Så länge skutan kan gå

Det vore egentligen inte möjligt. Inte alls. Inte på några sätt. Robert Redford i en spelfilm nära 2 timmar på en båt. Helt allena. Det borde bli tråkigt. Det borde kännas rätt färglöst. Det borde inte fungera.
Men tvärtom.

Filmen All is lost (2013) av J C Chandor (Most violent year) kan vara en av de senaste årens stora sensationer. Det här är den mesta vitala filmen som jag sett på år och dagar....

Det är svårt och bedöma huruvida Robert Redford står för filmens så kallade storhet. Men han är inte helt oviktig för filmupplevelsen. Han är en legend och när andra har fallit , finns han kvar. På så sätt blir All is lost en metafor även för Redford som skådespelare och ikon. I filmen befinner han sig på en segelbåt. Vi får ingen nämnvärd information om hans karaktär. Han förblir ett mysterium. Det enda vi vet med säkerhet, är att den här gången kommer hans rollfigur inte segra.

Han kommer inte överleva.
Hans ord i filmens vinjett tyder på det, och han ber om förlåtelse, en gång, två gånger.
 Det finns ett mörker. Det finns något i hans liv som han önskade förblivit ogjort.

Det är hål i båten och vattnen strömmar in.
Det är ett sjunkande skepp han rör sig på. Han gör vad han kan. Tvingas uppfinna lösningar och tillfälliga reparationer.
Allt för och fördröja SLUTET.

Det är med sorg i ögonen, det är med tårar längs hans kinder som han rör sig framför kameran. Kampen mot Naturen. Den är ju överdådig. Övermäktig rent utav.
 Det vet han.
Det vet vi.
Men viljan och hoppet och en slags brinnande glöd skriker i honom.

En riktig karl reder sig själv.
Han är Kapten över sitt eget liv. Men hur är det och vara Kapten över något du inte styr över?

När jag ser filmen tänker jag på Robert Redfords karriär. Ska vi hålla oss till lämplig miljö, så kan man väl säga att flera av hans generationskamrater har gått på grund. Eller så har dem nått havets botten eller lämnat in "sjökortet" för länge sen.
Redford seglar fortfarande.
I svåra väder. I oroliga tider. I storm och i rusk.
Hur ska han klara sig i en värld där människan står så liten kontra Naturen?
Och här kan vi ju läsa in Naturen som en symbol för Drömfabriken. Hur överlever en åldrande skådespelare, en filmstjärna, en före detta ikon i en alltför ungdomsfixerad bransch?

Han till och med ramlar ombord. Detta kostar honom oerhörd kraft. Energi och allt handlar om överlevnad. Vi vet inte hur länge han ska klara sig. Det rår inte på honom.
Hela världen må rasa omkring honom. Men han är Lugnet själv. 

Tröttheten går inte och vädra ut. I honom vilar dock värdigheten.  Inga ingrepp. Inga desperata försök. Han är den han är. Det här är stor filmkonst.
Det är en film som förtjänas och lyftas fram som en slags havets svar på Gravity (2013). En filmisk version av Neil Youngs Helpless...En slags uppdaterad version av Hemingways Den gamle och Havet eller en fri tolkning av James Joyces Odysses, om man så vill....

Och om jag frågade mig i textens början kring hur stor del Robert Redford har i den här filmens storslagenhet så behöver jag inte fundera längre.
Jag vet nu. Jag vet att Robert Redford gör här sin livs roll.
Om det här är karriärens slut för Redford, så avslutar han verkligen på TOPPEN....
Det här är hans motsvarighet till Jack Nicholsons The Pledge (2000).
Och det är i det tysta, i det allvarliga som både Nicholson och Redford LYSER som allra mest på ålderns höst. Det är makalöst stort att vi får vara med på den resan. Obetalbart.
TA

Rebecca Millers (Pippa Lees hemliga liv) Maggie Plan är en relationskomedi med en fantastisk rollbesättning. Vad sägs om Greta Gerwig, Ethan Hawke, Julianne Moore, Maya Rudolf och Bill Hader? Inte alls, illa.

Det återstår dock och se om själva filmen fungerar.

Gerwig spelar Maggie , en kulturarbetande tjej som känner hur den biologiska klockan tickar. Längtan efter moderskap dunkar i henne. Hon väljer en sperma donator i form av en gammal skolkompis. Samtidigt blir hon förälskad i en medelålders gift akademiker med författar ambitioner (Ethan Hawke)....
TA
  Källa: totalfilm (august 2016) samt imdb.com

Årets kanske mest omtalade blockbuster, Ghostbusters, är äntligen här! Filmen har hamnat i ett "könskrig" och fått utstå extremt mycket stryk och hat. Något liknande har jag faktiskt aldrig varit med om, under min livstid, som filmintresserad.

Hatet kring filmen säger något mer om de så kallade hatarna än själva filmen. Det brukar ofta vara så. Och det skvallrar även om något som faktiskt skrämmer mig, när beundran, dyrkan slår över till ren och skär fanatism och dårskap.

Flera av de arga rösterna sägs tillhöra  en manlig skara fans till originalfilmerna från 80-talet. Hur tänker dem? Vill de leva kvar i 80-talet för alltid? Är dem emot utveckling? Vidgade vyer? De talar om att inte "röra deras barndom" och liknande. Här finns något de hotas av , en rädsla , och som triggar i gång ett hat. Rädsla för vad då?  Hur kan film väcka så mycket hat och avsky?

  Tycker avslutningsvis att det är sympatiskt med filmens regissör Paul Feigs (Bridesmaids) resonemang. I en intervju med SVT Kulturnyheterna

(http://www.svtplay.se/video/9513950/kulturnyheterna/kulturnyheterna-25-jul-18-10)

berättar han om hur han så gärna vill bryta normerna för Hollywoods komedifilmer. Enligt Hollywood går det inte och ha kvinnor i stora roller för annars går den manliga publiken och inte ser filmen. Den barriären vill Feig bryta. Han fortsätter: "Vem bryr sig om det är en man eller kvinna?" säger han, så länge dem är roliga.

Läs även Ida Kjellins krönika eller debattartikel, Ghostbusters-hatet handlar om sexism"http://www.aftonbladet.se/debatt/article23226880.ab
TA

Den enda sanna journalisten

Ser om Michael Winterbottoms Welcome to Sarajevo (1997) och har säkert sett den här filmen 5-6 gånger förut. Och egentligen borde jag kanske ha släppt den här filmen för länge sedan. Men jag kan inte. Det här är en film som sitter starkt i mig. Det är en film jag vill åldras och leva vidare med.

Det är en makalöst vacker historia om hur en BBC utrikes reporter i krigets Sarajevo drabbas personligen av det han ser och berättar om. Han bestämmer sig tidigt för och göra något åt saken. Han tänker rädda en 9 årig flicka, Emira och ta med henne hem till sin familj i London. Och ge henne en trygg och kärleksfull uppväxts miljö och (viktigast av allt) - en framtid.

Ryser och blir djupt rörd bara jag tänker på den här filmen, och försöker vara sansad när jag skriver om journalisten Michael Henderson (spelad av Stephen Dillane) i filmen Welcome to sarajevo. Han tycker att världens politiker och makthavare sviker något grymt, när de inte tänker rädda föräldralösa från krigets fasor. De säger att västvärlden kan inte "lösa konflikten". Det är drömmeri. Det är naivt. Det är inte verklighetsbaserat.
Henderson skiter i allt snack. I all fernissa,  byråkrati och prestige eller vad det nu handlar om. Han agerar efter hjärtat. Han vet inte riktigt varför han väljer och göra det han gör. Å andra sidan upptäcker han att han kan faktiskt påverka. Och varför skulle han inte hjälpa till , när han faktiskt kan göra skillnad?
TA

Singelmorsa (Marisa Tomei) möter ny kille (John C Reilly). Sonen (Jonah Hill) blir dock avundsjuk och börjar "spela spel". Detta till hans moders stora förtvivlan. Han vet precis hur han ska få henne "ur spel" och känna dåligt samvete....
Det blir knepigt för mammas nya kille som försöker vara tålmodig och visa förståelse. Men någonstans anar han allt inte står rätt med "styvsonen"...

Bröderna Duplass film Cyrus (2010) är sevärd och lyckas balansera fint mellan drama och komedi. Excellenta skådisar (Hill övertygar igen!) och här skildras ett ovanligt ämne på film (oidipus-komplex). Överraskande bra! TA  

Har man en gång sett Blå är den varmaste färgen (2011) så glömmer du aldrig varken filmen eller dess aktriser. Med spännande förtjusning följer vi Léa Seydoux och Adèle Exarchopolous utveckling.

Seydoux har nästan blommat ut till en världens mest eftertraktade aktriser (Spectre och biokatuella The Lobster t ex).

Exarchopolous pryder kanske inga modemagasin, men hon har också haft stadigt med roller efter "Blå" ... , men i mer franska och mindre produktioner.

I Down by the law eller éperdument (2015) spelar hon en fängelsefånge som inleder en passionerad romans med en kriminalvårdare (Guillaume Gallienne). Filmen lär inte gå upp på svenska biografer, men låt oss hoppas på en blue ray/DVD lansering. TA

Hundägare som oss

Todd Solondz är tillbaka med filmen Wiener-dog (premiär härom dagen i Danmark, närmare bestämt 21/7, ännu oklart om filmen får svensk biopremiär).

En regissör som Solondz släpper man ju inte så lätt ifrån sig. Han har betytt en del för amerikansk independent film och satt avtryck efter starka filmer som Happiness (1998) och Welcome to the dollhouse (1995).

I Wiener dog möter vi  en hund som genomgår fyra olika ägarbyten och därav får vi i publiken beskåda fyra skilda livsöden.

Rutinerade Danny DeVito spelar filmlärare (vilket också Solondz gör i verkligheten). I andra roller finner vi den alltid sevärda Greta Gerwig, förra årets Stockholm filmfestival hyllade Ellen Burstyn, karismatiska Julie Delpy och "uppstickaren" Zosia Mamet (från tv-serien Girls).
Hoppas vi får se Wiener dog på en svensk biograf inom kort! TA

Märkliga ting!

Redan vid anslaget av första avsnittet kände jag att Stranger things var något för mig. Verkligen något för mig! Inte bara som en serie som man känner att man vill följa för att den har något, för att den drar in dig på ett sätt som du omedelbart gillar, utan för att den träffar något djupt i din själ.

Egentligen var jag för gammal för att bli så hårt drabbad av det tidiga 80-talet då kommande giganter som Steven Spielberg och Stephen King på allvar äntrade scenen och förändrade sina områden för gott med filmer som E.T. och Indiana Jones och böcker som Eldfödd, Det och Cujo. Men även om jag inte var 10 när rymdvarelsen E.T. blev kvar på jorden och togs hand om en pojke vid namn Elliott, utan närmare 20 så gjorde den filmen ett så pass starkt intryck på mig att den ännu idag inte bara format mitt filmhjärta utan även präglat sig fast i sinnet som en av världens bästa, och mest inflytelserika filmer. Någonsin.

Och när jag började läsa King i mina tonår så var jag fast. Direkt. Ingen annan författare har betytt så mycket eller gjort så stort intryck på mig som Stephen King. Han är fortfarande Kungen.

Dessa faktorer plus kärleken till filmer av John Carpenter, som Flykten från New York och The Thing, båda i skarven mellan 70- och 80-tal, slungas med en enorm kraft mot mig när jag ser Netflix nya original-serie Stranger Things.

En sällsynt lyckad och mys-rysligt nostalgisk resa tillbaka till år 1983 och med en berättelse där känslan från E.T blandas med storyn från Kings Eldfödd (Firestarter) och späs ut med en del John Carpenter-kryddor (särskilt The Thing) och lite kamratskap från The Goonies (1985).
Alltså, bara killarnas cyklar med "limpor" till säten...

Så mycket referenser till filmer och böcker och musik från perioden man var i den sena tonåren... Ofta hade jag gåshud och ibland var det faktiskt nära tårar, så bra och nära kändes den här serien...

Och, inte att förglömma eller negligera, Winona Ryder gör comeback! Minns inte när hon senast gjorde en minnesvärd film och tv tror jag inte hon gjort innan, så att man får se en gammal favvis tillbaka i en helt makalöst, magiskt bra tv-mini-serie som ringar in allt det som var bäst med det tidiga 80-talets populärkultur, är ju bara som grädde på det berömda moset.

Sen vet jag inte hur jag ställer mig till en säsong 2, vilket inte verkar omöjligt, men det är oviktigt just nu.
Jag vill bara hylla Netflix och de, för mig okända bröderna Matt & Ross Duffer, för att de skapat denna underbara nostalgi-resa till det bespottade 80-talet med ett så precist och känsligt tilltal och med så mycket kärlek och beundran till genren och, inte minst, till själva äventyret som var ungdomen och lockelsen och rädslan till och för det okända...och vuxenvärlden.

Stranger things är något av det märkligaste som kommit fram i tv-världen på mycket länge. På ett enbart positivt sätt.

GS.

Drama runt simbassängen

Helena Lindblad i DN gav den en femma vid biopremiären i februari, nu har den släppts på DVD och VOD (Video on demand) och är väl värd att kollas in! A Bigger Splash i regi av Luca Guadagnino, italienske regissören som slog igenom 2009 med Kärlek på italienska (och som här gör sin första engelskspråkiga film på 16 år), är en mustig och underhållande remake av den franska, mindre klassikern Bassängen (La Piscine, 1969) med Alain Delon och Romy Schneider och Jane Birkin, den tidens absolut hetaste skådisar i ett lika hett triangeldrama som då utspelades på franska rivieran.

Romy Schneider och Alain Delon i originalet från -69.

I remaken är det en liten ö utanför Sicilien som är skådeplatsen för ett drama där rockstjärnan Marianne (Tilda Swinton) dragit sig tillbaka för att vila sin röst efter en operation tillsammans med pojkvännen Paul (Matthias Schoenaerts). Men idyllen spricker när de får oväntat besök av den bullrige och levnadsglade skivproducenten och tillika Mariannes ex, Harry (Ralph Fiennes) och hans truliga dotter Penelope (Dakota Johnson).

Ett mycket sevärt men ganska så mörkt och jobbigt drama med fantastiska skådisar, inte minst Swinton och Fiennes är lysande! Fotot och regin är oklanderligt och den härliga miljön bidrar till att man sitter som klistrad genom detta ödesmättade drama som bland annat berikas med en underbar dansscen av Fiennes till Rolling Stones Emotional Rescue.

GS.

Chabrol undersökte Människan och Brottet

Heléna (Stéphane Audran) lever tillsammans med maken Charles (Michel Bouguet) och sonen Michael. Maken Charles misstänker att hans hustru är otrogen. Han anlitar en privatdetektiv för och få saken bekräftat och bevisat. Efter fyra dagar får han också svar från privatspanaren. Charles fru Helena har en affär en författare som heter Victor Pegala....
Charles söker upp sin hustrus älskare och de sätter sig ner och konverserar och dricker whiskey.....

Regissören Claude Chabrol (1930-2010 var en av ledargestalterna för franska nya vågen som började ta form i slutet av 50 och i början av 60-talet. Enligt imdb.com gjorde han över 70 filmer och en av dessa var Mannen - hustrun - älskaren (1969). Här röker man lika mycket som i Mad men, och kvinnorna har stil och någonstans skymtar tomheten fram. Vilka skulle Charles och Heléna vara utan sin son?

Chabrol var inspirerad liksom sin landskamrat Truffaut av Hitchcock. Han hyste  en liknande fascination över kriminalitet och brottslighet som skräckmästaren. Om Hitchcock kunde nästan spendera en livstid och tänka ut "det perfekta brottet" skulle hans franska vänner skildra mer drivkrafter bakom kriminella handlingar.

I Chabrols Slaktaren (1970) härjar en seriemördare i en liten sömnig småstad. Det briljanta i filmen är historiens centralfigurer , ett omaka vänskapspar, bägge kommer under filmens gång förr eller senare bli föremål för tittarens misstankar. Den ena känsligt störd (Jean Yanne) från kriget och den andre (Stéphan Audran) är kärlekssjuk efter en avslutad men smärtsam relation. Och här finns även klassperspektivet , en viktig detalj som genomsyrade flera av Chabrols filmer.
TA

Truffauts lyckade hyllning till idolen

Francois Truffauts hyllning till Hitchcock blev den mästerliga thrillern Bruden bar svart (1968). Den har även kallats för "Hitchcocks 51:a film", och visst vimlar det hejdlöst av referenser här och var. Hitchcocks pålitlige kompositör Bernard Herrmann (Vertigo) har gjort den ståtliga musiken. En hotell-reception bemannas av inte alltför olik Norman Bates figur, för och bara nämna till exempel.

Historien om en kvinnlig hämnare (Jeanne Moreau) som söker upp männen som sköt hennes nyblivna man under bröllopet, får mig och tänka omedelbart på Tarantinos Kill bill filmer (2003-04). Det är stilfullt, medryckande och mycket underhållande och klurigt.....

Och visst är lite kul och se Michael Lonsdale (mest känd som Bondskurken Hugo Drax i Moonraker) i en biroll. Men tveklöst är det Moreaus show från början till slut. TA

Coppolas föredömliga thriller

Vad händer när den som övervakar andra själv blir övervakad?
Vad händer när du själv får smaka på din egen medicin?
I Francis Ford Coppolas utmärkta thriller Avlyssningen (1974) blir dessa frågor angelägna för historiens huvudperson Harry Caul (Gene Hackman).

Caul är en framgångsrik övervakningsexpert. Han tar jobbet och bevaka en otrohetsaffär....
 Ingen knäcker honom. Ingen rår på hans förmåga att "gräva fram" omöjlig information.
Han har lösningar på det mesta. Inte ens hög musik eller trafik väsen kan stoppa hans ljudupptagningar. Kollegor (John Cazale) och konkurrenter (Allen Garfield) möter honom därför med stor respekt...

Som privatperson är han tämligen stängd. Arbetet har väl satt sina spår i honom. Saxofonspel förgyller hans grådaskiga vardag. Med jämna mellanrum besöker han älskarinnan Amy (Teri Garr).

Hon vet att han fyller år, något som förbryllar honom. Vem mer vet att han fyller år? Och var det inte märkligt att en granne tagit sig in i hans lägenhet och lämnat en födelsedagspresent?  Och varför blir han skuggad av en klients (Robert Duvall) assistent (Harrison Ford)?
TA

 En ung man (Ryan Phillippe)  från en rik familj i Los Angeles anklagas för grov misshandel på en prostituerad. Brännvinsadvokaten Haller (Matthew McConaughey) anlitas som den unge mannens försvarare. Hans klient hävdar hela tiden sin oskuld. Haller fattar ganska tidigt att sakerna står inte riktigt rätt till....

Brad Furmans film The Lincoln lawyer (2011) bygger på Michael Connellys roman I lagens limo. Det är kanske inte den fullträffen du hoppats på, men det är ändå rätt underhållande. Skådespelarna kan man inte klaga på (MARISA TOMEI!!!!) och som rättegångsthriller har den en räcka av nödvändiga vändningar för och skapa dramatik och spänning. TA

John Frankenheimer hade bott i många år i Frankrike. Länge hade han velat göra en film i fransk miljö.

Filmbolaget Fox hörde av sig. Han tillfrågades och och regissera uppföljaren till William Friedkins French Connection (1971).

Det fanns då inget färdigskrivet manus. Men filmbolaget hade en sak säker. French conection II (1975) skulle utspela sig i Marseille.
Det var inte mycket och fundera på för en sådan som John Frankenheimer.

Han ville vara trogen första filmen så mycket som möjligt. Friedkins handkamera var ett måste för och få den dokumentära och omedelbara stilen.

Marseille var en livlig stad och jobba i, minns Frankenheimer. Regissören var orolig hur ljudet skulle bli från inspelningen. och därför beslöt man och göra flera scener utan dialog.

Han berättar på French connection II DVDn:s ljudspår hur man filmade runt i staden mitt ibland folk. Människorna på gatorna var inte varse om att de gick in i en filminspelning. Detta förstärker den dokumentära känslan.

Franska kulturen och språket blir ett vapen mot polisen Popeye (Hackman). Han har allt detta emot sig. Och Frankheimer ville så gärna att publiken skulle känna igen sig i hans ställe. Att befinna sig på en plats där man inte känner sig välkommen, och inte begriper sig på språket.

Filmens inledningsscen då Popeye kliver ur taxin blir symboliskt. Han gör entré i det främmande landet under första april. Och det hela liknar ett aprilskämt. Och det iscensätts också som ett aprilskämt. Han luras av taxichauffören. Och han ser hur poliserna rensar fisk och letar narkotika. Han ser hur en kvinna får en pappers fisk fasttejpad på ryggen.

I Frankrike firas första april ordentligt och Frankenhemier ville visa med scenerna hur fisken är en symbol för första april. Människor som får en fisk "på ryggen" , blir med andra ord, lurade. Poliserna som får tips om narkotika i en fiskleverans glömmer också enkelt bort fisken betydelse under en viss dag....
TA

"För ett bättre Amerika!"

BIO
THE PURGE - ELECTION YEAR (2016)
Action, skräck, sci-fi.
Premiär 6 juli (Sverige)
Från 15 år
Manus & regi: James DeMonaco
Roller: Frank Grillo, Elizabeth Mitchell, Mykelti Williamson m fl.

Betyg: AT AT AT AT

I den första Purge-filmen från 2013 hölls Ethan Hawke och Lena Headey (Game of Thrones) som gisslan under den första Purge-natten. Det var mer en hem-invasions-thriller och en ok sådan, men först i film nr 2, The Purge Anarchy (2014) funkade premissen bättre när kampen för överlevnad flyttade ut på gatorna under de 12 timmar som den statligt bestämda Purge-natten pågår och då allt är tillåtet, även mord.

Och att DeMonaco (som även regisserade Purge Anarchy) skrev manus till remaken av John Carpenter's Assault on Precinct 13 underströk det man känner ännu starkare i tredje filmen, att stil och känsla ekar av klassisk Carpenter. Och inte minst i den politiska tonen, precis som Carpenter visade framförallt i "They Live" (1988) så genomsyras DeMonacos Purge-filmer av en ganska tydlig Vänster-politik. Tydligen så lades "Election Year" till då filmens tema och budskap passade in väldigt bra i den kommande valkampanjen i USA. Och kritiker har både rasat ("Anti-USA-film!") och målat upp bilden av huvudkaraktärernas kamp mot varandra som Hillary Clinton vs Donald Trump.

När filmen börjar har Leo (Grillo) blivit livvakt åt senator Charlie Roan (Mitchell), i "Anarchy" var han en polis vars son blivit mördad under en Purge-natt och begav sig ut under en natt av "rening" för att försöka hitta mördaren.
Senatorn, som försöker bli president, vill avskaffa Purge-natten och skaffar sig förstås en massa mäktiga fiender som ser den natten som ett billigt sätt att göra sig av med oönskade element, som kriminella, fattiga och utstötta.
Senatorn och Leo tvingas ut i natten med mördare efter sig och stöter på en annan grupp som de samarbetar med för att klara sig genom den långa våldsnatten.

The Purge Election Year är den bästa filmen i serien, den är ruggigt snygg, spännande och våldsam utan att vara spekulativ. Musiken, som också den påminner om Carpenter med sitt elektroniska, hårda suggestiva sound (lite mer hårdrockigt dock), skapar med det oerhört snygga kameraarbetet en ruffig, gammal hederlig action-skräck-feeling som inte ligger långt efter atmosfären i John Carpenters Flykten från New York (den här Purge uspelas i Washington, i hjärtat av demokratins vagga...).

Nån kritiker skrev att Purge Anarchy var sommarens "guilty pleasure" dvs något man nästan skäms för att njuta av. Det stämmer verkligen med de två senaste Purge-filmerna och särskilt med trean, Election Year.
Det är mörkt, det är våldsamt, det är läskigt, det är hemskt, men det är också oerhört läckert, underhållande och spännande. Och, som sagt, inte helt orimligt med tanke på dagens politiska klimat i USA.

The Purge Election Year är sommarens action. En mix av Flykten från New York, Attack mot Polisstation 13, A Clockwork Orange, The Warriors och så lite Hunger Games som topping.
Inga dåliga referenser och det funkar dessutom utan att det blir rörigt eller pajigt. Tvärtom blir det skrämmande bra och brännhett.

Måtte inte Trump vinna valet i höst! Då behövs ingen Purge-film nästa år, då räcker det med verklighetens USA...

GS.

...."Twistin´my melon man!"

Ikväll (10/7) visar SVT första delen av Shane Meadows ojämna This is England ´90!  Serien innehåller fantastisk musik! (Stone roses, The La´s , Happy mondays m fl) och här råder en känsla av att ungdomarna eller den så kallade "E-generationen" sökte sig till något som faktiskt inte var helt olik 60-talets och det tidiga 70-talets flower power och hippie kultur. Avståndet till Easy rider (1969) kändes inte så långt som man kunde tro....TA  

I filmen Venus (2006) är krämporna och slutet ytterst närvarande. Någonstans i London lever en föråldrad skådespelare (Peter O ´Toole). Ibland gör Maurice småroller för någon teater eller spelar "lik" i en sjukhussäng för en film. Men för det mesta umgås han med en före detta teater kollega. Hans vän är också skruttig och har anlitat en sjuksköterska som ska hjälpa honom med vardagssysslor.

Sjuksköterskan visar sig vara en avlägsen släkting, Jessie (Jodie Whittaker) en "hopplös" tonåring som smackar tugg gummi och klär sig "utmanade". Hon drömmer om och bli modell. Festa, shoppa och dricka öl är hennes fritidsintressen. Hon citerar Kylie Minogues låttexter ( "i should be so lucky / lucky / lucky") framför skönlitteratur.

När andra fnyser åt henne. När andra spyr galla över henne och när andra drämmer med näven så gör Maurice annorlunda. Han gillar Jessie och beundrar henne integritet, ungdom, kaxighet, skönhet och skuld.
Han är nyfiken på henne.
Alltför nyfiken , kanske. Han närmar sig henne och hon tycker hans attraktion är motbjudande och slår honom ifrån sig.
De blir ändå på något märkligt sätt vänner....

Roger Michells (nothing hill) hyllade film är skriven av Hanif Kureishi (Min sköna tvättomat) och jag blir inte riktigt klok över hans manus. Kanske hade jag en dålig dag när jag såg filmen. Brukar inte vara den moraliska och dömande typen. Får svårt och spänna av och svårt och bestämma vad jag egentligen tycker om Peter O Toole i filmen. Hans pensionär känns väldigt uppriktigt skildrad. Bara för att du blir äldre, dör väl knappast tankar kring kärlek, närhet och sex?

Men det känns ibland billigt och se honom upphetsas av tonårsflickan Jessie i kortkort. Jag vet inte varför. Det känns ovärdigt på något sätt.

Det blir desto bättre och mer intressant då han i andra scener beklagar sig över sin egen alienation; "Jag ska snart dö och jag vet ingenting om mig själv". Och är det så en skådespelare känner sig? Efter år av olika tolkningar och gestaltningar?

Filmen har sina ögonblick, helt klart, men de är dessvärre alldeles för få och lätträknade. I övrigt påminner historien mest om den halte mannens gång. Det är klumpigt och följer inte rytmen och någon stadig takt. Om ständigt och osmidigt.

Det är också gång på gång som filmen håller på och bli bra, så slår den undan fötterna på oss igen. Peter O Toole och Jodie Whittaker har det trevligt och så tillåter hon honom och kyssa henne lite grann, och så går han för långt och hon slår honom. Och man undrar, vad är detta för något? En fars? En buskis? En vadå?

Stora problemet med filmen Venus är nog min egen syn på Peter O Toole. Känner väldig distans till honom och han känns, ursäkta, uttrycket  - slemmig.

Karaktären Jessie är desto lättare och gilla och få sympatier för. Hon kommer från norr , av och döma av dialekten och hon bär på ett trauma som förändrat hennes liv. Men varför skulle hon vilja och hänga med gubben Maurice?
Ok, hela filmens idé och poäng är ju "det osannolika mötet", inget fel i det, men film handlar ju om "trolleri-trick" och lura tittaren att tro på det som om det vore "verkligt" eller "sant". Men i Venus får jag aldrig dem känslorna. Vill man se filmer om det "osannolika mötet" som träffar betydligt starkare i hjärtat rekommenderar jag hellre Mr Morgans sista kärlek (2013) eller de svenska filmerna, Darling (2007) samt Ego (2013).
TA

Grattis Sly! Grattis Hanks!

Tom Hanks fyller 60 år, bara några dagar efter att Sylvester Stallone firar 70. De är två giganter i Drömfabriken och representerar två skilda manliga fenomen. Även om jag håller Tom Hanks som en större aktör än Stallone, så tillhör båda en större del av min barndom och uppväxt. 

Stallones Rambo filmer såg varenda unge i det område som jag växte upp i. Det var 80-tal och hemvideon exploderade. Rambo filmerna var guld värda. Och där satt man hemma i ett radhus hos någon skolkamrat och såg Rambo skjuta eldpilar. Barnförbjuden film , det var vad Stallone stod för under min uppväxt.

Det är på senare år som jag har på något sätt förstått att han blev en symbol för Kalla kriget och särskilt USAs "önskedröm". En man som fick personifiera krigsmaskinen som kunde utradera ryssar och andra fiender på noll-tid. Inga svagheter, bara muskler, men närmast intelligensbefriad. 

Men tiden sprang ifrån Stallones Rambo-gloria och idag när vi ser tillbaka på den eran, så är det en parentes i filmhistorien. Desto roligare är då parodin på filmserien i Hot Shots 2 (1993). 

"Sly" försökte också på humor genren och komedin. En svår genre, även för ett muskelberg som driver med sig själv. Få skulle väl påstå att Stallone övertygade i filmer som Oscar (1991) och Stopp, annars skjuter min mamma, skarpt! (1992). Det var ingen slump att dessa komedier floppade rejält. 

Men han skulle komma tillbaka, tämligen fort i form av actionäventyret Cliffhanger (1993). Med finske regissören Renny Harlin gjorde han en slags "Die Hard tappning i bergklättrings-miljö" och den blev en av 1993 års stora publiksuccéer. I min värld är det en av de Stallones bättre filmer. Han har alltid varit bra när hans karaktärer förlorar eller känner av en större förlust. 

Och motgångar och möta nederlag har vi även sett prov på i Rocky filmerna och ibland känns det som om det är hela poängen med dessa filmer. Förlusten som nästan äter upp Rocky Balboa , men på något sätt kommer han ändå tillbaka.....

Ska sägas att jag inte har riktigt stenkoll på Stallones 90-tal , men det känns som han halkar successivt  efter och får se sig besegrad av andra förmågor som: Bruce Willis, Arnold Schwarzenegger och även Van Damme under en period. 80-talets actionkung var inte längre den främste hårdingen. 

I Specialisten (1994) är han nummer två, sexsymbolen Sharon Stone stjäl filmens scener. Judge Dredd (1995) floppar och kommer i en tid då serietidningsfilmer varken välkomnas av kritiker eller publik. 

Han försöker bredda sig och förnya sig genom en annorlunda roll i independent regissören James Mangolds stjärnspäckade film Copland (1997). I rollen som överviktig och livsstrött polis får han en ny publik och en del beröm från kritiker. Men det är nu Quentin Tarantinos årtionde, och hans tid är kommen. Stallone hade behövt den skjuts i karriären som John Travolta fick genom Pulp fiction (1994). Copland var alternativ och något annorlunda mot vad han tidigare gjort, men det blev nog inte det där lyftet som han önskade och såg andra få genom samarbete med Tarantino. 00-talet blir mindre lyckosamt för en sådan som Stallone. Den ena floppen avlöser den andra. Han till och med återförenas med Renny Harlin (Driven), men utan större framgång. 

När jag tänker på hans karriär , så är det både helt logiskt och konstigt att han inte gjorde The Wrestler (2008). Tydligen fanns han också med i regissörens Darren Afronskys tidiga planer för filmen (http://www.imdb.com/title/tt1125849/trivia?ref_=tt_trv_trv).  Men Stallone hade ju sin egen historia och filmsaga som han vara född till och göra och han hade inte glömt vem han var och var han kom ifrån. Han gick tillbaka till Rambo och även Rocky. Och jag ska väl erkänna, att jag fnyste då , åt hans beslut. 

Filmserierna fick oväntat "nytt liv", mot alla odds. En strategi som skulle vara alldeles omöjlig om han inte gjorde några filmer dessemellan. 

Jag tror att han har The Expendables filmerna och tacka för det. Dessa filmer har snabbt fått kultstatus och attraherar både en yngre och äldre publik. De har blivit pojkfantasier med humor och där actionstjärnorna driver med sig själva. Dessa filmer har onekligen tagit Stallone tillbaka och nu i år hyllades han för Creed (2015), ytterligare ett avsnitt i Rocky-sagan. Snacka om spinning wheel..... 

  Tom Hanks, då? Han stod för Skrattet under min uppväxt i slutet av 80-talet. Big (1988) är en av mina största filmupplevelser och det gick inte och tycka illa om honom. Historien är så charmig och smart på något sätt. Och här råder en slags kärleksfull vördnad för äldre Hollywood tradition och visst hade nog Frank Capra gillat en film som Big. 

Några år tidigare hade han även dejtat en sjöjungfru (Daryl Hannah) i Ron Howards lekfulla komedi Splash (1984). Hanks var komikern som sakta vaggades in i drama roller och skulle drygt 10 år senare mest förknippas med krigsfilmer, AIDS-sjukdomar och ett original som äter choklad på en parkbänk. Ett tag blev han nästan symbolen för Oscars-galan. Vad kunde han göra utan att bli nominerad av juryn? 

Han gör under tiden några Nora Ephron skrivna romantiska komedier med Meg Ryan; Sömnlös i Seattle (1993) och Du har mail (1998). Dessa filmer blir väldigt populära och omtyckta, och mycket tack vare en underbar rollbesättning och en unik kemi som finns där mellan honom och Ryan (de spelade också i filmen Joe och vulkanen). 

Han är även utmärkt i biroller som i Tjejligan (1992) där han gestaltar en nedsupen före detta basebollcoach och formidabel som lättlurad FBI-agent i Spielbergs Catch me if you can (2002). Jag ledsnar dessvärre på honom under 00-talet, det blir lite för mycket av "gråa roller" för hans eget bästa. Det är politiska thrillers, remakes, Da Vinci koder och liknande. Flera samarbeten med Spielberg som nu senaste i Spionernas bro (2015). 

Hanks är ju väldigt kompetent, men det skulle nog inte skada om vi fick se honom i lite mindre dystra miljöer. Allt ska ju vara så seriöst och det ska ju vara så mycket män omkring honom. Nu när han har fyllt 60 , kan man ju i för sig då undra vad är det för roller som finnas kvar för honom? 

Det vore roligt och få se honom i en Judd Apatow film, framöver. Och det med syfte att få se Tom Hanks skratta själv igen och även bjuda på en del skratt. Det är väl fin 60-års present om något. 

TA