personlig , men inte privat dokumentär. Här finns intimitet, värme men också integritet och respekt. Harry Dean Stanton vill inte berätta särskilt mycket om sina föräldrar. Och så får det vara. Han lever efter buddhistiska tankegångar. Man är ingenting, och alltså finns det inga problem. Han störs inte av ensamheten , utan prisar istället friheten. Han säger att vi kan inte styra våra liv och vi måste släppa kontrollen.

Det är förvånansvärt lite prat om film och det känns ganska befriande. Harry Dean ger dock ett tips till yngre skådespelare: "Spela dig själv". Tidigt i karriären försökte han själv vara som Paul Newman, men när han släppte det och "var sig själv", började det faktiskt - fungera. Han var skolad på teatern, spelat i grekiska klassiker, men han ville till filmen. Där fanns pengarna och kvinnorna. Harry Dean Stanton ger intryck av att vara en varm och empatisk person, frisinnad och öppen , samtidigt rebellisk och trogen sina ideal. Han älskar musik och efter att han sjungit med kompisen Kris Kristofferson , öppnar han sig. Han satsade aldrig ordentligt på musiken , som han älskade mer än vad han trodde var möjligt.

Blonde-sångerskan Debbie Harry var förälskade i honom och skrev låten I want that man med honom i åtanke. ("I wanna dance with Harry Dean", sjunger hon i inledningen) De knöt an och hade någonting ihop, en romans , en fling, eller vad man nu säger. Det är en fröjd och höra henne berätta om deras historia och om honom ("Harry har en lagom relation till Hollywood"). Och Harry Dean skrattar lite försiktigt som bara han kan göra. Och det är en fröjd, en fest att se den här dokumentären och höra vännerna berättar om en favoritskådespelare som länge var "fast i biroller", men som i Wim Wenders Paris Texas (1984) fick sin första huvudroll. Han våndades , skulle han klara av det. Och som han gjorde det. Regissören Wim Wenders hyste aldrig några tvivel på sin "leading man". Harry Dean hade nämligen berättat lite av sin livshistoria inför inspelningen av filmen , och då visste Wenders, att han var rätt man för uppgiften. Och likt sin tystlåtna karaktär Travis i filmen, så var Harry Dean knappast någon pratkvarn. "Att säga ingenting kan vara talande. Att inte prata, Att vara tyst. Tystnaden kan vara talande", för att citera honom själv. Harry Dean Stanton gick bort i september, förra året. Han blev 91 år. TA

I ett vinterland

WIND RIVER amerikansk film i regi av Taylor Sheridan
Medverkande: Jeremy Renner, Elisabeth Olsen, Graham Greene m fl.
Speltid: 1 tim 48 min
Betyg: 4/5


En ung indiankvinna hittas mördad i snön nära indianreservatet , Wind River, vid Klippiga bergen, Wyoming. Han som hittar henne heter Cory Lambert (Renner) och arbetar som viltvårdare. Liket väcker traumatiska minnen till liv hos den vise jägaren. Lambert försöker tillsammans med FBI-agenten Banner (Olsen) lösa mordfallet under karga vinterförhållanden....

Regissören/manusförfattaren Taylor Sheridan frälste oss med Hell or high wayer (2016) härom året , nu ger han oss ännu en modern western. I Wind river lyser Jeremy Renner i sin roll som en eftertänksam jägare som påminner om gamla tiders Gary Cooper. Hästen är utbytt mot en skrikande skoter. Han kör igenom massiv snön i jakt efter rättvisa. Och precis som i Hell or high water spelar miljön central roll för karaktärerna och historien i sig. "Det är ett hårt leverne, antingen bryter du ihop och ger upp eller så överlever du och kämpar vidare", säger en sådan som filmens hjälte, Cory Lambert. Även i slutfinalen får även miljön utrymme i både bild och i replikföringen....

Vad gör miljön med oss människor?

Nu är Wind river inte någon intellektuell film. Men filmen har bottnar. Berättelsen genomsyras av ett
samhällspatos och den vill uppmärksamma framförallt indiankvinnornas situation i USA. Det är en riktigt spännande film och pulserande thriller som lever kvar i dig, länge efter visningen. Det hisnande vinterlandskapet både förför och - förgör åskådaren. Slutfinalen är riktigt dramatiskt och med ett enkelt, men snyggt berättarknep lyckas Taylor Sheridan förklara hela mordgåtan. Man ser redan framemot hans nästa film! TA

Underhållande lektion om första tjejrockgruppen

Det är ganska kul att se filmen The Runaways (2010) som handlar om 70-talsbandet med samma namn. Twilight-stjärnan Kristen Stewart spelar gitarristen Joan Jett och Dakota Fanning gestaltar bandets frontfigur, Cherrie Curie. Jag har själv ingen större relation till bandet, vilket gör att jag ser den här filmen som mer av en musik-historielektion. Det är ju ganska lätt och förstå att The Runaways har sin givna plats i den mansdominerade rockmusikbranschen. De blir feministiska uppstickare , och när sångerskan Cherrie Currie viker ut sig i en japansk tidning , sviker hon inte bara sin egen vilja , utan även bandets vision och ideal.

Michael Shannon (som för varje film , liknar mer och mer Bond-skurken Jaws, aka, Richard Kiel) gör här en annorlunda roll som bandets skivproducent, Kim Fowley. Shannons karaktär är oberäknelig och säger att han har funnit "ett nytt Beatles". Han lanserar egendomliga metoder för att "träna upp tjejerna". Sångerskan Cherrie Currie kommer in sist i bandet. Hon är inspirerad av Bowie och blir en sexsymbol , men som äts upp av knepiga hemförhållanden. Drogerna blir befrielsen , den stora flykten , men också början på slutet..... TA

Ensidig Hjalmar Söderberg-filmatisering

Författaren Hjalmar Söderberg och dennes romaner tycktes för 10 år sedan spela stor roll i mitt liv. Han tycktes med sin genialiska böcker som Dr Glas, Martin Bircks barndom, Den allvarsamma leken och Förnimmelser m.m.  ha svaren på allt och Livets mysterium. Han var då enligt mig , en mästare, en nestor som beskrev mycket enkelt det svåra i att vara människa och bära livets tyngd och Kärlekens omöjlighet. Hans blick fick bli min världsbild....

Idag, tio år senare, är jag inte lika ivrig att återkomma till Hjalmar Söderberg. Jag är liksom klar med honom. Det tillhör mitt forna sätt, min väg , min början och försök mot ett slags vuxenblivande..... Allt har sin tid.

Det är därför med blandade känslor som jag ser Pernilla Augusts filmatisering av (det som ibland har kallats Sveriges bästa roman , genom tiderna), Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Till det yttre finns allt där:  Skådespelarna, musiken, miljöer och interiören. Men det blir ganska snabbt en monoton historia , tanken av filmad teater blir svår att släppa och varför bry sig om en självisk skitstövel som Arvid Stjärnblom? (Sverrir Gudnason) Vi får aldrig riktigt lära känna honom och hans drivkrafter och inre känsloliv, likaså Lydia (Karin Franz Körlöf) är inte heller särskilt mångfacetterad gestaltad.

Och varför måste denna berättelse var så ALLVARLIG? Så seriös , bokstavligen? Snacka om att vara trogen titeln. Men generellt brukar film och berättelser må bra av olika dimensioner, nyanser, register och kunna växla mellan olika känslospröt och penselfärger. Det får vi inte här. Här är det bara konstant grå färg som gäller. Och humorn, vad hände med den? Michael Nyqvist har dock några fina ögonblick här, likaså Liv Mjönes, som är filmens stora behållning. Hon spelar Arvids hustru , Dagmar och ger filmen lite hjärta, för omväxlingens skull. Man gillar henne , redan från första stund....

Jag har inte sett de tidigare filmatiseringarna från 1945(Viveca Lindfors) respektive 1977 (med Stefan Ekman i huvudrollen), däremot såg jag en lyckad musikal/teaterversion från 2015 på Klara Soppteater. Albin Flinkas och Maja Rung sjöng och spelade huvudrollerna. Emma Sandanam och Mette Herlitz låg bakom text och musik. I deras uppsättning fanns allt som jag saknade i Pernilla Augusts film, nämligen berättarglädjen, humorn och det finess och färgrika i att tonsätta Arvid och Lydias tankar och hjärtesorg med hjälp av sång och musik. TA

Fascinerande porträtt om Heath Ledger

Skådespelaren Heath Ledger avled vid 28 års ålder. Året var 2008 och man tror att han tog sitt liv med hjälp av sömntabletter och liknade. Hans död chockerade en hel filmvärld. Han stod ju verkligen på toppen av sin karriär. Hans roll som Jokern i Christoper Nolans The dark knight (2008) skulle också ge honom en Oscar, postumt, drygt , ett år efter hans bortgång.

Vad var det som hände med honom? Kostade hans rollprestation honom livet? Vad fick honom och ta sitt liv? I dokumentären I am Heath Ledger rullas berättelsen upp om det australienska stjärnskottet som tar filmvärlden med storm. På nolltid gör han sig till ett namn i Hollywood. Han får jobba med "idolen" , Mel Gibson i Roland Emmerich Patrioten (2000). Ledger gör intryck på regissören Ang Lee i filmen Monsters ball (2001) och det leder till huvudrollen i Brokeback mountain (2005). Det blir en film som på många sätt förändrar filmstjärnans liv. Han träffar framförallt sitt livs kärlek, i motspelerskan Michelle Williams. Paret får ganska snart en dotter. Men när kärleken tar slut , och Williams lämnar honom, tycks han förgöras av ett brustet hjärta.....
Stundtals är det här ett riktigt fascinerande porträtt och inblick i en stor talangs liv. Heath Ledger var mer än bara en flickidol. Han älskade indie-musik så mycket så att han bildade ett eget skivbolag. Han gjorde musikvideos till kompisen Ben Harper osv. Han gillade även att regissera och var på gång med en egen spelfilm som regissör.  Man får en bild av en sökare, en äventyrare och en ung man som brottades med demoner men aldrig försökte dölja dem. Han visste redan vid ganska tidig ålder om Livets förgänglighet och komplexa sidor.....
Vi hör bland annat vännerna Naomi Watts, Ben Mendelsohn minnas och berätta om honom. Dokumentären kan ses på SVT Play. TA

Kärlekens interna språk

Bio:




CALL ME BY YOUR NAME
fransk-italiensk film i regi av Luca Guadagnino
Medverkande: Armie Hammer, Thimothée Chalamet, Michael Stuhlberg
Amira Casar, Esther Garrel och Victoire Du Bois.
Speltid: 130 minuter
Betyg: 4/5

Det är en ovanligt het sommar , sommaren 1983. Den 17-åriga Elio Perlman (Chalamet) befinner sig på familjens "semesterparadis" i norra Italien. Han får sommardagarna att bara försvinna , genom att läsa, transkribera klassisk musik och flirta med sin italienska flickvän Marzia (Esther Garrel).

Hans pappa är professor och har bjudit in en ung utbytesstudent vid namn Oliver (Hammer) för en längre semestervistelse. Elio stör sig först på amerikanen, men med tiden börjar han bli mer öppen för Olivers charm. Ömsesidig attraktion växer. Snart står det klart att den här sommaren kommer förändra både Oliver och Elis liv - för alltid....

Med manus av James Ivory , baserad på André Acimans roman berättar regissören Luca Gudagnino (A bigger splash) en bitterljuv, nostalgisk, finstämd film om ungdomskärlek , lustar och vuxenblivande. Det är italiensk sommar , vad allt det innebär. Regelbunden cykling till glassbarer, lång cigarettrök, ändlösa bad, dans och disco med Psychedlic furs, randiga och färgglada 80-talss skjortor, volleyboll och kreativa miljöer. Förbjudna och stulna blickar. Göm din sexualitet. Kväv ditt begär. Men med vad? Persikor.... 

Varje passion och varje kärlek har sitt språk och är förtjänt av sin egen unika berättelse. Elio och Oliver hittar sitt eget sätt och kommunicera på. Deras relation tåls också att diskuteras. Vem är i underläge? Är det verkligen kärlek vi ser ske dem emellan? Eller är det något annat?
Mitt nya bioår har börjat intensivt och vackert.
TA

Tredje gången gillt för brittiska resenärer

I The Trip to Spain (2017) får vi följa med en tredje gång , den omaka "duon" Rob Brydon och Steve Coogan på resa. Denna gång är resmålet, Spanien , och med start i Santander. Behöver vi en tredje resa med Brydon/Coogan? Både ja och nej.
Det är sedan länge ett bekant koncept och gillar man de tidigare filmerna så blir nog svaret "Ja". Bitvis är det riktigt roligt och småtrevligt och man blir betagen av de vackra miljöerna och förundras över komikerna Brydon och Coogan. Spelar de sig själva? Eller är det bara ren fiktion? Eller en blandning? Hur mycket är alltså utelämnande och hur mycket är påhittat? Skämten om David Bowie kan möjligen uppröra, men jag skrattade väldigt gott och hade även svårt och sluta....
Och jag blir faktiskt nyfiken på att läsa Laurie Lee...

Samtidigt är det en tröttare version av Brydon och Coogan. En del av skämten känns ganska långsökta, barnsliga, tröga och tjatiga. The joke isn´t funny anymore, som Smiths sjöng. Det ironiska har sin begränsning. Och när vi går mot resans sista dagar, börjar man blir lite som Steve Coogan känner sig. Matt och ganska less på ressällskapet. Men regissören Michael Winterbottom är en rasande skicklig berättare. När vi minst anar, kommer Slutfinalen med stort S. Det är minst sagt överraskande. En cliffhanger i rätta ordets betydelse.... TA

När "Annie Hall" blev mamma

 

 

 

 

Affärs och karriärs-kvinnan J.C (Diane Keaton) älskar att jobba. Hon gnuggar händerna mot varandra och ler förnöjsamt när hon meddelas om ett arv från en avlägsen släkting. Till hennes stora förvåning rör sig inte arvet om stora miljon belopp. J C får ärva ett litet barn! Bebisen heter Elisabeth och till början byter J.C motvilligt blöjor på henne. Hon vill inte att "Mamma-rollen" ska förhindra henne från att bli delägare på storföretaget Matkedjan. Men Matkedjan väljer att satsa på en yngre förmåga (James Spader). Företaget ifrågasätter hennes pålitlighet, med anledning av bebisen.

 

JC blir besviken.

Hon försöker adoptera bort Elisabeth, men när hon möter de blivande fosterföräldrarna (som är frikyrkliga) känner hon hur hjärtat vänder i henne - för första gången. Den iskalla akademikern och karriäristen JC ser "sitt lilla barn" gråta alldeles förtvivlat... JC vänder sig om och väljer att ta hand om bebisen. Hennes sambo (Harald Ramis) blir alldeles förskräckt och gör slut. Han kan inte tänka sig barn....  

J.C lämnar sedermera Matkedjan och stressens New York. Hon köper ett gammalt hus i Vermont och försöker skapa ett lugnt liv för både henne och barnet Elisabeth..... 

 

Nancy Meyers (Vad kvinnor vill ha, Something gotta to give etc) har skrivit manus till filmen Baby boom (1987) som skulle bli Diane Keatons stora come-back, efter ha "försvunnit" under stort sett hela 80-talet. Så 10 år senare, efter den ikoniska rollen i Annie Hall (1977) så återvänder Diane Keaton i yppiemodets Baby boom. Det är en frisk fläkt till komedi och med hjärtat på rätt ställe. Här finns en godhjärtad saga, eller finessrik feel-good-film, om man så vill,  och med såväl axelvaddar såsom tidstypiskt soundtrack i form av saxofonsolon. Diane Keaton briljerar med sin charm och humor, men är även i gott sällskap med inte minst, Sam Shepard. Han dyker upp senare i berättelsen som snäll och barnkär veterinär. Baby boom har åldrats värdigt och visar sig vara både en feministisk och underhållande  berättelse , som bejakar både en modern modersroll, kvinnans självständighet och uppmuntrar till entreprenörskap och American dream. TA