RUST AND BONE
fransk film skriven och regisserad av Jacques Audiard
Medverkande: Marion Cotillard, Matthias Schoenaerts m fl.
Speltid: 120 min
Premiär: 21 december
Betyg: AT AT AT AT



 På ett tåg mot Antibes letar Ali och hans lille son något att äta. De tar matrester och kvarliggande godis. De gluffsar i sig som om det vore första "måltiden" på år och dagar. På håll ser dem ut som hungriga fåglar eller andra djur som äter brödsmulor som slängs på marken. Detta är inledningen av Rust and bone. Scenerna kommer nära vad författaren Craig Davidson nog tänkte på när han skrev boken med samma namn. Omständigheter, öden som formar människan till djur.
Ali börjar jobba som säkerhetsvakt. Hans syster hjälper honom med att se efter lille sonen. En kväll på en nattklubb räddar Ali , Stephanie från slagsmål.
Stephanie jobbar med späckhuggare och uppträder med dessa inför publik. När hon drabbas svårt av en fruktansvärd olycka träffar hon Ali alltmer oftare. Vilka är dem för varandra?Vänner? Älskade? Desperata sorgsna duvor?  I mötet med andra det är då först det visar sig vem du egentligen är...

Har nog inte haft någon liknande film upplevelse som Rust and bone tidigare. I den bemärkelse att jag har behövt tid att tänka och smälta den här filmen. Lång tid till och med. Och dessutom har jag svängt i mitt omdöme av filmen. Ganska omgående efter att jag hade sett Rust and bone kände jag en besk smak i munnen. Jag var besviken och kände mig smått "lurad". Regissören Audiard hade ju sagt före visningen att han hade gjort "en annorlunda film", "en kärleksfilm" och en film med "kvinnlig huvudroll". Rust and bone har också mycket riktigt Marion Cotillard (La vie an rose, Inception, Public enemy och Batman) i en av huvudrollerna, men filmen börjar och följer mest livet kring den manliga strulige karaktären Ali. Han är komplicerad. Ibland har han svårt att vara lämplig förälder. Han har svårt med känslor och särskilt sina egna. Det som håller honom i schack är hans  kickboxningsambitioner.

Jag hade en del funderingar kring huruvida sexscenerna var motiverade i filmen. Likaså könsrollerna som kändes en smula schablonmässiga. Han stor och stark. Hon placerad i offer-position. Men vid en andra reflexion är jag inte lika kritisk.  Och jag är inte så säker på om Stephanie är ett traditionellt offer. Hon är förmodligen trots sitt handikapp den starke av dem två. Ali är själsligt skadeskjuten.  Han förmår bara kunna slåss  och ingå i en kravlös, sexuell relation. Undrar vad Freud hade tyckt om honom? Ali vet inte var kärlek är. Och frågan är om han någonsin vill veta vad den betyder? Stephanie vill uppenbarligen ha mer än närhet:
- Vi kan inte längre uppföra oss som djur, säger hon till Ali,  en bit in i filmen. Han bemöter det med tystnad.

Varje dag har jag tänkt på den här filmen. Rust and bone har blivit en form av besatthet. Det är omtumlande, rå, skrämmande och vacker historia. En stark skildring om två trasiga människor, en som saknar ben och en annan som saknar ett fungerande själsligt inre. Ingen kommer känna sig oberörd av den här filmen. Ingen. TA

THE MASTER amerikansk film skriven och regisserad av Paul Thomas Anderson

Medverkande: Joqauin Phoniex, Philip Seymore Hoffman, Amy Adams, Laura Dern m fl.

Speltid: 144 min

Premiär: 1 februari 2013

Betyg: AT AT

Det är Amerika. Det är 50-tal. Hav. Fartyg. Blått. Friskt. En sexfixerad Andra världskrigsveteran (Joqauin Phoniex) ligger utslagen på däck. Han kollar upp mot skyn. Vad det här allt? Vad det här allt med att finnas till?

Han bygger kvinnokroppar med sanden på stranden. Han juckar. Han dricker och kedjeröker. Han är förlorad i mörkrets impulser och slav under sina begär. Han är ett enkelt byte för SAKEN, en sekt liknade samling.

När regissören Paul Thomas Anderson kommer med ny film, The Master, så givetvis höjs förväntningar och temperaturen. Han har genom åren gett oss krävande, fantasifulla, mustiga, uppseendeväckande, bisarra och egendomliga filmer. Det är ofta män i fokus, män som söker fadersgestalter som i Boggie nights, eller män som försonas med den svekfulle fadern som i Magnolia, eller den onde och cyniske fosterpappan i There will be blood.

 

Far och son temat finns även med The Master. Den bortkomne sjömannen Freddie Quell (Joqauin Phoniex), söker vägledning. Han finner den i den oberäknelige ledaren Lancaster Dodd (Philip Seymore Hoffman). Maktförhållandet och beroenderelationen kan knappast vara större. På en presskonferens i Venedig filmfestival, tidigare i år säger regissören Anderson att han ser inte något far och son relation i filmen. Dodd och Quell liknar mer Tjänare och Herre, ett slags kärleksförhållande med starka beroende band (http://www.youtube.com/watch?v=kr7NnYjWL_g.

The Master handlar egentligen om någonting annat än det vi tror oss se. Jag tror att det handlar om USA och hur detta land kunde vara med fel regim. Jag tror att filmen handlar om Staten i relation till den lilla individen. Paret Dodd (Philip Seymore Hoffman och Amy Adams) som leder sekten SAKEN, är en metafor för amerikanska samhället/staten. En styrande makt (möjligen med religiösa värderingar) som tycker sig göra insatser och hjälpa människor, men i själva verket är det bara hjärntvätt. Den lilla utsatta människan kontrolleras, får fina kläder och ett anpassat språk men inombords råder kaos och förvirring och avtrubbning. Och tveklöst förbjudna begär.

Jag vet inte vad det var när jag såg The Master. Men jag kunde inte uppskatta filmen. Jag kunde inte vara här och nu med historien. Den är sparsmakad i både tempo och i formen. Enkel i sitt foto och berättartekniska utförande. Inte mig emot. Men historien blir enformig och i symbios med Freddie Quills statiska ohälsa. Man sitter och väntar på BOMBEN. Ett Ah-a. En vändning. Att fartyget ska närma sig destinationen. Men det händer aldrig.  2 timmar och 24 minuter har sällan känt så långa som här. TA

Roxanne (Daryl hannah) låser ut sig när hon ska hjälpa sin katt. Hon får hjälp av en brandman med ovanligt lång näsa C.d Bales (Steve Martin). Så börjar en komplicerad vänskap ta form...
Det dröjer dock inte länge förrän Roxanne får syn på den nye brandmannen Chris (Rick Rossovich, spelar Icemans kompis i Top Gun). Han har möjligen utseendet och fysiken, men saknar stil och självförtroende. Chris ber C.d om hjälp med att få kontakt med Roxanne. C.d börjar skriva brev i Chris namn. Och vilka brev som sedan når Roxanne...Men hur länge ska hon tro på lögnen?

Vissa filmer verkar klara sig mot tidens tand. Många gör det inte. Men Roxanne (1987) känns forfarande rolig, charmig,  romantisk och sällsynt fyndig och bitvis finns en del finess i berättandet och dramaturgin. Till saken hör väl att filmen bygger på Cyrano de bergarc , Steve Martin som skrivit filmens manus (www.imdb.com) har valt att uppdatera historien och applicera in den i en amerikansk småstad. Inledningen ligger ganska nära parodin, när vår hjälte fäktas med tennisrack mot några kaxiga fjantar. Han ger dem en omgång. Men allt är gjort med glimten i ögat och Steve Martin hade länge den komiska tajmingen. Här är han i sitt esse. Han kunde ha varit bättre än filmen, men nu är historien ganska kul; klyschan "utseendet är inte allt, det är ditt inre som räknas", får en komisk och romantisk dimension. Vad går hem hos kvinnan? En man med muskler/utseende eller en karl med hjärta, intelligens, humor och poetiskt språk?

Det som förstärker filmens styrka är valet av Daryl Hannah i huvudrollen. Hon är inte vem som helst. Idag skulle hon vara helt bortglömd, om det inte vore för Quentin Tarantinos Kill bill-filmer.
På 80-talet sågs hon som exotisk, inte minst efter Blade runner (1982) och det är ganska lustigt att hon var sjöjungfru i Splash (1984) och lärde sig civilisation genom Tom Hanks , och några filmer senare är hon uppvaktad av en avvikande herre med för stor näsa. Kärlekskomedier med vissa fysiska svårigheter, kanske. Det kunde ha blivit hennes paradgren, ungefär som romantiska komedier blev för Meg Ryan. Men allt handlar om tur och vara vid rätt tidpunkt med rätt roll. Ödet ville annorlunda med Daryl Hannah. Jag kan beklaga det. Jag kan dock konstatera att Hon är fantastisk livfull, charmig och vacker i Roxanne, ibland går tankarna till Annie Hall (Diane Keaton). Det verkar rimligt att en sådan tjej till en början väljer hunken framför den snälle brandchefen...Roxanne är i den aspekten helt trovärdig och på så sätt överlever den tidens vandring. TA 

I senaste numret av Empire framgår det i en intervju med Tom Cruise att Top Gun 2  var på gång. Men inspelningsplanerna föll när regissören Tony Scott avled i augusti tidigare i år. Cruise och Scott var båda  uppspelta av att få göra en uppföljare till succéfilmen som fyller 26 år i år. The Town-författaren Peter Craig höll på med manus. I nästa år räknas en 3D-version av Top Gun (1986) komma ut (http://www.empireonline.com/News/story.asp?nid=35711 TA

Det går bra nu

De börjar nu bli några stycken svenskar som provar på lyckan i Hollywood. Daniel Espinosa (Safe House), Michael Nyqvist (Mission impossible 4), Noomi Rapace (Prometheus), Joel Kinnaman (i kommande Robocop), Malin Åkerman (Watchmen), Mikael Persbrandt (Hobbit), Alexander Skarsgård (Straw dogs), Ola Rapace (Skyfall) och jo, Lena Endre i Paul Thomas Andersons The Master. TA

EVERYDAY
brittiskt drama i regi av Michael Winterbottom
Medverkande: Shirley Henderson, John Simm, Stephanie Kirk m fl.
Speltid: 96 min
Betyg: AT AT AT

Produktive Michael Winterbottom (tv-serien The Trip, 24 hour party people, Welcome to Sarajevo och Jude etc) målar ett finstämt, om än lättsmält, Norwich-drama om 30 +paret Ian (John Simm från tv-serierna The Lakes och Life on mars) och Karen (Shirley Henderson). Ian tjänar sitt fängelsestraff. Karen försöker jobba och ta hand om parets fyra barn. Slitsamt, smärtande och ensamt. Karen ställs mellan att välja livet som hon kunde leva eller det liv hon lever nu...Everyday belönades med Internationella kritikerpriset på årets Sthlm filmfestival. Den har visats nyligen på Channel 4 i Storbrittanien som mini-serie. Winterbottom höll på med Everyday i fem år. 2007 började han filma syskonen Kirk som spelar sig själva och han ville följa dem och se hur de åldras med en fiktiv pappa i fängelset. Han filmade dem i sitt eget hem, i skolan, fotbollsplaner etc. (http://www.guardian.co.uk/film/2012/oct/15/child-stars-michael-winterbottom-everyday
 Det gav onekligen resultat. Barnen gör magnifika rollinsatser. TA

Visionären Audiard prisades på Sthlm filmfestival

Måndag kväll snart mitten av november 2012. I Skandias biosalong hörs flera franska röster. Även i kön utanför hörs en och annan fransk stämma. Och det är helt logiskt. Franske regissören Jacques Audiard skall nämligen firas med dels ett pris, ett samtal med moderator (Olivier Guerpillon) och publik och  sedan är det dags för visningen av hans senaste film Rust and bone ( svensk premiär på juldagen, enligt www.imdb.com).

Audiard har med filmerna En profet (2009) och Mitt hjärtas förlorade slag (2005) fått respekt både bland publik och kritiker. Hans filmer skildrar gärna anti-hjältar, gärna kriminella män och i den undre världen. Men regissören tröttnade lite på detta och skrev Rust and bone, en icke-romantisk kärlekshistoria:

- Jag ville göra något annorlunda. I mina senaste filmer har det bara varit män, mörker , fängelsemiljöer. Jag har önskat mer utrymme, mera ljus och kvinnor.

Han läste noveller av författaren Craig Davidson och fastnade för flera av historierna. Audiard bytte ut en av männen till en kvinna.
- När jag skrev karaktären hade jag inte klart för mig vem som skulle spela henne. Men med tiden kom akuta scener fram med Marion Cotillard från La vie en rose (2007) upp i huvudet. Och då visste jag vem jag vill jobba med.

En åhörare i publiken frågar honom mot slutet av samtalet om Cotillard kommer bli hans musa i hans kommande filmer, såsom Martin Scorsesse samarbetar med Leonardo Di Caprio. Audiard tror inte det. Men han jobbar gärna igen med den franska stjärnan.
Han har för tillfället flera filmidéer, vilket besvärar honom:
- Har du flera idéer betyder det att du saknar en bärande och riktigt bra idé att förlita sig på.

Linda Molin känd från fjolårets Apflickorna lämnar över priset Stockholm Visionary Award ("Audiard gör djärva filmer som låter oss se rakt in i den mänskliga själen" en del av motiveringen) till Jaqcues Audiard. Han blir till sig och avslutar med ett minnesvärt tacktal:
- Jag hade tidigare en lägenhet där jag förvarade mina priser. Där stod mina Césars och andra priser. En dag fick jag inbrott i lägenheten. Allt var borta förutom Bronshästen. Jag undrade varför tog dem inte den också? Sedan slog det mig. Dem tog inte Bronshästen för den är ju så tung!

Audiard vann 1996 pris för Bästa manus (Den diskrete hjälten) på Sthlm film festival. Cannes-vinnare 2009 och en rad priser har följt sedan dess. 2012 Sthlm Visionary award lär knappast vara sista priset för en sådan som Jacques Audiard.
TA  

Få har väl undgått årets juryordförande för Sthlm filmfestival, Peter Fonda. Legenden fick motorcykeleskort till biografen Skandia före visningen av klassiska Easy rider (1969). Han var på strålande humör. Fonda trodde att filmen skulle slå, men kunde aldrig ana vilken kultstatus den har fått och har fortfarande så här drygt 40 år senare. Han var 28 år när han skrev manus till Easy rider. Det var avklarat på några timmar. Sedan skall han ha ringt och väckt kompisen Dennis Hopper. Han ville ha honom som regissör.

 

Hopper ville först inte ha med Jack Nicholson, han ville hellre ha med någon med Texas accent. Men Fonda var envis. Vill du ha någon som kan agera? Ja, då ska du ta Nicholson, lär Fonda ha sagt.

När jag ser och hör Peter Fonda blir jag först påmind om hur han liknar kompisen Jack Nicholson. Leendet och glasögonen. Och någon slags stjärnaura som båda förmedlar med små, små medel.   

Och familjen Fonda, inga vanliga Svensson direkt. Fadern Henry, syster Jane och dottern Bridget som enligt pappa Peter är den mest begåvade aktören i familjen – någonsin.

-          Jag hoppas hon återupptar skådespeleriet, just nu är hon enbart mamma till några underbara barn. Det är viktigt att det inte går för lång tid.  Om så är fallet, kan man börja vackla och fundera för mycket, säger en avspänd Peter Fonda, intervjuad av moderator Caroline Hainer.

Enligt Peter Fonda är Easy rider fortfarande aktuell än idag. Filmen handlar enligt honom om frihet. Och han säger det inte riktigt rakt ut, men någonstans förstår jag. Världen har inte blivit en bättre plats att vistas i. Det blev inte som Captain America och Billy sökte och drömde om. We´re blow it, som Fondas karaktär Captain America säger i filmen.

Fonda har gjort över 80 långfilmer. Trots det är det bara en film som alla fråga om.

-          Det är alltid lika kul och prata om Easy rider. Men jag har gjort annat också, och så skrattar han hjärtligt och möts av applåder.

I det college som spelas upp på stora duken före filmen, får vi glimtar av Peter Fondas karriär. Han spelar skurk i Steven Soderberghs The limey (1999) och han blev oscarsnominerad för rollen i bortglömda Ulees gold (1997).

Så var det dags för publikens frågor. Moderator Hainer ser inte hur jag vinkar. Däremot Peter Fonda ser mig. Samtidigt får han kontakt med en manlig åhörare längre fram. Han frågar om hur Fonda förbereder sig för sina roller. Fonda svarar standardmässigt, tackar för sig och lämnar salongen med stora applåder efter sig. TA

COMPLIANCE
amerikansk thriller
regi: Craig Zobel
medverkande: Ann Dowd, Dreama Walker, Pat Healy m fl.
Speltid: 90
Betyg: AT AT

En chef för en snabbmatsrestaurang får ett telefonsamtal från någon som påstår vara polis.
Polisen menar att en av de anställda har stulit pengar från en av matgästerna. Detta är bara början på
elände som slutar med sexuellt förgripande.....

Filmen bygger tydligen på en sann berättelse. 2004 förekom en brottsvåg kallad "The strip search prank call scam" (. 23 Stockholm 23:e internationella filmfestivaltidning) 70 brott anmäldes innan gärningsmannen kunde gripas.

Compliance är  en stundtals smärtsam och nästintill pina till film. Det är närgånget och det blir jobbigt att se stackars söta Betty utsättas för det ena förnedringen efter den andra.  Och jag antar den effekten vill väl regissören Zobel uppnå med filmen. Känslan av frustration och äckel. Känslan av outhärdlighet och maktlöshet. Samtidigt är historien alltför sensationell och man blir förbannad att se dumheterna samlas på hög. Filmens tanke är att visa vad människor är benägna att göra för att tillgodse auktoriteter och makt i samhället. Och vad detta kan få för konsekvenser om människan inte agera efter eget huvud och agerar okritiskt.

Men det blir för extremt att se den medelålders chefen Sandra bara svälja bisarra, förnedrande och konstiga förslag från Herr Telefonröst som kallar sig för Officer Daniels. Filmen faller på sin egen idé kan man säga. Var är dem kritiska rösterna? Varför är chefen Sandra en robot? Om polisen säger att han inte har tid att komma till restaurangen, men han har tid att prata oändligt länge i telefon, hur hänger det ihop? Varför går inte Bettys kompis Kevin in och kolla mer vad som försegår? Det hade behövts mer finess och kanske en annan ton i filmen, stråkmusiken känns dessutom ganska opassande här. Det ger oss mer en slags stram independent känsla (Hal Hartley) än psykologisk thriller över sig. Men detta tar ändå inte ifrån att Compliance skrämmer mig, dig och många till.TA

SYSTER (Lénfant dén haut) schweizisk.-franskt drama

Regi: Ursula Meier

Medverkande: Lea Seydoux, Kacey Mottet Klein, Martin Compston och Gillian Anderson.

Speltid: 97 min

Betyg : AT AT AT

Premiär 18 januari 2013

Bortom resekatalogernas skidbackar och alptoppar, finner vi i Ursula Meiers film, Syster, ett annat Schweiz, ett Schweiz vi sällan får se. Det är betonghöghus, grått och ekande tomt. Här kretsar livet kring en enda sak – överleva dagen. Pojken Simon (Kacey Mottet Klein)  stjäl skidor och annat som kan generera mat och pengar. Han gör allt för att hålla ihop sin enda familj – sin stora syster Louise (Lea Seydoux) …

 Filmen Syster tävlar i årets Sthlm filmfestival. Tidigare i år vann den ärorika Silverbjörnen i Berlin.  Det är Schweiz-fransk födde Ursula Meiers andra film. När filmen visades på Sthlm filmfestival (10/11) var regissören på plats i biosalongen.

Jag gillar filmen. Vad är filmens budskap?

-          Överlevnad. I det här fallet en liten pojkes överlevnad och sätt att finna och skapa kärlek.

 Idén till filmen grundar sig på ett barndomsminne. Meier åkte skidor som barn och en dag i skidgruppen fick hon se en pojke i sin egen ålder. Hon fick höra att han inte var som andra barn. Han var en tjuv.

 Meier säger sig gilla att vara mittemellan saker och ting. Hon beskriver Syster som en film som börjar som en ”socialfilm” men övergår sedan till en fabel eller saga. Hon är intresserad av Simons situation mellan vuxen och barndoms värld, mellan turiststråken och Rolex-klockorna och gråa ödsliga lägenhetsområdet.

                                                                   

Visst har vi sett detta förut. Andrea Arnold, Ken Loach, Bröderna Dardennes filmer och även svenska Sebbe som kom härom året har en del gemensamt med den här filmen. Den brutala klass skildringen, om än inte helt utan hopp eller värme. Och filmens ovilja att vara till lags, den värjer inte för diskbänksrealism eller några enkla slut eller lösningar. Människor är som människor. Ensamma. Hungriga och desperata och egoistiska. Och vad händer med människor, familjemedlemmar, när vardagen bara kretsar kring överlevnad och pengar är allt?  

                Visst har vi sett detta förut, men det är osäkert om vi sett en lika självklar huvudrollsinnehavare som Kacey Mottet Klein. Han är fenomenal som pojken Simon. Det är främst hans film.  Det är rörande att se honom, pojken som aldrig får vara eller känna sig som ett barn. Pojken som söker förgäves efter en modersgestalt. Det tuffa livet har gjort honom lillgammal, street wise och välorganiserad affärsman. När han inte är i skidbackarna och restaurangernas klädrum dricker han öl hemma i lägenheten och går runt i vit undertröja.

Självklart några ord om filmens roligaste överraskning, Gillian Anderson (Arkiv X) dyker upp i en liten biroll. Ursula Meier berättar för publiken på Sture att hon ville ha med en stjärna i filmen. Gärna en utländsk/engelskspråkig sådan. Det blev en gammal tv-stjärna.  Meier om Gillian Anderson:

-          Hon är fantastisk. Det är synd att hon inte gör mer film. Det borde hon göra.

 Meier önskade att Gillian Anderson skulle få publiken att fundera en stund. Få oss att tänka; vem är hon? Jag känner ju igen henne, men från vad? Och så blev det. Jag funderade några varv innan jag förstod, det är ju agent Scully. Lika vacker nu som då. TA

Någonstans i Sydafrika, vid en ranch bor ex Cream trummisen Ginger baker. På vägen mot  hans hus ser vi en skylt; vi läser på den ; Beware of mr Baker.

Denna varningsskylt är också titeln på Jay Bulgers dokuemntär om egendomliga musikern Ginger Baker. En man som fostrades med att använda knytnävarna på det ena och det andra sättet. Mestadels kreativt.

Berättelsen om Baker börjar vid krigets slut, då hans pappa avlidit och får hjältegloria över sig. Sonen upptäcker jazzen och dras till musiken och drogerna.

Jack Bruce, Ginger Baker och Eric Clapton

Tillsammans med Eric clapton och Jack Bruce bildar han det banbrytande rockbandet Cream i mitten av 60-talet. Men bandet blir inte särskilt långlivat. Baker och Jack Bruce bråkar. Till slut tröttnar gitarristen Clapton och lämnar bandet. Baker följer med honom i "supergruppen" Blind faith. Något som Clapton ogillar. Baker är nämligen den sista trummisen han vill spela med....vilket han är långtifrån ensam om att tycka i musikbranschen.

Filmen följer Bakers liv tills idag, då han lever med en afrikansk hustru och hennes barn i Sydafrika. Ekonomin går emot honom. Han har noll kontakt med sina tidigare fruar och barn. Han går  med käpp och emellanåt behöver han gasmask. Han är vid 74 års ålder aktiv trummis, för det är det enda  han kan göra och som han är bra på. Om nu någon eller några vill spela med honom, vill säga?

Bulgers dokumentär är stundtals tragisk, kanske mest med tanke på den bild vi får av trummisen Ginger baker; en karlakarl med snorkig brittisk accent, poloälskare, usel affärsman och likgiltig inför sina barn. Emellanåt skrattar man ofrivlligt. Det är något bekant med honom. Han framstår som en blandning av gangsterledaren Brick top i Snatch (2000) och Austin Powers. Tiden har sedan länge sprungit ifrån honom. Men han vägrar se det så. TA

Dafeo belönades på Sthlm filmfestival

Det var en oerhört glad Willem Dafeo som mottog priset Stockholm achivement award på Stockholms filmfestival, av juryordförande Peter Fonda på biografen Skandia (8/11). Som kvällens moderator Hans Wiklund noterade har Dafeo jobbat med flera tunga och respekterade regissörer under karriären: Martin Scoresese, Oliver Stone, Lars von trier och David Lynch m fl. Trots det ger Willem Dafeo ett ödmjukt intryck. Det är som lovord, priser, utmärkelser och publikens kärlek inte bekommer honom, i huvudtaget.

När upptäckte du att du kunde agera? frågade Hans Wiklund Visconsin-sonen Dafeo. Han skrattar till och fortsätter:

-          jag vet inte om jag kan agera, egentligen. Men jag minns när jag började tycka om att spela teater. Och så fortsätter Willem Dafoe att berätta om sina tidiga teaterminnen.

Han tillhörde nämligen ett kollektiv som turnerade ett tag runt i USA och i delar av Europa. Han hamnade sedan i New York och med lite tur fick han en roll i den dåvarande okände Kathryn Bigelows debutfilm Loveless från 1979.

Genombrottet kom med Oliver Stones Plutonen (1986). Dafeo berättade om hur han och de andra i filmen skickades iväg i djungeln i Filipinerna. I två veckor fick de försöka klara sig där med tung packning och skjutvapen. Dafeo minns att det var en viktig lärdom för karriären och skådespeleriet.

-          Under dem där veckorna fick vi en historia med våra kläder, vapen och utrustning och med varandra. Vi lärde oss att överleva, och när man behärskar saker, kan man sedan ägna fokus på att låtsas och agera.

 Skådespeleriet är fysiskt för Dafeo och handlar mycket om att - bara göra.  Ett exempel på det är hans kanske mest uppskattade roll, Bobby Peru, den osympatiske bankrånaren i Wild at heart (1990). Dafeo tonar ner sin egen insats och säger att han kom till dukat bord.

 -          Jag behövde inte göra så mycket. David (Lynch) hade förberett rollen så bra. Den var så välskriven. Jag tog bara på mig kostymen, mustaschen och löständerna och sedan gick jag runt som en liten pojke. Jag ägnade inte mycket tid åt att fundera kring vem Bobby Peru var.

Som Willem Dafeos karriär ser ut och har gjort länge – är det blandat, högt och lågt, storproduktioner och smalare projekt. Hans Wiklund frågar honom om Speed 2 – Cruise control, vilket är lite kul. Uppföljaren till succéfilmen från 1994 blev genomgående sågad när den kom 1997. Enligt Dafeo är det ingen dålig film alls. Den kom bara vid fel tid och har en del felaktiga element. Till exempel är titeln på filmen helt fel, eftersom filmen utspelar sig på en långsam lyxkryssare.

Givetvis talas det om Anti-christ (2009) och Dafeo förklarar varför han använde sig av en ersättare i filmens explicita sexscener:

-          Jag vill inte att folk ska diskutera på internet om hur jag egentligen ser ut. Han skämtar med finurlig röst: Ser han verkligen ut så där?

 

 Det är synd att Hans Wiklund inte frågar någonting om Alan Parkers Missisippi brinner (1988), där Willem Dafeo spelar mot Gene Hackman. Men tiden är begränsad och mycket vill man. Dafeo berättar om hur han fick sparken av Michael Cimino från Heavens gate, om varför han drogs till skurkrollen i Spiderman (gillar far och sonen relationen i filmen) och frågar publiken i vilken film skulle de vilja se honom i.

Avengers, säger en åhörare. Vore kul och se dig i en roll som schysst kille eller ännu bättre, hjälte.

 Med andra ord, Willem Dafeo ska spela sig själv, helt enkelt. TA