Årets Stockholms Filmfestival är över och priserna har delats ut. Vinnarfilmen, som fick ta emot festivalens finaste pris, Bronshästen, blev den amerikanska Winter's Bone (Sverigepremiär på bio, 7/1) i regi av Debra Granik. Hennes film fick även ett annat pris, för bästa skådespelerska - Jennifer Lawrence.
Publikpriset, Silver Award, delades mellan Waste Land av Lucy Walker och This Is England '86 av Shane Meadows.
GS.
söndag 28 november 2010
tisdag 23 november 2010
Mördaren inom mig
Jim Thompsons litterära förlaga från 1952.
The Killer Inside Me
DVD & BLU-RAY 20101208
Regi: Michael Winterbottom
Roller: Casey Affleck, Jessica Alba, Kate Hudson med flera.
Längd: 109 min
Betyg: AT AT AT ½ (3.5 av 5)
Britten Michael Winterbottom förknippar man inte med hårdkokta deckare direkt. Den samvetsgranne regissören är mest känd för en stor variation av filmer, och Jude (1996), 24 Hour Party People, Welcome to Sarajevo, Tristram Shandy och Angelina Jolie-filmen A Mighty Heart och dokumentären The Road to Guantanamo tillhör väl hans mest kända och omdiskuterade verk.
Nu har han gett sig i kast med en blodig och våldsam historia som utspelas i det mörkaste Texas i slutet av 1940-talet om en psykopatisk polis som söker hämnd och får kickar av att misshandla sina kvinnor. Filmen, som bygger på en klassisk noir-thriller av Jim Thompson (1907-1977), har filmats tidigare, 1976, av en Burt Kennedy (gjorde en massa westerns och några avsnitt av Macahans och Magnum P.I.) med Stacy Keach i den roll som Casey Affleck nu 2010 tar sig an som den sabbade polisen Lou Ford.
Kate Hudson, Casey Affleck i The Killer Inside Me
The Killer Inside Me börjar lika sömnigt som själva hålan den utspelas i. Idylliskt till ytan, precis som Ford, som alla tror är en ung, skötsam och trevlig man som uppehåller lagen. Ford får i uppdrag att åka ut till en prostituerad i utkanten av stan för att betala av henne och sen kasta ut henne över gränsen. Men efter att de slagit varandra några gånger visar det sig att båda går igång på detta och kärlek uppstår. Ford har en flickvän hemma (Kate Hudson) men blir oftare och oftare ute hos Joyce (Jessica Alba). Hon dras in i något som hon tror är en hämndaktion från Lou's sida men det verkar efter ett tag som om Ford har andra tankar med sina handlingar.
Affeck och Alba rumlar runt i sänghalmen...
The Killer Inside Me är en riktig noir-deckare med farliga män och fala kvinnor men det är inte i stil med t ex Raymond Chandler eller James Cain (Postmannen ringer alltid två gånger). Thompson var en thrillerförfattare som grottade ner sig mycket i det mörka hos människan och den här historien är mörk, skruvad, sjuk och mycket våldsam och blodig. Finns några misshandelsscener som är bland det jävligaste jag sett och tankar om hur mycket man måste visa i den här typen av scener poppar upp i huvudet. Men jag kan förstå varför både Thompson och Winterbottom inte vill väja för realistiska våldsscener, det är så mycket vem Ford är och hur han agerar och reagerar i samband med detta som visas upp och ger en klar bild av hans sjuka hjärna.
Det finns mycket bra med den här filmen. Miljöerna, kläderna, stämningen. Winterbottom bygger upp en trovärdig och ganska imponerande bild av en oljehåla i stekheta Oklahoma på 1940-talet. Affleck med sitt ganska barnsliga fejs gör ett helt okey porträtt av en sjuk och sadistisk människa som håller upp en fasad utåt. Alba och Hudson flankerar och gör det lika bra som de ser ut här.
Jessica Alba som den lösaktiga Joyce.
Men jag mår lite dåligt ibland, rent fysiskt och filmen är inte sådär värst spännande eller engagerande, men som en skitig noir-thriller funkar den hyggligt med alla de ingredienser som en gammaldags hederlig deckare med ond bråd död och hämnd ska innehålla.
Man känner sig som sagt lite skitig efteråt. Lite illamående. Men snyggt är det. Läckert. Och noir. Blodnoir.
GS.
söndag 21 november 2010
Råbarkad och underskön ballad om England
Brittiskt drama i regi av Tom Harper och Shane Meadows
Medverkande: Vicky McClure, Joe Gilgun, Andrew Shim,
Rosamund Hanson, Thomas Turgoose, Stephen Graham,
Danielle Watson, Andrew Ellis m fl.
Betyg: AT AT AT AT AT
I Shane Meadows film This is England (2006) är det 1983 och ynglingen Shauns pappa har omkommit i dåvarande Falklandskrig. Shaun söker sig till skinheadskulturen. Där formar han sig en identitet med klädsel och musik och känner gemenskap. Bland vännerna Smell, Lol, Milky och Woody, Gadget och alla andra har Shaun hittat sin surrogatfamilj. Men när hårdingen Combo kommer till gänget efter ett längre fängelsestraff blir det genast svårare läge. Shaun tvingas nu välja sida, då två fallanger formas i gänget; musikälskarna mot rasisterna. På var sin sida står Shauns förebilder, den vänlige Woody mot den våldsamme/rasistiske Combo.
I fortsättningen This is England ´86 är tonen – annorlunda - till en början.
FotbollsVM pågår i Mexico, och alla väntar på kvartsfinalen mellan England och Argentina. Shaun avslutar skolan och får sitt första jobb. Woody skall gifta sig med Lol.
Inget går riktigt enligt planerna. Lol och Woodys förhållande knakar då hennes far oväntat återvänder hem till familjen. Och Woody jobbar mer än vad han borde.
This is England ´86 är en råbarkad, skitig, obehagligt uppriktig och underskön ballad om England. Liksom Guardians tv-kritiker Sam Wollaston påpekar är det mindre fokus här på skinheadskulturen och mer på karaktärernas egna livsöden. Wollaston tycker att fortsättningen av This is England brister i regi
(http://www.guardian.co.uk/tv-and-radio/2010/sep/07/this-is-england-86-review.)
Skådespelarna har inte fått någon hjälp eller vägledning. Jag ser inte det som något problem. Däremot kan jag invända emot en del av dialogen. T ex när Lol söker upp Woody på hans arbete för att ”vi behöver prata”, och det upprepas, ja, då står klockorna stilla.
Men det är parenteser. Små, små parenteser. Ja kallar det gärna för fotnoter.
Musiken, kläderna och miljöerna är fantastiska. This is England ´86 tillsammans med filmen från 2006 bildar en stark enhet och utan att låta alltför klyschig; ”filmmagi”, brittisk sådan, som jag inte känt på flera år. Och som ingen kan vara utan.
This is England ´86 är gjord för tv som miniserie, i fyra delar. Det sägs att 3 miljoner britter stannat hemma på tisdagar och sett den, vilket också gjort den till en av Channel 4 mest framgångsrika produktioner på senare år. Shane Meadows (född 1972) valde att göra en fortsättning och med året 1986 i åtanke eftersom han tycker att liknande tider ser vi nu svepa över England igen: uppgivenhet, hög arbetslöshet (drygt 3 miljoner nu som då) och att världen står vid en vändpunkt. (http://www.shanemeadows.co.uk/)
– En del av mina vänner började med heroin då, vissa klarade sig och en del gjorde det inte. Vi såg Ian Brown (sångare i Stone Roses) och alla de andra, och vi tog droger och trodde att vi hittat Gud och att vi kunde förändra världen. Men faktum var att vi höll alla på att gå under, berättar Meadows.
Han fortsätter: - jag skulle vilja göra klart historien.
Det får vi verkligen hoppas på.
TA
torsdag 18 november 2010
Regissören Affleck och Phoniex grundlurade medierna för två år sedan. Då deklarade Phoniex att skulle lägga ner skådiskarriären för att satsa istället på hip hop musik...
Utspelen visade sedan vara en del av filmen I´m still here, som i sin tur visade sig vara en mockumentary, en fejkad dokumentär om skådisen Joquin Phoniex förfall.
Undertecknad ska erkänna att jag har inte följt medierapporteringen jättenoga. Men så här i efterhand blir man genast fundersam vad allt det här handlar om. Att fejka en dokumentär.
Vi minns ju hur skräckfilmen, lågbudgetvarianten Blair Witch project (1999) red länge på en "falsk marknadsföring", tillika myt eller hajp om att filmen var "verklig". Men ganska snabbt visade det sig att så var icke fallet. Men jag antar att devisen "all publicitet är god publicitet" inte helt går att avfärda...
Om vi förflyttar oss i tid ännu längre, vi snackar 80-tal och Rob Reiners Spinal tap. Idag räknas den som en "måste se kultiflm" och det är både en hyllning och parodi av dåtidens heavy metal och dess tids vindar. Här vet publiken redan från början att det är en fiktiv berättelse om ett hårdrocksband, gjord i dokumentär anda, och det är inte bara en viss musiker som sagt sig känna igen sig.
I´m still here hakar vidar via Spinal Tap och Blair witch, men drar det till en ny nivå. I´m still here skapar sig en egen myt, en egen upphause i medierna - genom att lura medierna.
Och när medierna blir fullkomligt lurade, ja då, blir det viktigt att understryka det... Det är ju Tredje statsmakten vi talar om...som har gått bort sig....
I´m still here skulle man kunna se ur flera perspektiv: dels trenden som präglat 00-talets filmskapande, metahandling, t e x mästerliga Adaptation (2002), där Nicolas Cage manusförfattare skriver filmens handling eller tv-serien Oskrivet blad (2005), där skådisarna Krista Allen, Jennifer Hall och Bryan Greenberg spelar sig själva och kameran följer egentligen, om än smått skruvat deras "riktiga" vardag. I´m still here kan också ses utifrån att stjärnorna ger tillbaka, mot medieetablessemanget, skvallerpressen med desinformation...Men I´m still here visar också på att filmen numera använder sig av det skönlitteraturen/bokbranchen länge haft som främsta försäljningsargument: verklighetsbaserade berättelser. Men vad som är vad, ja det är högst oklart. TA
tisdag 16 november 2010
Utomordentlig Hawkins i Leighfilm
Liknande känsla och intryck får jag av Mike Leighs Happy go lucky (2008). Men frågan är om den inte överträffar , eller snarare om inte Sally Hawkins (vann pris för Bästa kvinnliga skådespelare i Berlin, 2008) som spelar huvudrollen, överträffar allt annat?
Hawkins (har medverkat bland annat i Woody Allens Cassandras dream och i hyllade humor-serien Little britain) gör ett magnifikt porträtt av 30-åriga Poppy, en lågstadielärarinna, i norra London, som ständigt bär ett leende och skojar och tramsar. Klädstilen känns vara tagen ur tv-serien Helt Hysteriskt. Vulgärt och extremt färgskrikigt. Bakom det glada lynnet vilar något mörkt, något vi aldrig får se. Och inte ska se. Kanske är det Ensamheten. Förbjudna tårar. Självförakt över att inte duga eller oförmåga att älska sig själv. Ovilja till ansvar och att se Ungdomen gå upp i rök. Det är upp till betraktaren att tolka.
Mike Leigh serverar inga svar eller moraliska pekpinnar. Han ger oss tragikomiska berättelsen om Poppy, där hennes omgivningen inte verkar reagerar över hennes beteende. Förutom hennes bilskolelärare Scott...
Regissören Leigh säger i en intervju med Telegraph (http://www.telegraph.co.uk/culture/film/starsandstories/3672276/Mike-Leigh-sees-the-funny-side.html) att filmen Happy go lucky är politisk, handlar om utbildning, om hur vi lär oss och undervisar andra. Om ansvar, trofasthet och män och kvinnor. Han säger att han vill med filmen visa att det finns människor där ute som försöker lära barnen saker och hyser framtidshopp, trots att vi håller på att miljöförstöra världen.
Filmen har hyllats och belönats, men det finns vissa belackare ( t e x Guardian) som ogillar Leighs karaktärer i filmen, inte minst huvudpersonen och störs på hennes bekantas röster och personligheter. Min invändning är en pettitess, slutfinalen är för flytande och Leigh verkar haft lite svårt att "knyta ihop säcken". Men det fråntar inte Sally Hawkins utomordentliga rolltolkning!
TA
måndag 8 november 2010
Facebook & Mara
Rooney Mara & Jesse Eisenberg i The Social Network.
Såg The Social Network i helgen. David Finchers senaste, men alla pratar om Finchers nuvarande projekt som också det har en viss Rooney Mara i rollistan. Den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor spelas just nu in i Stockholm och Mara gestaltar som bekant Lisbeth Salander.
Har sett Mara i två rullar, förutom Facebook-rullen The Social Network, där hon har en liten, liten roll, så har hon huvudrollen i den dvd-aktuella Nightmare on Elm Street, som är en remake, eller som det numera heter, en re-imagination, dvs tolkning, av Wes Cravens klassiker med samma namn.
Ska ärligt erkänna att jag inte hade sett nyversionen om det inte vore för intresset för Mara och sen också för att få se mer av en kvinna vid namn Katie Cassidy som jag blev mycket förtjust i efter att ha tagit mig igenom skräck-tv-serien Harper's Island från 2009.
Mara och David Fincher samarbetar alltså igen, direkt efter The Social Network och oavsett framgången för Facebook-filmen hos både kritiker och publik så lär deras nya projekt i det kalla Svedala bli en ännu större succé, åtminstone rent publikt med tanke på det upphausning som filmen redan fått på båda sidor om atlanten, nästan ett år innan den tänkta premiären.
Svårt att säga hur Mara kommer stå sig jämfört med vår Naomi Rapace, men jag som bara har sett första filmen i trilogin och som blev ganska så imponerad av den späda men ack så tuffa Rapace, har svårt att se hur Mara ska kunna matcha henne. Men Fincher har ju sagt att hans version blir annorlunda och således borde även deras Salander bli det och om det är någon amerikansk regissör som kan göra något vettigt och bra och annorlunda när det kommer till en remake så borde det vara Fincher. Inte minst känner jag det efter hans två senaste filmer, Zodiac och The Social Network. Den senare fängslade mig mer än jag trodde var möjligt då dess tema och innehåll inte direkt är något som triggar igång mig. Men Fincher lyckas få 2 timmar att gå väldigt snabbt och även om filmen inte gör något jättedjupt intryck så är den sjukt underhållande och välspelad. Inte minst av Jesse Eisenberg som tidigare gjort trovärdiga mer eller mindre nördporträtt i Roger Dodger, Zombieland och för all del även mästerliga The Squid and the Whale. Men här gör han sin absolut bästa roll och borde bli uppmärksammad av Oscarsjuryn till nästa års gala.
Carey Mulligan. Keira Knightley. Andrew Garfield. Never let me go.
Mycket välspelat som sagt. Och snyggt. Justin Timberlake varken sjunger eller dansar utan lirar Sean Parker, skaparen av nedladdningssajten Napster som skakade om skivindustrin rejält men som tillslut tvingades på fall i en rättegång.
Andrew Garfield, som kommer ersätta Tobey McGuire i den fjärde Spider-Man filmen med premiär 2012, lirar Mark Zuckerbergs bästa kompis, Eduardo Saverin som var högst delaktig bakom idén och framställandet av Facebook.
Många av morgondagens stjärnor hittar vi i The Social Network. Jesse Eisenberg. Rooney Mara. Andrew Garfield. Garfield är för övrigt även aktuell i snart bioaktuella Never let me go mot bland andra Keira Knightley. Som är både en stjärna av idag och morgondagen.
GS.
lördag 6 november 2010
Du kommer att möta en lång mörk främling
Känns som att man aldrig kan få för mycket av Woody Allen. När jag ser om Fruar och äkta män från -92 strax efter att ha varit på bio och bevittnat hans senaste alster - Du kommer möta en lång mörk främling - slås jag av många saker. Hans experimentlusta, hur han kör med skakig handkamera, kanske efter att ha inspirerats av Dogma-rörelsen då hans intresse för skandinavisk - och inte minst svensk- film är vida känt.
Men också hur han gillar att stoppa in prostituerade, glädjeflickor, in sina filmer ofta i sällskap med någon äldre, dumpad herre. I Fruar och äkta män är det Sydney Pollack som träffar en lyxhora efter att ha separerat från Judy Davis och i På tal om Afrodite från -95 dejtar Allen själv en "Pretty woman" i form av Mira Sorvino som var så bra att hon roffade åt sig en Oscar vid en ålder av 29 år.
I Du kommer att möta... är det Anthony Hopkins som blir ihop med en brittisk, blond call-girl, mer än hälften så gammal och som orsakar skrämselhicka hos omgivningen, särskilt Hopkins dotter spelad av Naomi Watts (som vanligt ruggigt stabilt bra), medan hennes man, Josh Brolin, mest finner det komiskt och blir lite avundsjuk. Charmaine, som hon heter i filmen, spelas utmärkt av nya ansiktet Lucy Punch och är en av många härliga karaktärer i den 75-årige Allens typ 46:e rulle.
Helena, snart 70 bast och precis nyskild från Hopkins karaktär, känns som filmens centrum och liras fantastiskt bra av Gemma Jones. Hon går till en spåkvinna (Pauline Collins, också bra) och blir så småningom helt fast i den spirituella världen och låter sitt liv styras av spåkvinnans råd. I och runt hennes universum cirkulerar t ex en gallerist, spelad av Antonio Banderas, en mystik, vacker kvinna i författaren Brolins grannfönster som förhäxar honom och allt detta utspelas i nutida London som blivit lite av Allens nya New York.
Visst saknar man Manhattans skylines i hans senaste filmer och visst är de inte som de bästa från förr, men fortfarande kan ha röra ihop en story med händelser och dialog som påminner om fornstora dagar.
Du kommer möta... är i varje fall till formen en Allen när han är som bäst enligt mig. Ensemblefilm typ Hannah och hennes systrar med många olika karaktärer, relationer, diskussioner om allt mellan himmel och jord, om eviga teman som liv och död, åldrande, ungdom osv. Det är komiskt, det är allvarligt, det är kanske mer syrligt här än tidigare och det får väl tillskrivas regissörens ålder. Nästan lite uppgivet ibland, som om inget spelar nån roll, allt spelar roll, allt är oförutsägbart. Whatever works, som förra filmen hette, är ett tema som Allen numera verkar tillämpa på livet. Eller som han kanske alltid gjort egentligen?
Jag hade mycket kul åt Du kommer möta en lång mörk främling, den är underhållande och nådde stundtals upp till riktigt klassiska Allen- nivåer, men visst är det inte helt och hållet som the good old days, men det är ju inte heller möjligt. Allen håller fortfarande en mycket hög lägstanivå och så länge han orkar hålla på är jag bara glad och tacksam att få följa med på resan.
Finns det egentligen någon annan regissör som på ett så lättsamt, underhållande, men ändå allvarligt sätt berättar så mycket om hur det är att leva som Woody Allen. I film efter film, utan att man tröttnar?
GS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)