Polanskis kärleksfulla Hitchcockhyllning

Läkaren Richard Walker (Harrison Ford) är med sin hustru Sondra (Betty Buckly) i Paris. Han är där för och medverka på en internationell konferens för läkare.

Hans fru försvinner spårlöst ifrån hotellrummet. Och nu väntar några hektiska och dramatiska dygn för en vilsen amerikan i en mystisk storstadsdjungel.  Språket är en av de större barriärerna , som han måste kliva över....

Ganska snabbt får han besked om att hans fru har kidnappats och att hennes väska förväxlades med en annan väska. Han söker sig till en bar för och finna Dédé, kanske vet han var hans fru finns någonstans....
När Walker finner den man som han söker, mördad i hans hem , förstår han att han är i livsfara....

Det var någon som skrev att vad som kännetecknar en "bra film" och "klassiker" är om du kan se om en film flera gånger och ändå känna viss mersmak.  Om jag inte minns helt fel, syftade skribenten (vars namn, jag dessvärre glömt) på många av hans favoritfilmer från barndomens ljuva 80-tal.

Man tröttnar aldrig på dem. Man ser om dem, och man känner nästan ännu mer nu än när det begav sig. Roman Polanskis film Frantic (1988) är en sådan. Den gjorde givetvis intryck på mig under mina uppväxts-år. Men då handlade det mest om jag vill se allt med Harrison Ford.

Han var ju en idol. Han förändrade mitt liv med Indiana Jones och Han Solo. Och i en 10 årings filmvärld ville jag ju även se "Indiana Jones jaga sin kidnappade fru". Och det var ju annorlunda och se en film som Frantic. Och det är det fortfarande, om man ser till Fords katalog.
Den är europeisk och mycket fransk tack vare miljön. Och ta bara scener då Harrison Ford slåss, här hörs knappt knytnäve slagen, och här får han faktiskt spö av en fransk polis. Ford faller naken ner för golvet. Det blir ganska talande för hur fjärran Frantic var från säg Fords Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984). 

Ford hade en fantastiskt 80-tal, han hade flyt som ingen annan och det mesta han gjorde under en period utmynnade i underhållande och spännande filmer. Frantic är inte ett undantag. Han är ganska återhållsam här, ganska stram och det är väldigt få scener som han höjer rösten och närmar sig överspel. Å andra sidan  kommer det då han "blixtrar" till och ger den där grimasen, som bara han kan göra. Och när jag tänker tillbaka, flera scener då han ringer eller talar i telefon, då tömmer han ur sig känslorna. Han gråter efter samtalet med barnen , hemma i San Fransisco. Och han lackar fullständigt när han möts av oförstående diplomater vid ambassaden. Han skriker ur sig "S like Shithead!!!"....

Och ingen springer som Harrison Ford. Det ser lite tung ut, men han springer allt han kan. Och har man sett Han Solo och Indiana Jones springa , då vet man vad man får. Det är lite tungt, men det är så det funkar. Han har en egen stil. Onekligen är det så. Jag skulle inte säga att det är klumpigt, bara att det är Harrison Fords löparteknik, som ingen annan besitter....

Det är en klar och kärleksfull hyllning till Hitchcocks filmografi från Roman Polanski. Särskilda några scener hintar om passningar till Vertigo (1954), och jag tänker osökt på främst tak scenerna då Ford försöker klättra och fånga väskan. Vågar också påstå att Frantic är Polanskis egna tappning av Hitchcocks En dam försvinner (1938). Det är stundtals en alldeles delikat thriller , och det kan förklaras främst hur historien är uppbyggd dramaturgiskt. Polanski är noga med att inte skriva någon på näsan och han vill ju att publiken skall vara precis lika vilsen som Dr Walker är i filmen. Små, små pusselbitar får vi och successivt får vi se helheten presenteras och se  själva härvan som amerikanen halkat sig in på....

Frantic skulle vara ett mästerverk om det inte var för några transportsträckor som inträffar i mitten av filmen. Det blir några scener för mycket , utan större entusiasm och kanske handlar det om kompremiser mellan Polanski och filmbolaget. Inledningen är mycket spännande , och det skall väl sägas att jag har sett den här filmen, minst 10 gånger, och fortfarande rycks jag med, och jag har  svårt och sluta titta.... Det finns givetvis spår av film noir i Frantic, och konstigt vore ju det , om det inte var så... Polanskis karriär förändrades radikalt med Chinatown (1974) och det vore ju egendomligt om han släppte den filmen helt i sitt efterkommande arbete.

Här så möter "vår hjälte" en femme fatale, Michelle, spelad av Polanskis hustru, den mycket vackra Emmanuele Seigner.
Och självklart bör väl Ennio Morricones undersköna filmmusik lyftas fram, men det är ändå Grace Jones som stjäl den musikaliska showen och ljudsätter ett mystiskt, farligt, spännande och sexigt Paris....
Trés bien, Monsieur Polanski!
TA

Läser med nöje Elias Björkman artikel om manusförfattarens otacksamma roll. http://www.svd.se/manusgurun-lar-ut-skrivandets-hemligheter

Manusförfattare finns sällan med när succéer firas , men desto oftare när floppar skall förklaras. Björkman besöker Bob Dolemans manuskurs för branschfolk i Stockholm. Svds reporter tänker på Charlie Kaufmans förträffliga Adaptation (2002). En film som jag torde ha nämnT när vi talade om 100 bästa filmerna från 2000-talet. Har till exempel Nicholas Cage varit bättre? I filmen gestaltar han ju två manusskrivande tvillingbröder.

Låt oss återgå tillbaka till Elias Björkmans text....

Han möter Bob Doleman, en före detta filmarbetare från Drömfabriken. Han har skrivit manus till numera kultförklarade George Lucas filmen, Willow (1988) och Drömmarnas horisont (1992), en film som föll tungt, och som gjorde att han drog sig tillbaka. Det skulle dröja nästan 10 år , då han återvände med filmen Rocksystrar (2002).

Han berättar hur hans skrivande hade blivit ett beroende. Han använde sig av metod från en indianstam i Idaho , som bygger på att man måste sluta upp med "missbruket" i 101 dagar.

Doleman höll också uppe skrivandet i dessa antalet dagar. Under tiden förde han dock dagbok. Det blev klart för honom att han inte behövde skrivandet och att han kunde göra andra saker, som tex måla. Och vad som hände när han släppte taget om skrivandet var att han då också släppte hans ständigt jakt efter perfektion....
TA

Malick - vår tids filmgud

1667 , Virginia. Engelsmannen landsätter området och en kapten vid namn Smith (Colin Farrell) står anklagad för myteri. Hans general (Christopher Plummer) visar barmhärtighet och återkallar dödsstraffet. Han instruerar sitt manskap att i Virginia , skall man inte plundra infödingarna eller lokalstammarna.

Här skall man bosätta sig , efter flera år på haven. Besättningen är sliten och trött. De bygger hus , och de bekantar sig med "terrängen". Men det dröjer inte länge förrän de hamnar i konflikter med infödingarna. "Vildarna" som de kallas stjäl ifrån dem , samtidigt som engelsmännen saknar förmågan att tala och "medla". De drar till vapen och dödar flera av indianerna.

Kapten Smith hamnar i en komplicerad tillvaro. Han får uppdraget att ersätta generalen, då denne måste återvända till England. Smith förälskar sig i en ung indiankvinna (Qórianka Kilcher). Under en period lever han med henne och bekantar sig med hennes stamkultur....

Men alla vet att han måste återvända till den värld han tillhör.... I den världen möter han belackare, och bitterhet. Hans landsmän glöder av hat och är nära svältgränsen. De provoceras av sin "flyende ledare" och begår en kupp. Smith misshandlas och straffas för sitt "svek" mot sina egna. Kort därefter återvänder hans general och Smith skall nu lämna ön , för och leda ett annat manskap i en annan världsdel....
Han tvingas lämna sin älskade.... Hon förlamas i sorg och lidande....Smiths mannar kidnappar henne för och sätta press mot fienderna. Hon är ju kungens ädelsten och man tror att genom att erövra henne , kan man göra en strategisk , krigisk triumf...

Smith rapporteras långt senare avliden i strid. Hans kärlek som nu heter Rebecca och har "civiliserats" och "assimilerats" i den västerländska kulturen och lärt sig engelska - tappar fotfästet ännu en gång...

Förtvivlad, knäckt och vilsen..... När hon fallit på knä och tycks vara bortgången i sorg möter hon en godhjärtad löjtnant (Christian Bale)... Kan hon älska igen? Kan hon lita på en man igen?

Det är svårt och återge en så enastående historia som Terrence Malicks New World (2005).... Han är till och börja med min favoritregissör, numera. Ingen gör film som den mannen! Jag beundrar hans integritet och hans inriktning. Hans filosofiska och undersökande filmstil är inte för alla. I ett snabbt föränderligt samhälle, där film ofta ses -  nedsättande - som "bara tidsfördriv" och "avkoppling" står Malick för någonting annat. Han uppmanar till naturen, det andliga och de stora frågorna kring GUD, DÖDEN, LIVET, JORDEN och liknande. Han stimulerar, intellektualiserar och utmanar sin publik och underskattar den inte. Hans filmer är överjordiskt vackra och jag har inte sett maken på något likande.

Varje bildruta är ett utställningsobjekt i vilket fotogalleri av rang.... Han fångar ljuset som ingen annan, och det långsamma och det fundersamma och eftertänksamma känns oerhört befriande och tilltalande....

Själva historien i sig i New World vore ju inte alls på samma höga skala om det inte vore just för det fenomenal fotot och hur filmen är klippt och hur Malick valt och berätta den på. Det är blir ju en del berättarröster och utifrån tre olika personer i historien, som tillsammans knyter samman en dynamisk och fruktbar massa....

Jag gråter under filmen. Det är vackert, poetiskt drivet, det är storslaget, det är hisnande och överdådigt....

Malick är rätt så unik, han gjorde sig till ett namn under 70-talet och sedan försvann han helt....
Han gjorde come-back efter nästan 20 års frånvaro med krigsfilmen Den tunna röda linjen (1998) och sedan har han fortsatt och förfinat sin "nytändning".

New World följer hans speciella och egensinniga berättarstil som både känns dokumentär och även väldigt skönlitterär.... Den är dock lite mer rakare och mindre abstrakt som säg hans senaste Knight of cups (2015). New World kan vara hans mest traditionella film på senare år , efter just Den tunna röda linjen. Och bägge filmerna lutar sig åt den historiska miljön. Den ena skildrar Vietnamkriget och den andra kolonialismen och världsupptäckterna. Två milstolpar i världshistorien..... 

Så här i efterhand så lät Malick löpa linan fullt ut i filmerna Tree of Life (2011), To the wonder (2012) och nu senast i Knight of cups. Många kritiker har anklagat honom för att ha tappat det helt. Jag menar motsatsen. Terrence Malick har aldrig varit bättre än just nu.

Hans kultklassiker Badlands - Det grymma landet (1973) gjorde avtryck när den kom, det var en kommentar kring dödsstraffet och ungdomskriminalitet i hemlandet, och det var en annan filmmakare vi såg än jämfört med idag. Länge har han fått leva med Badlands, men frågar du mig har Malick gått "vidare". Hans "resa" är annorlunda jämfört med hans generationskamrater. Har någon lyckats komma tillbaka på det sätt Malick gjort?
Tveksamt.
Malick har ju inte bara kommit tillbaka , han har uppfunnit sig själv på nytt, och faktiskt överträffat sig själv och för varje film han gör, blir han bara mer och mer relevant. Omöjlig och leva utan.
Jag utnämner honom till vår tids Gud i filmriket....
TA

SVT Kulturnyheterna berättade om BBCs lista över de 100 bästa filmerna gjorda under 2000-talet. Vinnaren är David Lynch Mulland drive (2001) som toppar listan, följt av In the mood for love (2000) och There will be blood (2007). Listan bygger på 62 olika filmkritiker från hela världen som fått säga sitt....http://www.bbc.com/culture/story/20160819-the-21st-centurys-100-greatest-films

Gillar bakgrunden till listan, för listans ambition är ju enligt BBCs hemsida , att motbevisa den gängse regeln, det gängse påståendet att det inte längre görs några klassiker. Och att filmen är döds-förklarad osv. Filmen lever - men är under utveckling. Och så har det ju å andra sidan , alltid sett mer eller mindre ut - i filmhistorien....

Listor väcker ju alltid vissa reaktioner och tankar. Det är mycket glädjande att favoriter som Carol (2015), Her (2013), Shame (2011), Far from heaven (2002), Spring breakers (2012), Inherent vice (2015), Stories we tell (2012), Den stora skönheten (2013), Blå är den varmaste färgen (2013), Brokeback mountain (2005), The new World (2005), Tree of Life (2011), Eternal sunshine of spotless mind (2004) och Boyhood (2014) finns med.

Men givetvis saknas vissa "milstolpar", Xavier Dolans filmer, Susanne Biers Hämnden (2010) Mustang (2015) och Maryland (2015), The lobster (2015), Rust and bone (2012) The artist (2011), Ex machina (2015)  Oslo 31 augusti (2011), Gravity (2013), Nymfomaniac (2013), Interstellar (2014), Matchpoint (2005), Drive (2011), Bridesmaid (2011),  Derek Cianfances filmer Blue Valentine (2010) och The places beyond pines (2012),  Alexander Paynes Sideways (2004) och Noah Bambauch The Squid and the whale (2005) och tycker nog även Sofia Coppolas Somewhere (2010) och Maria Antoinette (2006) bör finns med på en liknande lista.

Frågar du mig vem som skulle ha första platsen, så hade jag gärna sett italienska Den stora Skönheten av Paolo Sorrentino.

Listan skänker ändå en viss mersmak, det är imponerande att den har med "färska titlar" som Brooklyn, Ida, Toni Erdermann (som firade triumfer i årets Cannes-festival, som ännu inte har haft svensk biopremiär) , årets Oscarsvinnare Spotlight och Sauls son.
TA

Begåvad Dillon i hygglig Bukowski-filmatisering!

Hank Chinaski (Matt Dillon) skriver korta historier. Han dricker sig redlös full varje kväll. Och nästa dag fortsätter som dagen innan. Bakfull går han iväg till ännu ett ströjobb. Han blir påkommen i en bar av sin chef som ser honom supa på arbetstid...
Chefen ger honom sparken....
Chinaski rycker på axlarna och säger knappt "jaha"....
Kan jag bjuda på en öl?, frågar han den slipsklädde chefen....

Det blir speciellt när Bent Hamer gör film på en av mina favoritförfattare, Charles Bukowskis böcker, Factotum (2005). Det är inte första gången Bukowskis anti-hjälte , Henry "Hank" Chinaski, har fått filmiskt liv. Mickey Rourke gjorde honom i slutet av 80-talet i Barbet Schroeders Barfly (1987), vilket väckte en viss uppmärksamhet.

Och Bukowski är ju en kultförfattare och vars författarskap fortfarande lever starkt kvar och ständigt hittar nya läsare. Hans rebelliska attityd är inte helt lätt och "transformera" i filmens värld. Vad ska berättas i filmerna? Och vad ska tas bort? Och framförallt vem är kvalificerad och göra karaktären Chinaski rättvisa? Hans historier handlar ju om allting....Och det rimmar ju inte riktigt med gränslösa historier , berättad i filmkonsten, där historierna måste begränsas, på grund av formatet....

Men det är ju ändå värt ett försök....

Matt Dillon är enastående  i huvudrollen. Han talar släpigt och även om han kanske inte riktigt ser ut så där härjad och hård ut som Bukowski, så lyckas han med kroppen, framförallt, förmedla sin egen tolkning , sin egen gestaltning av Hank Chinaksi.

I många ögon en förlorare.

Han lyckas inte leva som den förväntande normen, med jobb, familj och hus. Men frågan är om han inte är både en förlorare och en vinnare?
Om inte annat är han "förloraren" vi alla - älskar - att älska....
Chinaski har integritet.

Han vill aldrig fjäska eller anpassa sig till andra. Han är mån om sin frihet; och han bryr sig verkligen om en sak: sitt eget skrivande.....

Dillons Chinaski säger i filmen att livet består av flera fällor. En av dessa fällor är skrivandet. Och den enda egentliga domaren kan bara utgöras av - skrivaren själv....

Han super, röker, knullar och spelar bort pengar på diverse hästlopp....

Jag undrar hur Bukowski och hans författarskap och en karaktär som hans Chinaski idag klingar ihop med samtiden. Han symboliserar så mycket motstånd , så mycket mod och integritet som kanske i vissa fall uppfattas som provocerande. En Chinaski lever verkligen inte för och jobba.

Han ser ju hur han själv förlorar i och med ett arbete. Han ger sin arbetsgivare sin tid, så att chefen ska kunna leva i ett flott hus med barn och hustru... han själv får knappt betalt för "skitjobbet"....

Det är lätt och säga att han inte har några ambitioner. Men gör det honom till en sämre människa? Knappast.

Han är ju en fighter som skickar in texter till bokförlag, år efter år. Och han blir ständigt refuserad....

Vad är det som gör oss till människa? Vad är det vi behöver som människor? Vad är ett drägligt liv?
I det konkreta, i det skitiga, punkiga och anti-intellektuella och anti-filosofiska så finner jag ändå dessa frågor. Chinaski vägrar att äta, jobba och dö.....

En kvinna (Lili Taylor) som gillar och ligga , supa och spela på hästar blir hans sällskap.... Men behöver dem verkligen varandra? De är ju likadana..... dinglandes på jordens botten.....

När morgonen kommer vaknar de och turas om och spy i toaletten.... Hon tänder sedan en cigarett som ingenting har hänt. Och han öppnar ännu en flaska....

Bern Hamers film lyckas skapa en viss nerv, en viss temperatur som kännetecknar Bukowskis böcker och universum. Det absurda stället som sägs heta....LIVET...

Här är de flesta kostymnissarna just kostymnissar och viktigpetters. De tar sig själva väldigt seriöst och det dem sysslar med på dagarna.....

De är ju enkelt en motståndare, en fiende för en sådan som Hank Chinaski. När jag läste om honom för första gången drogs jag till hans frihet. Hans revolt mot normer och samhällets krav och förväntningar. Han pekade finger mot etablissemanget och Svensson tillvaron. Och det han predikade för utan att predika var; va den du själv vill vara! Gör vad fan du vill! Ingen , kan säga till dig, vad du ska vara och vad du ska göra!

Och han uttryckte det som vi alla känner , men i en värld där positivt tänkande hela tiden ska blomstra och tycks vara religionen, blir han det politiskt inkorrekta men samtidigt det mänskliga :
En icke-hycklare....
Livet är för det mesta meningslöst och känns ganska trist. Varför ska vi ens förneka det? Livet är vad det är.... till slut väntar vi bara på döden....det är ofrånkomligt...

Factotum är en rätt lyckad Bukowski-filmatisering, det är främst Matt Dillon som är lysande och hans berättarröst skänker en viss dråplig stämning.
I övrigt är det en enkel berättad historia där vi följer honom mellan kvinnorna, mellan barerna och mellan förgångna lägenheter och skitjobben.....

I hans värld är lyckliga människor, antagligen, Idioter. Han är själv en lycklig idiot, kanske, i ögonblicket då han skriver. I stunder då han tar dagens första cigarett. Eller i några futtiga sekunder då han ser Marisa Tomei dansa på en lyx yacht....och han häller samtidigt i sig stora mängder whisky....

I mina ögon är Hank Chinaski den stora hjälten, den modigaste av dem alla. Han är ju ingen med superkrafter eller övernaturliga egenskaper. Han är en liten människa i en hård och krävande värld, där han ser hur hans föräldrar lever som alla andra; ett fyrkantigt, "duktigt", ordnat, men dött liv utan njutning och avkoppling. Livet är som ett jobb. Chinaski är bortom allt detta.  Han säger , drick mitt i veckan. Det är då du behöver alkoholen som allra mest....och ett ligg....

Hans språkbegåvning och blick på världen särskiljer honom från andra fyllon. Han är den stora poeten, den enkla, men effektiva berättaren.... Hans ord gör honom odödlig. Hans författarskap lever för alltid.....

Hans kompremislöshet blir hans livssanning ,  hans leverne: 

(ungefärlig översättning av ett citat i filmen)

"Om du ska försöka, gå hela vägen
annars , är det ingen mening ens med och försöka...
Detta kan kosta dig flickvänner, fruar, jobb, släktningar och till och med ditt eget vett.
Det kan betyda att du inte äter på tre eller fyra dagar...
Det kan medföra att du fryser på en parkbänk...
 Det kan kosta dig fängelse, isolering.....

Isoleringen är en gåva. Du blir ensam med Gud. Och kvällarna bländar dig med Eld och det finns ingen annan känsla som den känslan. Och det är den enda kampen som är värd och kämpa för...."
TA

Aftonbladets Per Bjurman hyllar filmen Hell or high water, och det gör mig väldigt nyfiken.  

Enligt Bjurman är det något så ovanligt som en Hollywoodfilm som berättar om riktiga människor på ett sällsynt autentiskt vis. Han har inte sett något liknande sedan Sideways (en av mina favoritfilmer).

Två bröder (spelas av Chris Pine och Ben Foster) med trassliga privatliv försöker rädda till varje pris kvar familjens bondgård....  

Chris Pine (Star trek) är filmens överraskning men hindrar inte Jeff Bridges ifrån och glänsa som film-sheriff. Landskapsscenerna från västra Texas ska tydligen också vara en totalupplevelse och i klass med de bästa scenerna från Thelma and Louise (1991), skriver Bjurman.http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/perbjurman/article23375493.ab
 Det är ännu osäkert om filmen ens når svenska biografer. Filmen är skriven av Taylor Sheridan som bland annat gjorde Sicario (2015).
TA

Den 23:e september har Fyren mellan haven, svensk biopremiär http://www.imdb.com/title/tt2547584/?ref_=nm_flmg_act_5

Ett moraliskt kostymdrama regisserat av Derek Cianfrance , han som gav oss mäktiga filmupplevelser i Blue valentine (2010) och The places beyond the pines (2012).
I Fyren mellan haven ser vi ett barnlöst par spelat av Alicia Vikander och hennes Michael Fassbender.
De är livet efter första världskriget. Paret flyttar intill en fyr. Längtan efter ett barn och bilda familj är stor...
Mirakulöst finner de ett oskatt föräldralöst spädbarn, övergiven i en gungande båt ute på havs....

I en större biroll ser vi Rachel Weisz (Om en pojke, Constant Gardner). Filmen bygger på en roman skriven av australiensiska författaren M.L Stedman.
http://www.imdb.com/title/tt2547584/?ref_=nm_flmg_act_5
TA

The Lost boys (1987) blir nu tv-serie , och sägs göras av tv-bolaget CW Networks och Veronica Mars skaparen Rob  Thomas.
Och det kommer enligt rykten, flera tv-serier i framtiden som baseras på äldre filmer; Dödligt vapen (1987), Training day (2001) och Rush hour (1998).http://deadline.com/2016/08/the-lost-boys-tv-series-based-on-movie-the-cw-rob-thomas-1201805716/
TA

Måste säga att jag blir väldigt sugen på och se om Kieslowskis filmer, efter att ha läst Anders Q Björkmans krönika , Du skall inte själa - om du inte ska göra en remake (http://www.svd.se/du-skall-inte-stjala--om-du-inte-ska-gora-en-remake
Han skriver om kärleken till den polska filmskaparens alster och lyfter fram särskilt Dekalogen (1989) som regissörens mästerverk.

Irene Jacob i Veronikas dubbelliv

Han nämner också Veronikas dubbelliv (1991). Och den filmen visas på bio igen i veckan samt Trikoloren-filmerna (1993-1994) får nypremiär inom kort.

Och Björkman berättar om hur han och en kompis insöp Dekalogen (tio en timmesfilmer) och smittades då av en outsläcklig passion för historien och det kändes som de kände karaktärerna. De lärde sig vissa polska fraser. Och det där är en underbar känsla. När film tar över ens vardag, när film bryter igenom rutinerna och väcker saker inom oss och får oss och upptäcka nya världar och vi "förändras"....
TA

Hitchcock laborerade med publiken

Slå Nollan till Polisen (1954) var från början en brittisk tv pjäs som Alexander Korda satte framgångsrikt upp på Londons scener och så småningom kom den till Broadway.

Filmbolaget Warners ville att Hitchcock skulle se pjäsen. Han flög till Chicago för och se föreställningen. Och han blev inte besviken.....

  I boken Hitchcock at work (2000, Phaidon press limited) skriver filmexperten Bill Krohn
om hur regissören fokuserade fullt på publikens ambivalenta känslor.
Hitchcock visste i förväg att publiken skulle komma på sig själva under filmvisningen av Slå nollan till polisen.

De skulle bli varse om att de nästan sympatiserade med en mördare (Ray Milland) och vill se honom komma undan.... Men bara nästan...
Och dessa "sympati"-känslor och reaktioner hade antagligen blivit ännu starkare om Warners hade haft råd och betala Cary Grant för rollen.... (s.130)

Källa: (Bill Krohn, Hitchcock at work, Phaidon press limited, 2000)

TA

Läser om Alan Parkers gangster musikal Bugsy Malone (1976) som fyller 40 år (arikel av James Mottram, Total film, september, 2016 s. 120-123). Regissören Parker minns hur filmen skapades ur desperation. Han kom från reklamfilmen och gjort tv-filmer och ville så gärna göra spelfilm. Men hans filmmanus ansågs vara för trångsynta.

Parker bestämde sig för och skriva om allt som han visste om Amerika: filmer, musikaler och gangster filmer. Han växte upp med och se gangster filmer med Cagney och Bogart. Under en semester med sina barn kommer han på historien om Bugsy. Hans egen son Alex kom med idén att rollerna skulle göras av barn.

 

En lång, lång tid gick åt för och hitta rätta barnskådisar till filmen.
 I Brooklyn fann man John Cassisi, som spelar Fat Sam i filmen. Han var då tydligen en av skolans värsta elever. Idag, lite ironiskt, tjänar han ett fängelsestraff efter ha blivit dömd för utpressning och pengatvätt.

Jodie Foster var 13 år , när hon gjorde filmen, redan veteran i branschen. Hon hade just spelat in Taxi driver med Scorsese. Bägge filmerna tävlade sedan i 1976 års Cannes-festival. Men Bugsy Malone möttes av en del fnysningar och ett visst motstånd. Flera ansåg att den inte hade något och göra på filmfesten på franska Rivieran, berättar Alan Parker. Men efter visningarna möttes dock filmen av stående ovationer.

Filmen fick också tre Golden globe nomineringar , en Oscars nominering och i England gick den segrande. Filmen vann 5 priser av 9 BAFTA-nomineringar. Foster fick för både bästa kvinnliga biroll och för bästa nykomling och Alan Parker belönades för bästa manus.
TA
 

SLÄCK!

BIO
LIGHTS OUT
Skräckfilm
Premiär 12/8
Manus & regi: David F Sandberg (baserad på Sandbergs kortfilm med samma namn)
Roller: Teresa Palmer, Gabriel Bateman, Maria Bello m fl.
Från 15 år
Betyg: AT AT AT AT

Det finns olika sätt att göra raketkarriär inom filmbranschen. Göteborgs-baserade Sandberg gjorde en kortfilm på ca 3 minuter i lägenheten med sin fru i huvudrollen och la ut den på nätet. Filmen blev en viral succé som idag är uppe i ett 10-tal miljoner visningar. (I Rebeccas (Palmer) rum finns en poster med titeln "Släckt" som förstås är en blinkning till kortfilmen.)

Detta undgick förstås inte Hollywoods långa tentakler och Sandberg fick en relativt fet budget för att förvandla sin kortis till en amerikansk storfilm, producerad av filmens nuvarande skräckkung, James Wan; mannen som regisserat och/ eller producerat de senaste årens bästa och mest framgångsrika skräckfilmer, som Saw-filmerna, The Conjuring 1 & 2, Insidious 1, 2 & 3. Ligger även bakom Fast & furious-filmerna.

Och man kan lätt konstatera att Sandbergs karriär fått en "jumpstart" för att ta till ett anglosaxiskt uttryck. Nu ligger karriären i Hollywood som en röd matta framför honom med tanke på filmens framgång och mottagande både hos press och publik.

Filmens upplägg och idé är ganska briljant, speciellt om man är mörkrädd (vilket hjälper en hel del när det gäller skräckisar rent generellt...). Att det läskiga bara syns när ljuset är släckt och försvinner när det tänds är...jag får gåshud bara jag tänker på det. Men det finns också ett allvarligt stråk i storyn om mental sjukdom som påminner om förra årets överraskning The Babadook och som gör Lights out till något annat än bara en serie hoppa-till-effekter och skrämmande spöken och annat hemskt.

Sandberg förenar sig i och med Lights out en tradition med mer bred, klassisk spök-och skräckfilm där en viss mysfaktor finns med och frånvaron av trista tortyrscener och skakig kamera är total. Dessutom har Sandberg medvetet valt att undvika CGI-effekter i högsta möjliga mån vilket också ger en mer klassisk hantverkskänsla.

Visst är Lights out bitvis rejält skrämmande, inget snack om det, men det finns inget direkt kalkylerat, beräknande eller cyniskt i tonen och berättandet här utan det känns nästan lite 80-tal med en kärleksfull blick mot skräckfilmer som då försökte vara både underhållande, lite roliga och så där mysrysligt spännande. Och då är det förstås främst Poltergeist (1982) man tänker på. Kungen av stora, breda, folkliga spökskräckisar.
Och precis som i många bra skäckisar handlar mycket om familjesammanhållning, en familj i kris som tillslut förenas och växer ihop på andra sidan mardrömmen.

Lights out är inte utan skavanker. Det finns en del problem, en del scener som är tveksamma och tempot sackar något i mitten trots filmens enbart 80 minuter (vilket i stort är ett plus när det handlar om skräckfilmer som ofta inte håller hela vägen). Även på skådisfronten... Inget ont om Palmer eller Bello, de är solida (även om Palmers skönhet gör det svårt att bedöma hennes spel ibland...), men för en gångs skull brister det hos ungen (Bateman) som jag inte tycker är övertygande. Annars brukar ju just amerikanska barnskådisar vara klockrena, men inte här.

Men låt inte detta avskräcka er, Lights out är en utmärkt skräckis, ett snyggt och solitt hantverk där fotot är kanon och inte minst ljudet grymt bra och man blir ovanligt påmind om hur viktigt ljudet är. I all sorts film.

Men framförallt är Lights out en skräckfilm som bör ses på bio. Generellt sett avnjuts just skräckisar bäst i totalt mörker och då är ju bio bäst. Men Lights out handlar mycket om ljus och mörker och då är en becksvart biosalong oslagbart. Och att se en bra skäckis på en av de största biograferna i Sverige känns nästan exklusivt och förhöjer förstås upplevelsen och intrycket ett snäpp.

Du kommer sova med lampan tänd...

GS.

Mästerlig Colm Tóbín filmatisering!

Ellis (Saorise Ronan) lämnar ett grådaskigt Irland för och finna jobb och drömmar i Amerika. Det är 50-tal och hon lär sig sakta växa upp och stå på egna ben.  I ett fashionabelt modehus i New York får hon jobb och hon lever tillsammans med andra irländska immigranter i Brooklyn....

Under en danskväll för irländska invandrare träffar hon italienaren, rörmokaren Tony. Han stjäl hennes hjärta och Ellis lyfter från marken. Hon utstrålar sedan säkerhet i kassan på jobbet. Och det sjunger i hennes ögon.....

Men när tragiken slår in hemma på Irland, tvingas hon återvända och återkomsten kostar mycket kraft och energi. Hon blir tvungen och göra ett livsavgörande val. Stanna på Irland eller återvända till "hemmet" i USA och livet med maken Tony?

John Crowleys film Brooklyn som bygger på irländaren Colm Tóbíns hyllade roman är storartad. Brooklyn må vara enkel och berättelsen har vi sett många gånger tidigare, men frågan har den gjorts bättre än så här?
Knappast.

Det är en historia som drabbar mig svårt redan efter 10 minuter. Saorise Ronan har samma utstrålning och kraft som en viss Kate Winslet. Hon är stark, oskuldsfull, försynt och charmig och viktigast av allt - älskvärd.

Det är på många sätt hennes film, men det bör ju sägas att Brooklyn glänser som film eftersom alla bitar , alla element fungerar så inne i norden bra!

Här finns en sensibel balans mellan kärleksdrama och historisk redogörelse för hur livet var på de brittiska öarna efter kriget. Nick Hornbys manus är ytterst genomarbetat och med lätt hand låter han oss förlora oss i Ellis komplicerade livsöde. Ett allmängiltigt öde på det sätt, att vi alla kommer någon gång i livet , kontakt med Den Svåra Frågan. Hur gör jag?

Fenomenala skådespelare, Julie Walters (Buster) , Jim Broadbent och Domhall gleeson som visar ännu en gång en imponerande bredd. Notera att "Mad Men Megan", aka Jessica Paré har en liten biroll som Ellis chef.

Det är en känsla i filmen, en stämning som jag har svårt och beskriva, men som smittar av sig och det är stiligt och det är ett 50-tal vi ser här som vi känner igen från Todd Haynes filmer och tv-serien Mad men. Här finns mycket värme och flera gånger gråter man och berörs djupt av Ellis nära och kära.

Irländarna framstår i filmen som vänliga, charmiga och avslappnade. Italienarna får bilden av sig som baseboll tokiga och arbetsflitiga immigranter som anammar Den amerikanska Drömmen....

Brooklyn känns också aktuell för dagens historieskrivning och det som sker varje dag - emigranter som förflyttar sig för och skapa sig ett bättre liv. Irländarna i filmen flyttar ihop och det utmynnar i en viss stadsdel som präglas av deras kultur i det nya landet. "Och det är nästan som hemma", säger Ellis.
TA