Helt knäckt av tv-serien Mad men. Rättare sagt, senaste (27/1) avsnittet dödar nästan mig. Don Drapers (Jon Hamm) sekreterare Allison (Alexa Alemanni) får det tungt. Efter romansen med chefen, Don Draper, nonchalerar han henne, fullständigt. Hon kan inte känna sig annat än skamsen och lurad.
Allison bryter ihop, men samlar kraft och säger upp sig. Hon blixtrar till när Draper säger att han skriver under ”vad som helst”, när det gäller rekommendationsbrev. Skriv något bara, får hon höra. Allison slänger rasande någon slags kristallkula mot honom. Men missar. Hon packar ihop sina saker och lämnar kontoret.
Jag saknar henne redan. Det borde Don Draper också göra.
Robert De Niro och Meryl Streep återförenas, 1984, drygt sex år senare efter succén The Deer hunter i Ulu Gosbards romantiska drama Falling in love. Det var som gjort för besvikelse. Å andra sidan om nu Deer hunter skildrade hur Michael (De Niro) och Linda (Streep)s kärlek var omöjlig, hur vore det om det var tvärtom?
Men i Falling in love är kärleken inte alldeles självklar. Här finns ett förhinder. Om dilemmat i Deer hunter var sorg är det otrohet i Falling in love. Byggingenjören och småbarnspappan Frank är lyckligt gift. Han hör om hur vänner (Harvey Keitel) skiljer och prasslar och har sig. Det är inget för honom. Men ingenting är vad det verkar. Under julhandeln i New York förväxlar han varor med gifta konstnärinnan Molly inne i en bok handel. Det hela är odramatiskt. Men någon tid senare möts de igen i ruschen mot tåget till arbetet. Småträffarna leder till att de börjar umgås.
Jag tilltalas av hur berättelsen flätas samman, hur vi i början får lära känna Frank och Molly, och att de vistas vid samma miljöer, länge, utan att känna till varandra. Det får mig att känna en spänning och en förundran: när ska själva mötet ske? Filmkritikern Roger Eberts jämför dramaturgin i Falling in love med 40-tals romantiska filmer, vilket inte är helt uppåt väggarna. http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19840101/REVIEWS/401010334/1023
Frank och Mollys romans utvecklas utan någon krystad händelse och rätt odramatiskt. Det tar lång tid innan de kysser ens omfamnar varandra. Och all kritik (Eberts bland annat) filmen fått för bristande kemi mellan Streep och De Niro, kan jag inte riktigt ta på allvar. Dem visar nämligen mycket genom blickar, leenden, rösttoner, kroppsrörelser och dialog.
Däremot är Falling in love en bagatell, väldigt förtjusande för stunden, men några veckor senare har minnet hunnit förblekna. Det saknas någonting, och jag letar efter ord, närmaste jag kommer är saknaden av ”tyngd”.
Men belgiska regissören Ulu Grosbard lyckas vinna publikens sympatier för huvudrollsinnehavarnas anhöriga och barn. Här är Jane Kaczmarek och David Clennon som respektive, karismatiska, folkliga, varma och kärleksfulla. Är det verkligen rätt att lämna dem?
Till sist, scenen när Frank vill berätta för sin hustrun Ann (Kaczmarek) om sin affär, bär jag med mig länge. Frank vill berätta om sin otrohet, men ångrar sig. Han står ute i trädgården, Ann arbetar och han har inte hjärta att krossa allt på några sekunder. Han konstaterar istället för henne att inga av hans vänner verkar vara förälskade längre.
Nu har nomineringarna till årets Oscars-fest har precis kommit!
Hela 10 filmer tävlar om Bästa Film, bland annat Inception, Toy Story 3, The King's Speech, The Social Network och Winter's bone.
Nyheten om att vår senaste Hollywood-export, Noomi Rapace, blev den första skådis att skriva på för Ridley Scotts nya science-fiction film Prometheus är både stora och roliga nyheter.
Inte bara för att projektet är av gigantiska mått, vi pratar ändå om Ridley Scott och då handlar det alltid om fet budget och biffig apparat runt omkring. Inspelningarna ska börja i mars i den klassiska studion Pinewood studios utanför London där de flesta Bond-rullar spelats in och även filmer som Alien. Det är också första sci-fi rullen för Scott sedan just Alien och från början var det tänkt att Scott skulle göra två s.k. prequels till Alien-filmerna, men nu har alltså planerna utvecklats till en helt ny story fast som, enligt Scott, kommer ha beröringspunkter med Alien-universumet.
Bara det att Scott ska ge sig ut i rymden igen är nog för att man ska börja dreggla. Ok för att det inte blir en eller två förfilmer till Alien- sagan, men det här kanske blir ännu mer spännande och att vi kommer ha en svensk skådis i en av huvudrollerna gör ju inte saken sämre.
För vår svenska Noomi ser de närmaste åren ut att bli omtumlande och kan förvandla henne till en av de nya, största stjärnorna over there. Med filmer som Sherlock Holmes 2 och Prometheus finns inget som tyder på något annat och faller allt väl ut är detta nog bara början på en framgångsrik Hollywood-karriär för Rapace.
Både amerikanska recensenter och även Scott lär han uttryckt en viss likhet mellan den unga Sigourney Weaver och Noomi Rapace och sämre jämförelser för Noomi finns det ju...
Rykten gör också gällande att Rapace kan få sällskap av Angelina Jolie och Charlize Theron. Låter ju nästan för bra för att vara sant...
SR P1s filmradioprogram Kino (13/1) avhandlade musik på film, soundtracks, utifrån flera spännande perspektiv. Vi fick höra vad en music supervisor sysslar med (musikspecialist, hjälper regissör och kompositör), och höra regissören Roy Andersson irriterad över dess funktion. Han talade även om vikten av kontrapunktisk musik, dvs., musik som kontrasterar emot det visuella. Tarantino nämndes stilbildande för musik på film. Pulp Fiction (1994) öppnade upp för surfrocken, och han använder musiken för att skapa identitet och personlig stil och genre. Det som dock gjorde mest intryck i programmet var intervjun med Hildegard Westerkamp som samarbetat med Gus van sant. Hon har skapat drömsk nästan mentala tillstånd genom inspelade ljud som omvandlas till tonarter och kompositioner i filmer som Paranoid park och Elephant.
Westerkamp sa något oväntat men ack så klokt, att vi lever i en tid där tystnad är en bristvara. Och vi behöver en balans mellan in och output. Ibland behöver vi skapa egna ljud för att finna ro.
Och givetvis funderar man över favorit soundtracks genom åren. Här kommer ett urval:
We have all the time in the world, Louis Armstrong (I hennes majestäts hemliga tjänst)
I wasn´t born to follow, The byrds (Easy rider)
The windsmills of your mind , Noel Harrison (Äventyraren Thomas Crown)
Superfly, Curtis mayfield
Theme from Godfather, Nino Rota (Gudfadern)
Theme from Taxi driver, Bernard Herrmann
Cavatina, John Williams, (The Deer Hunter)
Blade runner, Vangelis
Paris Texas, Ry Cooder
Dont you forget about me, Simple Minds (Breakfast club)
Take my breath away, Berlin (Top gun)
Cruel summer, Bananarama (Karate Kid)
Live to tell, Madonna, (At close range)
Groovy kind of love, Phil Collins (Buster)
Fight the power, Public enemy (Do the right thing)
Dansar med vargar Jaws, E T John Williams
Twin Peaks, Angelo Baldamenti
Wicked game, Chris Isaak (Wild at heart)
Waiting for somebody, Paul Westerberg (Singles)
Pianot Michael Nyman
Shape of my heart, Sting (Leon)
Philadelphia, Neil Young
Lascia chio piango, Lesley Garrett & The Philharmonia Orchestra (Lust och fägring stor)
Bluest eyes in texas, Nina Persson/Nathan Larsen (Boys don’t cry)
The love I lost, Harold Melvin (Last days of disco)
A town called malice, The Jam (Billy Elliot)
Lust for life, Iggy Pop (Transpotting)
I wanna be adored , Stone Roses (Welcome to Sarajevo)
Always on my mind, Elvis Presley (A life less ordinary)
Inside my love, Minnie Riperton (Jackie Brown)
When you say nothing at all, Ronan Keating (Nothing hill)
”I filmen Up in the air verkar George Clooney flyga minst lika mycket som Sveriges utrikesminister. Sedan bloggar den senare medan den förre fotograferar mellan flygresorna.” Visst, så kan man se det.
Men man kan också se Up in the air (2009) som den samtidsskildring som den faktiskt är: ett märkbart skakat USA av finanskrisen, vilken, slukar arbetare på löpande band. Kvarstående jobben på arbetsmarknaden blir att avskeda folk från sina jobb.
Det är också en berättelse om tomhet och ekande individualism. Man måste fylla livet med något. I Ryan Binghams (George Clooney) fall blir det att rekordflyga, så att han får komma in i en exklusiv klubb, och därmed känna något slags sammanhang.
Anti-hjälten Ryan Bingham rekryteras av företag för att avskeda folk. Han saknar hem och familj. Han är individualistens konung, ensam är stark. Men han får tänka om när han träffar sin kvinnliga dito, Alex (Vera Farmiga). Medelålders, smått bitter och självständig. Och så har vi Binghams påtvingade arbetskamrat, den unga 20 någonting, karriäristen, Cathrine Keener (Anna Kendrick). Hon angriper hans cyniska värderingar, och han måste motivera sitt livsval.
Up in the air driver och kritiserar ”quick fix” och ”klyschor”, (Alla som har suttit som du gör nu, har byggt imperium…) men i dess smarta och rappa fart, faller den själv in i det den även kritiserar, nämligen i en klyscha (Livet är roligare om du har någon och dela det med). Intelligent, konsekvent eller bara amerikanskt förenklat? Döm själva!
Trots det, är Up in the air välspelad, charmig och intelligent. Slutfinalen är också ett kapitel för sig. Det blir ytterst intressant att se regissören Jason Reitmans (Juno, Thank you for smoking) nästa film Young adult med bland andra Charlize Theron. Enligt www.imdb.com är det ännu inte klart för premiärdatum.
Journalisten Göran Everdahl efterlyser fler nyanserade lärare på film i sin krönika i God morgon världen (9/1) i SR P1. Han liknar Den gode respektive onde läraren med kvinnans Hora/Madonna skildring.
Everdahl räknar upp den sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets (1944). Här ska kunskap ”slås” bokstavligen in i eleverna. Motsatsen till Caligula hittar vi Robin Williams pedagog i Döda poeters sällskap (1989). Han inspirerar elitskolelever läsa poesi, tänka kritiskt och självständigt.
Everdahl nämner också en annan kategori lärare, Den ”nedvärderade” läraren. Och kanske bäst gestaltad av nyligen avlidne Per oscarsson i Jan Troells Ole dole doff (1968). I den filmen får vi följa en ung lärare som möter en skolvärld där eleverna får alltmer inflytande. Auktoriteter ska bekämpas med revolt och upplopp, kvar står en hjälplös lärare med ett omöjligt uppdrag.
I dokumentären Vikarien (2006) får unge läraren Max hjälp av en äldre läromästare att vinna elevernas respekt och intresse. Filmen lyckas främst med att belysa perspektivet av en mångkulturell skola. Enstaka elever i dagens skola tvingas leva under utvisningshot. Hur ska de kunna lära sig i skolan, under dessa prekära omständigheter?
I franska Mellan väggarna (2008) kämpar också en ung lärare att få ordning i klassrummet. Han vill avstå från bestraffning, när kollegorna vill införa det på schemat. Men vad är alternativet? Lärare som kompis, medhjälpare, guide? Och vad tjänar det till att ha flertalet elever med sig, när man missar att få kontakt med gruppens strul pelle?
På senare år har vi fått bevittna flera förfallna lärare på film, eldsjälar som möjligen gör sitt yttersta i skolans korridorer, men i sitt eget hem allt mer förgörs och hamnar i en ond spiral.
I Half nelson (2006) ger Ryan Goslings lärare inte bara sina elever, utan också biopubliken en gedigen historielektion om Amerikas ras och medborgarkamp. Utanför skolområdet går hans missbruk och destruktiva privatliv inte att finta bort.
Den Kvinnliga läraren i Ruben Östlunds De ofriviliga (2008) har inte problem med barnen, utan snarare med kollegorna. De vägrar se vad en manlig kollega gör med elever. Men den kvinnliga lärarens problem handlar också om kommunikation. Hur dålig tajming vänder och vrider på vem som har rätt respektive fel.
Och Jurgen Vogel i tyska Die Welle (2008), en ambitiös lärare som vill lära eleverna om Förintelsen. Han frågar sin klass, kan det hända igen? Problem uppstår då teori blir snabb praktik, och skillnad mellan rollspel och verklighet suddas ut.
Till sist, vem minns Nick Noltes lärare i Teachers (1984)?
Country- noir dramat "Winter's bone" hade nyligen Sverige-premiär på bio och rönte lika många hyllningar som den mottagit utomlands och kommer nog bli en kandidat till priser på både Golden Globe och Oscars senare i vinter.
Baserad på Daniel Woodrell's hårdföra och bistra roman med samma namn (på svenska fick den titeln "En helvetes vinter") berättar den storyn om 17-åriga Ree som tillsammans med sin sjuka mamma och sina småsyskon bor i ett ruckel bland de snötäckta bergen nära den kanadensiska gränsen. Då pappan är borta och mamman psykiskt sjuk och helt passiv hamnar allt ansvar på Ree som blir familjens försörjare och centrum. Hon lär syskonen att skjuta för att jaga och visar hur man flår en ekorre bland annat. Det blir mycket potatis att äta för Ree och hennes anhöriga och det känns som typ Sverige på 1800-talet eller nåt.
Men det är alltså USA idag och livet för många amerikaner fjärran från det supermoderna levernet i storstäderna.
Winter's bone både berättas och ser ut som en western-rulle. Likt delar av bröderna Coens No country for old men utspelas filmen i ett landskap som lika gärna kunde vara fond för en berättelse från USA:s gryning.
När Ree börjar fråga runt om efter sin pappa, som om han inte dyker upp inom en vecka orsakar att både huset och marken fråntas familjen, börjar det hända saker. Man ska inte väcka den björn som sover. Rangordningen i byn är stenhård. Männen bestämmer, men säger inget. Gör inget. Kvinnorna blir deras skydd, deras språkrör. Kom inte hit, flicka, han har inget att säga dig. Ree har släkt och vänner omkring sig, men det finns osynliga regler för vad man gör och inte gör och när Ree i snudd på desperation bryter dessa hänger hennes och familjens liv på en skör tråd.
Debra Granik
Fantastisk, avskalad regi av Debra Granik. Ree, som spelas av Jennifer Lawrence, är fenomenal och hennes både rädda och tuffa framtoning och sättet att agera ung tjej i behov av vuxet stöd och vägledning och samtidigt göra allt för sin och familjens överlevnad är inte mindre än imponerande.
Winter's bone är ingen lätt film att ta sig igenom. Rakt och osentimentalt berättad, bister, kärv, snygg, hemsk och våldsam. Men också, mitt i allt elände, hoppfull och det mycket tack vare Jennifer Lawrence's Ree som med sin sköra styrka och kampvilja förmedlar ett ljus i mörkret.
Den brittiske skådisen Pete Postlethwaite är död vid 64 års ålder. De sista filmerna han gjorde var Inception och The Town.
Läs mer: http://www.imdb.com/name/nm0000592/
