Blod är tjockare än vatten

Luchino Viscontis mäktiga familjekrönika Rocco och hans bröder (1960) har vissa likheter med Coppolas Gudfadern (1972). I bägge filmerna ser vi skildringar av bröder och hur de vrider och vänder sig emot varandra. Familjens heder står ständigt på spel. Och det är släkten som går före allt annat. Individen får göra avkall på det mesta, ja, till och med den enskilda Lyckan.
 Nino Rotas storslagna musik figurerar i båda filmerna och skapar tillgång till unika världar och miljöer. Och talar till mig på ett märkligt djupt vis. Väcker känslor i mig som jag inte visste att jag hade eller bar på. I Rocco och hans bröder följer vi den fattiga familjen Parondi som flyttar från landet till storstaden Milano. När bussen äntligen rullar in längs stadens gator sitter de som fastklistrade vid fönsterrutorna. De häpnas av stadens utbud. Det är nu Drömmar skapas. Det är nu möjligheter formas. Någon morgon senare har vintern kommit. Det snöar och bröderna ges raskt iväg för att skotta. Det ska ha jobbet före någon annan. De måste ha pengarna.

Simone (Renato Salvatori) tycks ha fallenhet för boxning. Han är lyckosam under en kortare period.  Men när Simones hjärta krossas av Nadia (Annie Girardot) är han sig inte mera lik. Skulderna växer som berg. Alkoholen forsar igenom honom som floder.

Hans bröder försöker hjälpa honom , men det verkar förgäves. Rocco (Alan Delon) blir dessutom förälskad i Nadia. När ryktena på stan slutligen når Simone finns det ingen väg tillbaka....
TA

"Fel" flicka på hal is

I TONYA amerikansk film i regi av Craig Gillespie.
Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney m fl.
Speltid: 120 min
Betyg: SA SA SA

I Craig Gillespies (Lars and real girl) sevärda filmatisering om konståkerskan/skridskostjärnan Tonya Hardings liv (spelad av Margot Robbie) och livsberättelse betonas det flera gånger om hennes "felaktiga bakgrund". Hon passar inte in att representera USA , hon kommer inte från en sund familj. Det får hon också höra ifrån en av jurymedlemmarna från tävlingssammanhang. Uppvuxen i ett hem med en hänsynslös mamma (Allison Janney) som misshandlar henne och spottar ur sig ilska och hat över sin lilla dotter. Inte blev det bättre med den brutala och våldsamme pojkvännen Jeff (Sebastian Stan) som Tonya så småningom gifter sig med.

Tonya Harding går inte färdigt skolan. Något hon verkar vara stolt över. Hon satsar allt på isdansen. Hon bär inte eller väljer skönhet. Hon säger sig inte vara en "tjejig tjej". Hon syr sina egna kläder. Fuskpälsar. Andra fnyser emot henne. I ishallens korridorer röker hon ännu en cigarett. När andra framträder till tonerna av klassisk musik, föredrar hon ZZ Top. Och hennes make up är inte av de blygare slaget.
Tony Harding tar till det enda hon har. Kraft och järnvilja. Hungern efter revansch och erkännande. 

Hennes förhållande med Jeff är destruktivt. Han slår nästan sönder henne och hotar henne allt oftare.  Hon polisanmäler honom gång på gång. Ingenting händer. Hennes förtroende för polisen är nästintill obefintligt.

På många sätt är hon en produkt av the American Dream.... Den amerikanska drömmen....
I USA och i många amerikanska berättelser skapas myten eller sägnen om VEM som helst kan lyckas. Vem som helst kan komma in i Vita huset. Vem som helst kan bli framgångsrik. Men till vilket pris? Vad måste offras? Vad blir kvar? Och vad händer efter att Solen gått ner?

I , TONYA kan både ses som ett märkligt människoöde och en satir, ja , rent ut av en kritisk film över USA. Berättarmässigt pendlar filmen mellan nu och då-tid. Man har försökt göra en sorts mockumentary (fejkad dokumentär). Vi ser hur Tonya sitter i filmens fiktiva nu-tid och stirrar tomt in mot kameran ifrån ett ödsligt kök, någonstans. Hon säger fraser, ord som så många andra före henne redan myntat. Hon kunde ha varit bland de största. Hon kunde ha varit en utmanare (contender). Hon ville bli känd. Hon ville bli älskad. Hon fick Andy Warhols "15 minutes of fame" och sedan vände det. På några ögonblick blev hon USAs mest hatade person. Och var det hela ödesbestämt? Var det så alla ville ha det? Vad ville ni publiken? frågar hon sig.

Jag vet inte om det vore intressant eller närmast fruktansvärt att få höra en psykolog analysera en sådan som Tonya Harding. Vem som helst kan se i filmen att hon är en trasig själ, en spillra av den människa, den flicka , unga kvinna som växte upp med Drömmar och önskningar. Samtidigt verkar hennes överlevnadsstrategi finnas där. Och den omfattar inte självinsikt eller självkritik. Det är aldrig hennes fel. Men vems är det då?
Å andra sidan, när vi ser Tonya Hardings hemförhållande, kan man inte annat än tycka synd om henne. I tidig ålder försvinner hennes pappa ur bilden. Han lämnar henne mot sin vilja med sin elaka mamma.

 Det hela liknar ett klassiskt grekiskt drama eller säg sviter av Barry Lyndon (1975). Hat föder hat.
Tonya växer upp med mamma Lavona Harding. Hon kedjeröker och bär och andas bitterhet. Vrede spyr hon ut mot allt och alla. Hon vill vara någon. Bli någon. Blir någon genom sin dotter.  Hon satsar allt på Tonya. Hennes dotter känner ångest, skadlig press och en mor som kräver tacksamhet och styrning.

På sätt och vis har kanske Tonya Harding sin mor och tacka för framgångarna. Modern ber inte om ursäkt, trots hennes enkla bakgrund. Och hon kämpar enträget för att få dottern att bli tränad av "den bästa tränaren". Och det ger ju resultat. Men hur mår hennes flicka i själen och inombords? Det är något Lavona Harding knappast bryr sig om. Hon saknar helt och hållet empati. Hon borde inte vara förälder...

Vad är det för moder? Det är en modern som delar ut slag och våld mot sin dotter i hushållet.... Hatet och våldsamheterna staplas på rad. Det går så långt att hon skadar sin dotter med kniv.... Blodet stänker ner på köksgolvet....

Och våldet slutar aldrig existera i Tonya Hardings liv. Hon flyr ifrån modern med hjälp av kärleken och pojkvännen Jeff.  Men han är inte den han utgör sig för att vara.  På dagarna kör han buss åt handikappade och på kvällarna låter han knytnävarna "tala"....  

I ,Tonya är en film som känns influerad av Martin Scorseses filmer, det finns en snabb, energisk och okomplicerad berättarglädje i första halvan av filmen. Nästan varje bildruta är ljudsatt med något musikaliskt örhänge från 70 och 80-talet (Fleetwood Mac, Supertramp osv).

Karaktärerna pratar ibland mot kameran och här finns en slags ironisk och lite distanserad ton. Det fungerar ganska bra. Det är lagom underhållande. Och jag förstår att man inte har velat göra en alltför mörk tappning av berättelsen. Men dessvärre blir det lite på bekostnad av djup och större beröring.  Det finns dock starkare scener än andra i filmen, t ex enstaka scener mellan Tonya Harding och hennes tränare. Det är en icke-saga som man försökt färglägga grundligt , men också utdraget och övertydligt. Filmen tappar gnista och mitt engagemang vid mitten, ungefär.

Filmen kunde mycket väl ha tagit slut där, men då omvandlas den till en snårig thriller. Och det är synd att själva "kärnan" i fallet Tonya Harding kommer då. Attacken mot Nancy Kerrigan, både dess för och efterspel borde ha fått mer fokus och tidigare fokus i filmen. Och visst saknas en djupare skildring av Nancy Kerrigan och Tonya Harding.

Filmen är inte bara för lång för sitt eget bästa. Dessutom dras den med ett kraftigt trovärdighetsdilemma från start till mål. Detta är inte helt ovanligt bland Hollywood-filmer. Men det blir så uppenbart här. Jag tycker valet av Margot Robbie i huvudrollen är märkligt.

Hon är för snygg för att gestalta Tonya Harding. Det blir inte så trovärdigt när vi hela tiden kan jämföra med verklighetens Tonya Harding. Så där modellsnygg såg aldrig Tonya Harding ut. Det vet vi som minns henne från 94 års Lillehammar. Det blir kontraproduktiv, då själva historiens tema handlar just om hur en ung kvinna förlorar tävling efter tävling på grund av sitt utseende och icke önskvärda utstrålning. Hon signalerar inte det som JURYN /AMERIKA vill se. Det sunda. Det käcka. Det näpna. Det gulliga. Vad hade hänt med trovärdigheten om säg Amy Adams spelat huvudrollen?  

Men trots många invändningar över Gillespies film om isdrottningen Tonya Hardings otroliga öde så väcker den tankar, funderingar och intresse för huvudpersonen. Vem var hon? Ett offer? En hjältinna? En omedveten feministisk förkämpe? Lite av alltihop. En outsider. Kanske kan den här filmen till viss del ge henne - en viss typ av upprättelse. Det här är en icke-saga om något som borde ha blivit en saga. Kvar fanns bara tragik och misär.

Hennes man Jeff drog ner henne ännu mer i fördärvet. Hans hat skulle ruinera hennes lovande skridskokarriär. För evigt. I Tonya visar ännu en gång hur  vi nog aldrig kommer bli kloka på landet - där borta - och  t ex deras våldskultur, klass och sociala klyftor osv. Det är som om människor vi ser i program som Ricki Lake show eller Dr Phil, faktiskt finns och inte är påhittade. Dumheterna upphör inte att förvåna oss. Dumheterna tycks inte ha något slut. Snarare tvärtom. Och sedan har vi USA och dess starka mediepåverkan. I USA vill man ha någon att älska och att hata. Inga gråzoner. Gärna Ytterligheter. Helst extrema läger. Ingen mellanmjölk, alltså....

Allison Janney (Juno, Vita huset) är antagligen värd sin Oscars-statyett ( hade hellre sett Laurie Metcalf vinna priset  för hennes roll i Ladybird) för rollprestationen som Lavona Harding. Vi kan oavsett, konstatera att hon gör sin tveklöst mest osympatiska roll i karriären. Det finns egentligen inget gott att skriva om en sådan som Lavona Harding. Men hennes teori om relationer , nästlar sig kvar och bränner i mig under flera dagar.
 I ett parförhållande, säger hon, finns en trädgårdsskötare och en blomma. Vem är du?
TA

Phoenix i drabbande dramathriller

YOU WERE NEVER REALLY HERE

Brittisk/amerikansk dramathriller från 2017 i regi och med manus av Lynne Ramsay med Joaquin Phoenix, Judith Roberts, Ekaterina Samsonov med flera.
Från 15 år, längd 1 tim 29 min
Biopremiär 27 april
Betyg: SA SA SA SA

Joaquin Phoenix verkar trivas i roller där han får vara en riktig outsider, mumla genom skägget och borra ner huvudet och bara vara lite tvär och svår. Och han gör det bättre än någon annan med sin karaktäristika "method-acting- stil".

I skotska Ramsays nya film gör Phoenix nån slags blandning av sin karaktär i fejk-dokun I'm still here (2011) och Travis Bickle i Taxi Driver. Vissa liknelser med just Scorseses becksvarta mästerverk från 1976 går ju att dra. Som tonen och känslan, den bedrägliga ytan mitt i det depraverade och våldsbenägna sex och drogträsk som Joe (Phoenix) rör sig i. Och hur hans traumatiserade krigsveteran och numera någon slags privatspanare/ hitman bär på så mycket skit från kriget och som f.d. FBI-agent, och hur han trycker ner allt det tills det inte går längre.

Han åtar sig skitiga, ofta våldsamma uppdrag som handlar om att finna och återhämta unga tjejer som kidnappats eller blivit vilseförda och hamnat nere på botten av prostitution och knark. Joe har lätt för att bruka våld, är totalt orädd och gör vad som krävs för att utföra sina uppdrag. Sen går han hem och tar hand om sin mamma i Queens.

Men ett uppdrag går snett och Joe tvingas till en brytningspunkt, om han ska fortsätta sin gamla väg och riskera dö på kuppen eller om han ska försöka göra sig fri.

Med febrig, hetsig och ångestfylld musik av Jonny Greenwood, gitarrist i Radiohead, lyckas Ramsay ganska så kompromisslöst skapa en mörk, tajt, våldsam, spännande och mycket engagerande film där slutet kan komma att diskuteras, för eller emot. Återigen, precis som var fallet med Taxi Driver...

Ramsay har inte rosat marknaden direkt. Debuterade 1999 med Råttfångaren och sen kom Morvern Callar (2002) med Samantha Morton i huvudrollen och sen dröjde det till 2011 innan hennes nya film kom, en filmatisering av boken "Vi måste prata om Kevin" med Tilda Swinton och John C Reilly.
Detta är Ramsays första film sedan dess och jag är glad att den får biodistribution men någon publiksuccé blir den inte. Däremot förtjänar den en stor publik, den är jobbig att se, en riktig feel bad-rulle men samtidigt stark, kraftfull och omtumlande. Mycket är Phoenix förtjänst.  Han är hypnotiskt, magnetisk, elektrisk, ja otroligt bra helt enkelt. Han verkligen ÄR Joe och är både större än rollen och samtidigt så perfekt i rollen. Magnifikt.

Göran.

Hamburgare, Karate och Tvivel

Elisabeth Shue, John G Avildsen och Ralph Macchio

Ser ett intervjuklipp från Rich Eisen show (november 2017) med tonårsförälskelsen Elisabeth Shue , idag 54 år. https://youtu.be/zlpaI1AuqSc

Vi är många som växte upp med henne som Karate Kids flickvän, Ali i första filmen från 1984. I intervjun bjuder hon på lite roliga "detaljer" från karriären. Under hennes studentår extraknäckte hon i reklamfilmer för hamburgerkedjan Burger king. https://youtu.be/ocH1z5SK6Qo

När hon fick rollerbjudandet till filmen Karate kid hade hon varit i branschen i 5 år. Tveksamheter kröp sig nära henne inför filminspelningen. Hon var inte bara orolig över själva filmen. Den kändes "konstig". Vad skulle folk säga? Och var Ralph Macchio verkligen rätt för rollen som Karate Kid? frågade hon sig. Ibland börjar resor mot stora ting med tvivel. Så även för en ung Elisabeth Shue. TA

Ovanlig Oscars-vinnare

Regissören Billy Wilder lyckades faktiskt överträffa filmen I hetaste laget (1959) med filmen Ungkarlslyan (1960) som kom året därpå. I hetaste laget hade flera Oscarsnomineringar, men kammade "bara hem" en statyett för Bästa kostym. Ungkarlslyan däremot vann tunga priser som Bästa film, regi och manus. (Källa: Tusen Klassiker, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, 2012, Norstedts, Stockholm).
I filmen ser vi Jack Lemmon spela kontorsråttan och strebern CC Baxter. Han lånar ut sin lägenhet till kollegor och deras älskarinnor. Lägenheten är tillgänglig dygnet runt. I gengäld får han förflyttningar och snart närmar han sig en chefsposition på försäkringsbolaget där han jobbar på. Det börjar luta åt jul och Baxter borde vara mer glad då han börjar arbetsdagen med att se sitt namn gjuta form på kontorsrummets dörr. Men icke. Vår vän Baxter har nämligen blivit förälskad i hisskvinnan Miss Fran Kubelik (Shirley McLaine) som är hans chefs , Mr Sheldrakes (Fred MacMurray) hemliga älskarinna. Hur länge till orkar han med att "låna ut lägenheten" till chefen tro?
  En film för alla oss "finsmakare" när det kommer till romantiska komedier. TA

80-talsklassiker omvärderas

Via Hadley Freemans artikel för The Guardian https://www.theguardian.com/film/2018/apr/13/80s-films-molly-ringwald-john-hughes-metoo hamnar jag så småningom på The New Yorker och en text skriven av skådespelerskan Molly Ringwald. https://www.newyorker.com/culture/personal-history/what-about-the-breakfast-club-molly-ringwald-metoo-john-hughes-pretty-in-pink
Det är drabbande läsning. Det är högintressant läsning. Ringwald skriver en utforskande text, där hon berättar om hur hon ser om The Breakfast club (1985) med sin 10 åriga dotter. Ringwald  ser om filmen i spåren av #Metoo och omvärderar till viss del filmen , men även andra filmer hon gjorde med John Hughes. 

Men det är inte så ensidigt som det låter. Ringwald berättar om vad John Hughes betydde för henne och för ungdomskulturen. Hughes förmådde det ingen annan gjorde i  Hollywood under 80-talet. Han gjorde filmen Sixteen Candles (1984), en film om en ung tjej i high school, sett utifrån hennes perspektiv.

Det kan låta trivialt. Men det var innovativt och är det till viss del fortfarande. Dessförinnan hade ungdomsfilmer, skriver Ringwald varit minst sagt begränsade. Det gjordes komedier av män för pojkar (Porkys, Animal house etc.). Kvinnorna i dessa filmer var få, och var antingen gestaltade som nymfomaner eller ragator. Killarna var samtliga perversa (1990-talets American Pie, någon?). Dessutom var 70-talets skräckfilmer sällan bättre. I liknande filmer mördades ungdomar för sina sexuella drifter (något som kom tillbaka i och med Scream filmerna på 90-talet). Och tittar vi idag på kvinnor i så kallade storfilmer, blockbusters, vad ser vi då?, frågar Ringwald. Det är kvinnliga karaktärer som jagar vampyrer eller befinner sig i en dystopisk framtid....

Men allt är ju inte frid och fröjd med John Hughes skapelser. I synnerhet är Judd Nelsons karaktär John Bender svår, besvärlig att acceptera efter #Metoo. Hans agerande mot Molly Ringwalds karaktär Claire Standish i filmen är helt förkastligt. Det han gör mot henne är sexuella övergrepp. Hur förklarar man detta? Och som Hadley Freeman skriver, hur går detta ihop med att de blir sedan ett par i slutet på filmen? Ringwald har själv svårt att se logiken i det hela....

Ringwald berör flera exempel från filmerna hon gjorde med John Hughes. Och hon funderar på hur Hughes kunde vara så "dubbel". Han kunde dels skriva känsligt om kvinnor och dels kvinnofientligt (som i texterna från tidningen National lampoon). Hon försökte och lyckades till viss del påverka John Hughes filmer. Vissa scener klipptes bort efter att aktrisen protesterat. Men långt ifrån allt. Diskussionen och samtalen om John Hughes filmer kommer förändras i framtiden , skriver ex Hollywoodstjärnan Ringwald. Något vi ser framemot och följa. TA

En kvinnas doft

Marianne Faithfull sjöng As tears go by skriven av Mick Jagger/Keith Richards i mitten  av 60-talet. Låten blev en jättehit och skänkte henne en lovande start på en krokig karriär. Sången blev i sig - om man nu vill se det så - en omedveten självbetraktelse, under stora delar av hennes vuxna liv.
Många tårar lär  garanterat runnit nedanför hennes kinder genom åren. Och tiden flydde ifrån henne. Hon tillhörde Swinging London eran och var ihop med Mick Jagger.

Hon säger i dokumentären Faithfull (2017) att hon ville inte tävla med Stones. Hon satsade därför inte på sin egen musikkarriär under åren hon var tillsammans med Jagger. Det är en högst personlig och lite obekväm dokumentär som Sandrine Bonnarie har gjort om artisten/sångerskan och i allra högsta grad - människan Marianne Faithfull. Det är både en imponerande och tragisk berättelse.

Idag turnerar hon med ett gäng begåvade musiker ( t ex Warren Ellis och Ed Harcourt). Hon sjunger med stor livserfarenhet och kraft. Hon är pånyttfödd och funnit en väg tillbaka. Hon känner ljuset jubla emot henne. Hon "cyklar" fortare för varje dag mot Hoppet. Det rebelliska finns inte längre i henne, säger hon. Hon har resignerat , och med den, fann hon lugnet och kanske lite paradoxalt nog - Friheten.
I USA är hon bannlyst. Några av hennes sånger anses vara alldeles för provocerande och obscena....
Äktenskap och förhållanden var inte för henne. Hon lämnade männen innan de lämnade henne.

Men trots sargade förhållanden och brustna relationer hyllar hon Kärleken. Kärleken är meningen med allt, säger hon. Och Marianne Faithfull, om någon, vet nog vad hon talar om.
I början av 80-talet var hon nere på botten. Hon var fast i kokain och heroin. Men ett album "behövdes" spelas in och därefter kom sakta , sakta vändningen. Dessförinnan hade hon famlat bort sig från ljuset. Hon sörjde Brian Jones död, var förbannad och arg på Stones hur de behandlade honom. Hon plågades av smärtan från förlusten av ett barn. Medierna "skrev ner" henne. Hon fick länge bära "skulden" för knarkrazzian polisen gjorde hemma hos Keith Richards. Hon ansågs inte vara någon lämplig mamma. Samhället var annorlunda då, säger hon. Det fanns helt enkelt ingen empati från samhället för en ensamstående mamma. TA  

En Hollywoodstjärnas revansch

Lauren Bacalls historia är fascinerande. I likhet med Marilyn Monroe var även hon en "manlig konstruktion". Hon hette egentligen inte alls Lauren Bacall, utan Betty Perske...

Regissören John Huston beordrade henne att stå på höga höjder vid Mullholland drive. Hon skulle dagligen försöka överrösta trafiken. Det skulle ge henne en hesare och sexigare röst , menade filmskaparen Huston.

I den välgjorda dokumentären A look from the sky (2017) lär vi oss om hur en judisk modell snabbt lägger Hollywood vid sina fötter. Drömfabriken försöker göra henne till vamp. Hon förhäxar och förför alla, inklusive Humphrey Bogart.

Allt vänder när hennes livskärlek (Bogart) går bort i strupcancer i slutet av 50-talet.  Hon dejtar andra män (Frank Sinatra m fl) och gifter sedan om sig (Jason Robards). Men hon kommer aldrig riktigt över Bogarts bortgång.
Hollywood sviker henne.  Det blir glesare och glesare mellan antalet rollerbjudanden. Hon får ta roller som var avsedda för andra ( t ex Grace Kelly).
Kompisen Louis Armstrong uppmuntrar henne. Ikonen lämnar så småningom Hollywood för att återvända till hemstaden New York. Revanschen får hon vid stadens teaterscener.  Under senare delen av hennes liv blir det diverse inhopp i filmer som tex Mordet vid orientexpressen (1974) , Robert Altmans Prét à ´porter (1994) och Lars von triers Dogville (2003). TA

Ljudet av tystnaden

A QUIET PLACE
Amerikanskt skräck-thriller/drama med manus, regi och huvudroll av John Krasinski. Övriga roller Emily Blunt, Millicent Simmonds, Noah Jupe m fl.
Biopremiär Sverige 6 april
Från 15 år
Längd 1 timme 30 min
Betyg: SA SA SA SA

Det äkta paret Krasinski och Blunt spelar här tillsammans för första gången i Krasinskis tredje film som regissör, mest känd är han ändå för rollen som Jim Halpert i den amerikanska versionen av The Office (2005-2013).
När filmen börjar har det gått 89 dagar. Av vad är något diffust, men någon sorts attack mot jorden, i form av insektsliknande varelser som har tagit över. De är blinda men har en otroligt utvecklad hörsel, vilket gör att de attackerar baserat på ljud. Familjen Abbott, som består av två vuxna och tre barn, lever nomadliv och hankar sig fram i vildmarken och slår "läger" på vägen. Lee (Krasinski) har utvecklat ett ganska avancerat larmsystem för att varna om varelserna närmar sig.

Efter en tragisk händelse i början av filmen, hoppar vi framåt en massa dagar och familjen har slagit sig ner permanent i ett hus och all kommunikation mellan dem sker med teckenspråk (dottern är döv, vilket har gjort det lättare och mer naturligt för de andra att lära sig att teckna och viska istället för att prata).
A quiet place är ju en skräckfilm och man vet att det kommer bli jobbigt för familjen. Och det görs klart å det bestämdaste när Evelyn (Blunt) blir gravid. Hur smart är det att bli det under dessa förutsättningar kan man tycka? Men däri ligger en del av filmens storhet också, förutom att den är en intensiv och sjukt spännande film, så ställer det också frågor om föräldraskapet och vilket ansvar det är att skaffa barn till denna värld. Det ställs verkligen på sin spets här, i synnerhet när faran manifesterar sig i att det minsta ljud från barnet kan orsaka att alla blir uppätna av gigantiska mördarinsekter på några sekunder.

Trots att filmen är ganska kort, så tar det litet tid innan det börjar pirra till ordentligt i kroppen, men sen är det fullt ös medvetslös och frågan är om jag någonsin har suttit på spänn och varit så nervös på bio som jag var under A Quiet Place?
Men det är ju själva tystnaden som är filmens riktiga geniala och originella idé. Eftersom insekterna attackerar när de hör röster och andra mänskliga ljud så har världen blivit en tyst plats. Teckenspråk och ljus är det enda sättet att kommunicera med och man märker direkt på en själv och på publiken att det här är en annorlunda film där avsaknad av dialog och röster och att alla tassar fram för att göra minst möjliga ljud ifrån sig är skillnaden mellan liv och död.

Och just hur Krasinski använder och utnyttjar tystnaden och ljudet är både genialt och inte bara gör att man i stort sett hela filmen sitter och håller andan, utan sinnena förstärks, man blir mer uppmärksam och fokuserad och engagerar på nåt vis hela kroppen och sinnet i jakten på detaljer och uttryck och saker som man annars kanske inte skulle lägga på minnet annars.
Trots att det är en lågbudgetfilm (t ex så är endast sju personer medverkande i filmen) så är den otroligt snyggt gjord och Krasinski och Blunt ger verkligen kött och blod till sina karaktärer, vilket skapar ett större engagemang hos publiken, och barnen är också mycket bra, inte minst Simmonds  som är döv på riktigt.

A Quiet Place är en obeveklig, skrämmande och sjukt spännande monsterfilm som både ger dig en tankeställare och mardrömmar om att du måste viska annars slits du i stycken...



Göran.

Gränsen

Alla har vi våra gränser.  Gränser för hur långt vi kan sträcka oss utanför vår "komfort zon". När det kommer till film så undrar jag var du har för gräns? Hur långt kan du sträcka dig bakåt i filmhistorien? Var någonstans tar det stopp? Vilka äldre filmer kan ge dig en berikande upplevelse?

Häromkvällen hamnade jag i ett filmsamtal med några yngre släktingar (födda tidigt 90-tal). Brian De Palmas Scarface (1982) nämndes som en film som kändes "gammal" och bara ha "taskiga effekter". Det skulle aldrig komma på fråga att se filmer som Casablanca (1942) eller Diktatorn (1945). Ingen av mina yngre släktingar hade sett E.T (1982). Och det var svårt att "sälja in" filmen. De sades inte gilla "rymdfilmer" särskilt mycket. "Men det är en saga" , sade jag, och möttes av artighetsfraser som, "jag kanske får kolla upp den".
Varje generation har sin "populärkultur". Vad äldre tycker eller tipsar om förblir ointressant. Den unges världsbild och världssyn "förblir" till synes orubblig och opåverkbar. Det är väl vad som definierar att vara ung. Unga bryr sig inte om vad andra säger eller tycker. I synnerhet inte vad äldre tycker. Det är ungdomens sötma och gudomlighet. TA

"Vad blir det kvar av detta åttiotal...."

Läser med stor behållning The Guardians Hadley Freemans artikel , Why the 1980s is my favorite decade.https://www.theguardian.com/film/2018/mar/27/1980s-favourite-film-decade-top-gun-stand-by-me-hadley-freeman

Freeman anser att 80-talets filmperiod var framförallt roligt, men också mångsidigt och liberalt. Eddie Murphy var kanske årtiondets främsta stjärna. Och bara en sådan sak. En svart skådespelare dominerade och det gjordes storfilmer med nästan enbart svarta skådespelare i rollerna. Det är skillnad jämfört med då och idag, konstaterar Hadley Freeman.

Hon beskriver hur 80-talets filmepok har oförtjänt dåligt rykte. 70-talet ses ofta som "den konstnärliga" perioden (new america) och 90-talet som pretentiöst och hippt (Tarantino).

Varför har då 80-talets filmer "låg status"? frågar sig Freeman. Jo, skriver hon, för att filmerna var och är fortfarande roliga. Visst, skriver hon, känner du dig märkvärdig när du ser "en deprimerande film som Five easy pieces (1970)". Men ärligt talat, känner du dig underhållen? Har du kul när du ser Bob Rafelsons film? Nej....

Jag och Hadley Freeman är båda födda 1978. Det gör oss lite "opartiska" när det kommer till vår syn och vårt förhållande till 80-talet. Jag håller med henne. 1980-talet var unikt. Många roliga komedier gjordes då. Hon lyfter t ex fram Tillbaka till framtiden (1985). Den har den perfekta rollbesättningen och slår till och med Gudfadern (1972), menar Hadley Freeman.

Det var också en tid med flera typer av genres: actionkomedier (Den vilda jakten på stenen, Midnight run), tonårsfilmer (Breakfast club), romantiska komedier (Snacka går ju), tidsresor (Bill och Teds galna äventyr), julfilmer (Gremlins), omaka "par" (Dödligt vapen), rymdvarelser (E.T), barndomshistorier (Stand by me), främlingar kommer till storstaden (En prins i New York), snyftare (Ömhetsbevis), musikalinfluenser (Dirty Dancing), homoerotiska undertoner (Top Gun, Tre män och en baby), superhjältar (Batman) osv.

Hon summerar 80-talets filmer som både smarta och löjliga. Men allt var inte vackert. Här fanns rasism (48 timmar, Sixteen Candles), homofobi (Crocodile Dundee) och kvinnohat (Farlig förbindelse) och ett antal "skräpfilmer". Men jämfört med dagens blockbusters /stor filmer uppfattas nog 80-talet ändå som liberalt. Feminism (9-5, Häxorna i Eastwick) och frågor kring social klass och abort (Dirty Dancing, Häftigt drag i plugget) fick faktiskt utrymme.
TA