Tårar i himlen

Eric Claptons liv har kantats av missöden och strimmor av lycka. Gitarrvirtuosen växer upp med oändliga bluesdrömmar. Han börjar spela i band som the Yardbirds och till skillnad mot andra engelska grupper från 60-talet är det han - gitarristen, och inte sångaren som får mest smicker och uppmärksamhet.

Clapton drabbas av ett tidigt trauma, dock. Det kommer påverka honom resten av livet. Han får veta att hans syster är hans ursprungliga mamma. Och hon vill inte ha honom. Avvisandet driver honom både till uppgång och fall.
Det visar sig tydligt i mitten av 70-talet då han möter den stora kärleken i Pattie Boyd. Men kärleken är omöjlig. Hon är nämligen tillsammans med George Harrison, som är på den tiden Claptons bästa vän.
Den omöjliga kärleken driver honom till att skriva ett mästerligt album för gruppen Derek and the Dominos. Samtidigt mår han väldigt dåligt och hamnar i ett svårt drogmissbruk som tar lång , lång tid för honom att ta sig ur. 1986 kommer vändpunkten för den begåvade gitarristen. Han blir pappa för första gången och han känner nu ansvar och att han måste omedelbart växa upp. Glädjen blir dock inte särskilt lång. 1991 mister hans sin 6-åriga son efter en tragisk olycka. Claptons värld faller samman. Och han vet inte hur han ska hantera så mycket sorg. Han plockar fram en spansk gitarr , hemma i England. Och han spelar och spelar.
Det slutar med att han skriver en av sina mest älskvärda melodier i karriären, nämligen Tears in heaven.

Tårarna faller när jag ser filmen Life in 12 bars..... Eric Clapton är en överlevare, trots att hela hans liv är ofattbart mycket smärta. Avvisande, dödslängtan, meningslöshet och han drabbas av det värsta tänkbara en människa/en förälder kan råka ut för här i livet. Lili Fini Zanucks film är mycket drabbande. Och som ni förstår, så blir det inte så mycket julmusik hemma hos mig den här julen....
TA 

JOKER
Amerikanskt action - drama från 2019 med manus och regi av Todd Phillips. I rollerna Joaquin Phoenix, Robert de Niro, Frances Conroy, Brett Cullen, Zazie Beetz m fl.
Premiär 4 oktober, Från 15 år.
Längd 2 tim
Betyg: SA SA SA SA

Året är 1981. Staden är Gotham city och det bubblar och fräser bland befolkningen. Sopstrejk, råttinvasion, arbetslöshet, missnöje bland de mindre lyckligt lottade. En av dessa är Arthur Fleck (Phoenix) som bor med sin mamma, jobbar som clown utanför affärer och på sjukhus och vars dröm är att bli ståuppkomiker. Han besöker psykolog, han har en "störning" (när han blir nervös börjar han skratta helt hysteriskt) och känner sig osynlig, som om han inte finns. En av hans kollegor ger honom en pistol att försvara sig med. Och när han en kväll blir överfallen i tunnelbanan, använder han vapnet och skjuter männen.

Detta blir början mot den resa som slutar med att Fleck blir Joker. Främst är "Joker" en karaktärsstudie om en man som långsamt helt tappar det och förvandlas till en psykotisk mördare. Regissören Phillips har sagt att hans inspiration var två av Martin Scorseses filmer med de Niro - Taxi Driver och King of Comedy. Och det märks. Både miljön (skulle kunna vara New York, tidigt 80 - tal) och Fleck påminner mycket om Scorseses New York och de Niros Travis Bickle och Rupert Pupkin.
Men hur realistisk filmen än är så får man inte glömma att det är en inofficiell DC Comics-film, där staden är Gotham city och att det så småningom kommer dyka upp en viss fladdermus...

Det finns så mycket som är bra med "Joker". Framförallt är det två saker; Phoenix, som i min bok är vår tids bästa manliga skådis, gör här sin kanske bästa prestation någonsin. Han är ruggigt bra i hur han pendlar mellan skratt och allvar. Det andra är musiken av isländska kompositören Hildur
Gudnadottir, som bland annat även skrivit musiken till mini - serien "Chernobyl", och den är helt fantastisk! Förutom att den och Phoenix ofta agerar som i synk, så är den oerhört suggestiv och stämningsskapande och det är sällan jag upplevt en film där musiken betytt så mycket men ändå inte tagit över.

På ett subtilt sätt visar Phillips och Phoenix ända från början hur Fleck, som håller sin sjukdom i schack med en massa medicin, är i ofas med samhället han lever i, hur sjukt han tycker allt är, eller snarare hur komiskt det egentligen är. För som han säger - "I used to think my life was a tragedy, but now I realize, it's a comedy".

Egentligen fel att säga att Phoenix är den bästa Jokern som funnits eftersom han är Arthur Fleck fram till på slutet. Men ok, filmen handlar ju om hur Jokern blev just Jokern och utifrån det så kan man konstatera att Phoenix sopar banan med både Nicholson och Heath Ledger.

"Joker" är en film som har delat publik och kritiker och även skapat debatt om huruvida den kan vara ansvarig för att föda fram nya skolskjutare osv, men det kommer att pratas om den länge, länge.
Betyget är en väldigt stark fyra, väldigt nära full pott.

GS.

....Chockad eller irriterad?

Läser FLMs Rebecka Kärdes essä (12 april 2019) om Lars von triers högst obehagliga film
The house that Jack built.http://flm.nu/2019/04/lars-von-trier-positionerar-sig-mot-de-forvantade-reaktionerna/

Hon skriver följande: "The House that Jack built är den sortens film som målar in åskådaren i ett hörn. Flyktvägarna är två: antingen blir man chockad , och det blir nästan ingen, eller så blir man demonstrativt trött och irriterad".
TA

Vedervärdigt och närmast otittbart

Lars von triers film The house that Jack built upprör och äcklar mig. Visst, det har han gjort förr, men i den här filmen går det överstyr. Det blir mycket detaljerat och utförligt när vi följer en mördare och hans offer. Och jag blir inte riktigt klok över vad dels Von Trier vill med filmen annat än - Provocera. 
Och provokation är väl inte fel i sig, men jag hade väl väntat mig mer av Von trier efter mästerliga filmer som Nymfomaniac (2014)  och Anti-Christ (2009).

The House that jack built har dock intressanta stunder , samtal  om jazzmusikern Glenn Gould, konst , tigrar och lejon osv. Men varför måste vi se morden så grundligt skildrade?

Vi förstår ju att Matt Dillons karaktär är en psykopat och eftersom filmen är likt Von triers tidigare uppdelade i kapitel , och här ägnas varje kapitel åt ett mordoffer.
Matt Dillon spelar Jack som är en före detta ingenjör och arkitekt utan framgångar. Han mördar istället människor och stoltserar med cirka 80 antal mord.

Han biktar sig till Verge (spelad av Bruno Ganz) och möter motstånd och konfrontation. Jack ser sitt mördande som konst. Verge frågar honom: Hur kan Hat skapa något? Hat kan aldrig skapa något vackert. Men dessa ord bara rinner av Jack. Det är som han bestämt sig fullständigt att MORD är meningen. Mörda folk är vackert, enligt Jack.

Flera scener är närmast vedervärdiga och jag vill sluta titta. Det är ofattbart att jag ser den här filmen och att den här filmen i huvud taget gjordes. Jag tycker Lars von Trier går bort sig här. Det är dels en vidrig morduppvisning där publiken möts av "tortyrporr". Inget ska klippas bort. Allt ska visas. Och dels ska publiken sedan se hur Mördaren ska dräpas i skärselden och försöka försonas med sina synder.
Det är knappast något publikfrieri  och det har väl å andra sidan Von Trier aldrig sysslat med. Men i hans tidigare filmer har det funnits känslor, historier, sidospår som fascinerar och karaktärer som griper tag i dig. I The House that built ser jag ingenting. Jag lider med Jacks offer. Men Jack är en person som det inte går att begripa sig på. Han är pojken som klippte av ankornas fötter och redan som barn var han "sadistisk". Som vuxen samlar han på mordoffren likt pizzakartonger inne i ett kylrum. Han fotograferar de döda kropparna.
Jag tror  ändå att Von trier vill säga något med den här filmen. Men det tål att diskuteras över vad. Filmen är en vattendelare. Dels finns kritikerna och där är vi ganska många som direkt tycker illa om den här filmen, men så har vi kritiker som faktiskt hyllar filmen och några menar att det är det främsta dansken gjort....
TA

DET kommer mera...

Direkt efter premiären av Det kapitel 2 (6/9) uttalade sig regissören Andy Muschietti (bilden ovan) att han planerar att göra en "super - cut" av båda filmerna. En sex timmar lång version (nu är båda filmerna lite drygt fem timmar sammanlagt). Huruvida han kommer att ändra i den nuvarande kronologin framgår inte men hursomhelst låter detta som mumma för alla fans av Det-filmerna.


Det kapitel 1 (2017) fokuserade på barnen medan den bioaktuella Kapitel 2 utspelas 27 år senare och de nu vuxna barnen pga löftet de gav varandra tvingas tillbaka till Derry och för det slutgiltiga mötet med Det. Men den nästan tre timmar långa filmen rymmer också många tillbakablickar till Loser-gängets första möte med den clown - maskerade skräcken.

Utan att förringa miniserien Det (1990) som ju har sin charm, men som också idag känns daterad och ibland lite löjlig, så kan man ändå konstatera att i och med Det - Kapitel 1 & 2, så har äntligen Stephen Kings magnum opus från 1986 fått rättvis en behandling. Boken är ju ca 1100 sidor och även om det två nya filmerna inte täcker allt i boken, t ex så har den detaljerade bakgrunden till ondskan i staden Derry med omnejd fått ganska så lite utrymme på vita duken, så får i varje fall jag en slags känsla av att filmmakarna denna gang velat ta ett rejält och respektabelt grepp om Kings bok och de har låtit berättelsen får sin tid.

Det - Kapitel 2 är 2 timmar och 49 minuter lång men personligen tyckte jag inte att det kändes, jag hade aldrig tråkigt och det var snarare så att visa saker i handlingen rushades fram istället för att dra ut på dem.

Många har klagat på att varken kapitel 1 eller 2 är särskilt läskiga, och det håller jag med om. Det är mer en mysryslig ton over det hela, det är ju en mainstream-skräckis och då kan det inte bli för ruggigt. Det blir som att besöka en nöjespark med spökhus och galna åkattraktioner. Lite påminner Det-filmerna, i sin ton och känsla, om Poltergeist (1982) som också var en mainstream-skräckis, en vuxen-rysare som blev en blockbuster för att den var lagom läskig, för att den var rolig och för att den också hade de klassiska Spielberg-elementen, som mysig förort där något ondskefullt eller mystiskt inträffar.
När jag första gången, som väldigt ung, läste Det blev jag väldigt rädd. Men när jag läste om den häromåret så var den inte läskig alls, utan mer framstod den som ett mästerverk i karaktärsbyggen, metaforer och berättarglädje och som barndomsskildring.

Så med det i åtanke, så framstår de två filmerna som mycket lyckade, i sin mix av skräck, utanförskap, vänskap då och nu och vikten av att konfrontera sin rädslor för att kunna växa som människa och gå vidare.

GS.

Thompson får triumfera igen!

Emma Thompson gör ÄNTLIGEN storstilad come-back i den gripande och drabbande filmen Domaren(2018). Efter år med roller i intetsägande komedier och nonsens produktioner får hon slutligen rätt material och briljerar i ett tyngre kontext.

Filmen Domaren  bygger på en roman av Ian McEwan. Thompson spelar Fiona Maye, en högt uppsatt domare i London-området.  Hennes äktenskap håller på att falla sönder , men hon förblir iskall. Fiona är dedikerad jobbet 24 timmar om dygnet. Eller nästan. Hon avsätter tid till klassisk musik , då hon tränar piano och sång med en arbetskollega. Hennes make (Stanley Tucci) vill prata med henne om deras ihåliga förhållande. Men hon avviker och lämnar honom ensam.
Ett fall blir större än livet.
En tonårspojkes dagar kan vara räknade om han inte får en blodtransfusion , menar läkare. Pojkens föräldrar tillhör Jehovas vittnen och tycker att en blodtransfusion är fel emot deras gudstro. Vem ska få rätt?
Fiona  blir inte klok på scenerna i rättssalen. Ord står mot ord.
Hon uppsöker pojken på sjukhuset. De får fin kontakt när de båda kan relatera till musik och poeten Yeats.....
Deras möte kommer ta oanade följder och är bara början på en tumult tid för Fiona Maye….
TA

En saga om Hollywood...i Tarantinos version

ONCE UPON A TIME...IN HOLLYWOOD (Amerikansk drama-komedi-thriller från 2019 med manus och regi av Quentin Tarantino. I rollerna Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Bruce Dern, Luke Perry m fl.
Längd 2 tim 40 min, från 15 år.
Premiär 16 augusti
Betyg: SA SA SA SA SA


Om man räknar Kill Bill vol 1 & 2 som en långfilm, så är detta Tarantinos nionde film och själv har han sagt, gång på gång, att efter den tionde så är det finito, the end, fin, slut. Hur det än blir med den saken återstår väl att se, vad man kan konstatera är att oavsett hur den tionde filmen blir, så har den nördigaste av nördiga filmregissörer byggt upp en film-cv som få kan matcha. Högstanivån är otroligt hög och lägstanivån...tja, den existerar ju inte alls.
Efter att ha gjort två filmer på raken med favorittemat Västerfilmer (Django unchained, 2012, The Hateful eight, 2015) så återgår Quentin nu till lite mer modern tid, men det vore ju inte Tarantino om denna hans nionde film ändå påminde om någon av hans andra. Visst finns det många referenser och paralleller till hans tidigare alster, men det som är så speciellt med honom, bland andra saker, är ju att han lyckas överraska och göra det oväntade gång efter annan.

Vi befinner oss i Hollywood, år 1969, och i fokus har vi egentligen tre personer, vars öde flätas samman på ett eller annat sätt under historien. Den något nerdekade skådisen Rick Dalton (DiCaprio) och hans bästa kompis, stuntmannen Cliff Booth (Pitt) driver omkring i Los Angeles och försöker hitta jobb till Dalton, vars karriär gått i stå och det han senast gjort är en western-tv-serie som precis lagts ner. Granne till Dalton, något som han upptäcker sent och blir alldeles exalterad över, visar sig vara Roman Polanski och hans flickvän, nybakade skådisen Sharon Tate (Robbie) och även om huvudstoryn är kring Dalton och Booth, så känns det som om Tarantino velat göra sin speciella spinn på historien om Charles Manson och hans sekt som mördade Tate och hennes vänner, hösten 1969.

Once Upon a Time... är en enda lång kärleksförklaring till filmens värld och speciellt den gamla tidens Hollywood. Tarantino trivs som fisken i vattnet här och det verkar ha spritt sig till alla inblandade, DiCaprio och framförallt Pitt gör fantastiska insater, liksom egentligen alla ner till minsta biroll, precis som det brukar vara i en Tarantino-film. Han är en makalös skådis-regissör!
Det är så mycket som jag älskar med denna film! Det är helt klart hans mest mogna verk, hans mest ömsinta, kärleksfulla, välspelade och, inte minst, hans mest normala film. En timme in i filmen undrar man lite lätt vad handlingen är, tempot är lågt, en del skulle nog kalla starten lite långtråkig, men det är ett så behagligt och skönt tempo, en grym laid-back-känsla och hela tiden det otroligt njutbara samspelet mellan Leo och Brad.

 

En scen jag vill plocka fram är med Margot Robbie, när hon går förbi en biograf som visar en ny film med henne, där hon spelar mot Dean Martin. Hon går och tittar på bilderna, går därifrån, men går tillbaka, pratar med tjejen i kassan om hon kan få sen den gratis för att hon är med i filmen? Det får hon och scenen när hon sitter i salongen och ser sig själv och hör publiken skratta... det är en underbar scen och charmiga Robbie briljerar med små medel.

Men det finns självklart många minnesvärda scener och ögonblick här. Och det är förstås kul att se Al Pacino i en Tarantino-film, han är ju alltid sevärd! Och förutom Maya Hawke (dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) som ju kan ses i säsong tre av Stranger things, så står en annan yngre förmåga ut här. Andie McDowells dotter Margaret Qualley spelar en av tjejerna i Mansons sekt och har en härlig utstrålning.
Finns också en makalöst rolig scen mellan Bruce Lee och stuntmannen Booth! Och Kurt Russell, som blivit lite av en Tarantino-favvis, är förstås med och äger varje scen han är med i! Till och med kul att se Damien Lewis i rollen som Steve McQueen, även om han inte direkt tillför något mer än att man får en slags stjärnglans i sammanhanget.

Once upon a time...in Hollywood är en saga, en glittrande, smaskig, grymt underhållande saga om drömmarnas land, om filmen som berättarform, om kärleken till mediet men också till människorna i den gamla drömfabriken och kraften i berättandet, om det väntade och det oväntade.
Är detta till och med Tarantinos bästa film? Nja, det är för tidigt att säga, men helt klart är att denna hans näst sista film, som tagit fem år att göra, är det bästa han gjort sedan Kill Bill, och kanske till och med sedan Pulp fiction! Och det säger en hel del eftersom jag fullkomligt älskade Inglorious Basterds (2009) och Django unchained (2012)!

Jag har ju knappt nämnt soundtracket... det är ju förstås suveränt som vanligt, och återigen känner jag att jag måste lyssna mer på gamla Stones. Out of time är ju en sjukt grym låt till en lika sjukt grym rulle!

GS.

Omtumlande och gripande japanskt drama

En ny och mycket angenäm bekantskap i filmvärlden för undertecknad är den japanska regissören Hirokazu Kore-eda. Äntligen ser jag hans Guldpalmvinnare Shoplifters (2018). Den hyllade och hans 13:e film i ordningen är oerhört omtumlande och gripande. Det är en film som kräver din fulla uppmärksamhet och den rymmer mycket, t ex  frågor och tankar kring såsom moderskap och behovet av villkorslös kärlek.

Det är en film som behöver diskuteras,  reflekteras över, och sjunka in , och efter visningen känner du dig - flera erfarenheter rikare. Det är ju en film om Japan och japansk kultur och inte minst som regissören Kore-eda själv påpekat, vill han undersöka hur brottslighet för samman och håller ihop en familj. Eller familj? Ja, det är frågan. Vad är en familj?

Jag tänker på hur filmen kan ses som en allegori eller ett avancerat  inlägg i debatten om barnafödande och statens krav eller bestämmande att begränsa barnafödslar. Barn kostar och måste få göra det också,  och vad händer med barnen i ett samhälle där de blir handelsvaror och pengar måste sparas?
Var kommer barnen in? , som Hansson De Wolfe United sjong så fint om  på 80-talet....

 Den fattiga når desperadons handskar och är i princip villiga att göra vad som helst för att klara av dagen eller få in pengarna  som hen behöver. Även om det sker på bekostnad av barn....

Tänker osökt lika mycket på Oliver Twist som på Dom 400 slagen.... De skilda verken beskriver ju egentligen samma sak fast utifrån olika tidsepoker och miljöer - bortglömda och oälskade barn och kriminalitet.

Shoplifters berättar den unika och hårresande historien om en familj som systematiskt snattar åt sig varor för att klara vardagen. En dag tar de hand om en liten flicka , vars föräldrar inte vill ha henne. Familjen verkar  trivas och sammanhållningen är god tills en oväntad händelse inträffar.....

Var beredd på en totalupplevelse , en film som lever kvar i minnet under en längre tid. Det här den typen av film drabbar dig som allra värst. Kanske minns du  turkiska Mustang (2016) som kom för några år sedan. OM du sett den vet du vad du kan vänta dig med en film som Shoplifters. Inget är vad det ser ut att vara och när hemligheterna uppdagas - vet man inte riktigt vad man ska tro. Vad handlar då Shoplifters om? Enligt regissören och manusförfattaren Hirokazu Koreeda så är bland de mest föraktade brotten i Japan -  vuxna som låter barn snatta. https://www.triart.se/filmer/shoplifters/
Som jag ser det är Shoplifters om något mer djupare och abstraktare än så. Kan det inte vara en berättelse som vrider och vänder på kärnfamiljen? Och till och med luckrar upp idén om kärnfamiljen..... Kärnfamiljen finns inte, den finns så länge det finns pengar att tjäna på den.....
TA

Stewart, spöken och Hilma af Klint

Filmen Personal shopper av den franske regissören Olivier Assayas från 2016 är ett typexempel på en smalare film, som trots en prisad regissör och en stjärnskådis i huvudrollen, inte visas på bio utan förpassas direkt till vod/dvd.

När den premiärvisades för pressen på Cannes-festivalen 2016 blev den delvis utbuad men också hyllad av vissa.

Som den blandning den är av genrefilm och arthouse-film, så drabbades den av ett öde som liknande filmer råkar ut för, dvs den anses inte bära sig publikt och kommersiellt nog för att ta plats på den trånga biorepertoaren som åtminstone råder i Sverige.

Men även med detta i åtanke och att filmen i sig är lite ojämn, så är Personal shopper en mycket sevärd, egensinnig och kittlande liten pärla. Inte minst tack vare Kristen Stewart i huvudrollen. Utvecklingen hon tagit sedan genombrottet i Twilight (2008) är ganska imponerande och i och med Personal shopper visar hon tydligt att hon är mogen att ta steget mot tyngre och mer utmanande roller än tidigare.

Maureen (Stewart) jobbar som personal shopper åt en supermodell i Paris samtidigt som hon försöker få kontakt med sin döde tvillingbror som avled i den franska huvudstaden. Eftersom båda hade förmågan att prata med andar så är både Maureen och hennes brors franska flickvän ivriga att få till ett riktigt avslut med den döde.

Men vem eller vad är det som skickar hemliga och märkliga sms till Maureen? Samtidigt som hon känner obehag och rädsla inför denna "stalker", kan hon inte hjälpa att trappa upp kontakten i någon slags ofrivillig nyfikenhet för vad det kan leda till.

Personal shopper rör teman som andevärlden och modeindustrin och konstvärlden och det är där den svenska konstnären Hilma af Klint kommer in i bilden. Hennes målningar präglades ofta av det spirituella, hon hävdade att andar kommunicerade genom henne och bestämde vad hon skulle måla. Maureen fascineras av Hilma och det är kul när hon på mobilen ser en svensk dokumentär om den internationellt kända svenska konstnären. 

I en av rollerna ses också Babylon Berlin - aktuelle Lars Eidinger.

Så även om filmen, som sagt, är lite svajig, så omges den av en långsam, suggestiv ton och man märker att ambitionen är att försöka göra en seriös, realistisk "spökfilm" där sorg, förlust, konst, andar och existensiella frågor berörs. Jag gillade filmen, och framförallt såg jag en potentiell storhet i Stewart. Hon är så mycket mer än bara mystiskt svårmodig.

Personal shopper är ytterligare ett exempel på hur många bra filmer som den vanliga biopubliken missar. Eller kanske snarare ett exempel på att något är skevt i bio - Sverige, för många bra filmer, för få biografer. I varje fall för få biografer som visar lite mer smala och alternativa filmer, då majoriteten av dom tillägnas åldern 15-25.

GS.

Skrämmande och hänsynslös långfilmdebut

Det blir nästan ytterst nödvändigt att läsa Charlotte Wibergs text och reflektioner över Isabella Eklöfs kontroversiella långfilmsdebut  Holiday (2018) i FLM (25 oktober 2018). http://flm.nu/2018/10/holiday-tvingar-publiken-att-ta-offret-pa-allvar/

Det är något av de mest skrämmande filmupplevelser jag haft på många , många år. Jag har  inte känt sådant äckel inför en film sedan Michael Hanickes Funny games (1997). Då var jag väldigt nära att lämna biografen. Sedan ska jag väl erkänna att jag söker sällan upp "feel-bad filmer" eller liknande. Eller gör jag det?  Visar Holiday hur avtrubbad man har blivit efter år av vålds och sexskildringar? 

Jag håller verkligen med Charlotte Wiberg att det är en film som tvingar publiken att ta ställning och faktiskt bestämma över vad som har hänt och vad man egentligen sett. Och så var det även med Michael Hanickes filmer....Det finns även en råhet och gränslöshet här som jag nog inte sett sedan Larry  Clarkes filmer från 00 och 90-talet. Måste vi få se allt? Är det verkligen relevant och rimligt?

Det blir väldigt tudelat och dubbelt, detta. Regissörerna vet hur de ska göra och vad de vill göra, de manipulerar och använder bilden till dess fullo. Används bilden för mycket? Ja, jag vet , det låter ironiskt.

Kan man använda bilden för mycket när vi talar om film? Nej, det kanske man inte kan, men man kan klippa och man kan välja det man vill dokumentera. Spielbergs Hajen (1975) blev ju mer skrämmande, när vi inte såg själva Hajen. Kameran användes på ett nytt och spännande sett, precis som Hitchcock gjorde duschscenen i Psycho (1960). Och kanske är de så, att innovationer i historien sker genom eller utifrån - begränsningar. I  Holiday ser vi just inga sådan. Här finns ju inga begränsningar eller gränser..... Vi får se allt...Övergreppen...Vad gör det med oss tittare? Är vi dåliga människor som fortsätter att titta? Nej, men filmens regissör Isabella Eklöf vill få ett svar från oss: Varför tittar du? Och där vacklar jag. Jag har inget tydligt svar.

 Trots alla äckel-scener och obehag  är Holiday otroligt skickligt fotograferad. Sedan får man en del "gratis" förstås tack vare ståtliga miljöer, jag tror filmen utspelar sig i Kroatien eller liknande.

Det är en film fylld av symbolik och väldigt obehaglig sådan. Misshandel, Kvinnohat, våldtäkter, övergrepp och kriminell romantik. Den är fullständigt oförutsägbar och mycket oberäknelig. Du kommer sitta på helspänn hela tiden. Från dess början till dess slut.

Charlotte Wiberg skriver att filmen är "ett feministiskt statement och det passar perfekt in i ekot av metoo-rörelsen. Det handlar om det svåra i att acceptera erfarenheten av att vara ett offer. För Sascha är ett offer när hon blir våldtagen. Hon har inte bett om det även om hon gått med på att vara troféflickvän, och utnyttjat den positionen till att få de dyraste , vackraste örhängena i juvelarbutiken. Att erkänna sig vara ett offer är att erkänna att man saknar all reell makt i sin position. Du kanske är prinsessa men det betyder inte att de inte kommer att förgöra dig efter sitt godtycke".

Holiday har likheter med Karolina Ramquists hyllade roman  Flickvännen (2015). I båda historierna följer vi en ung kvinna som lever i ett förhållande med en gangster. Där börjar och slutar jämförelserna. Flickvännen är en bok där läsaren får komma in i just hennes tankevärld och tvivel. I filmen Holiday blir du inte klok över huvudpersonen Sascha (spelad av Victoria Carmen Sonne). Det är närmast obegripligt att förstå vad som driver henne och hennes val. Men det är också där fascinationen ligger för en film som Holiday. Du blir inte klok över den. Den tål diskuteras om och om igen.

Filmens regissör Isabella Eklöf skrev manus  med Ali Abbasi till hans stora framgång Gräns. De båda är fostrade i den danska filmskolan. Och det må vara en detalj, men faktiskt en relevant sådan. För visst finns det likheter med Dogma och Von trier också i Eklöfs och Abbasis filmer? På tal om gränslöshet, alltså...eller hänsynslöshet….Och totalvägran att stryka publiken medhårs eller "ge dem vad de vill ha"....  Det blir rejält spännande att följa båda filmarnas utveckling. TA

Omskakande festivaldrama

Ser om Ella Lemhagens tänkvärda film Om inte (2001). Det är en ruskig psykologisk thrillerdrama historia om två par som beger sig till Hultsfredsfestivalen (träffsäker miljöskildring, onekligen) för uppleva fest, frihet och Iggy Pop. Festivaläventyret slutar dock i tragedi. En i gänget försvinner mystiskt. Under hösten som följer kryper den obehagliga sanningen fram om vad som egentligen hände.
Regissören och manusförfattaren Ella Lemhagen borde få mer beröm och upphöjelse när vi talar om svenskt filmliv. Det har skrivits alltför mycket om den där Ruben, men Ella har fallit i glömska. Hon har för varje film lyft politiska och sociala frågor som få andra drivit lika medvetet.  I den här filmen undersöker hon våldtäktens mekanismer och lämnar mer frågor än svar, vilket får mig att tänka lite på Gus van Sants abstrakta filmer. Det är som andra också har påpekat tidigare, en utmärkt ensemble skådespelare med en lysande Frida Hallgren i spetsen. Filmmusiken (Eskobar, bad cash Quartet etc) och kläderna tar oss tillbaka till skarven mellan 90 och 00-tal.
TA

En fantastisk rollprestation

Sebastián Lelios Oscarsvinnare En fantastisk kvinna (2018) vann inte bara en prestige-fylld statyett i Bästa utländsk film klassen. Den chilenska filmen väckte även liv i debatten om transpersoners situation i Chile, berättar regissören, i en intervju  med brittiska The Guardian. https://www.theguardian.com/film/2018/nov/17/sebastian-lelio-disobedience-interview-rachel-weisz-naomi-alderman

I filmen följer vi en ung transkvinna i Santigo, hon heter Marina (Daniela Vega). Hon är en hårt arbetande servitris med sångambitioner. Hon förlorar sin betydligt äldre älskare, Orlando, plötsligt.  Hon får på grund av sin sexuella identitet inte närvara på begravningen.  Det sätter Orlandos ex och barn stopp för. Marina vägrar att ge sig. Intensivt för hon  kampen för sin rätt att få sörja sin kärlek.... 

Filmer som En fantastisk kvinna behövs dessvärre i en tid som vår. Kampen för demokrati, likabehandling och mänskliga rättigheter för HBTQ-personer fortsätter varje dag. Det är en ohyggligt viktig film med en enastående Daniela Vega i huvudrollen. Hon presterar skådespeleri på väldigt hög nivå. Visuellt är det också en iögonfallande film , inte helt olik Xavier Dolans Laurence anyways (2012). Filmen handlar om att vara sann mot dig själv.

Sebastián Lelio liknar bio med en "bro" i intervjun med The Guardian. Bio ska vara en bro och aldrig en vägg, säger han. Det är där jag gränsar eller skrider över det okända och lär mig och expanderar empati för andra och mig själv, fortsätter han. TA

Njutbar hyllning till livets snedsteg

Den 58-åriga kvinnan Gloria (Paulina Garcia) dansar kväll efter kväll ute på lokal. Hon är road och  glad och försöker se ljuset i tillvaron. Nyskild och nybliven farmor. Hon knegar på , men visst längtar hon efter kärlek igen. Hon träffar så småningom Rodolfo som väcker starka känslor i henne.
Men förhållandet med Rodolfo blir inte riktigt som hon tänkt sig....

Chilenske-spanske regissören Sebastian Lelios fjärde film Gloria är ett smärre underverk. Paulina Garcia lyser i filmen och det är med lätt hand som Lelio berättar om livets snedsteg och människans främsta tillgång - att vi aldrig slutar hoppas....
SVTs  Fredrik Sahlin https://www.svt.se/kultur/film/gloria
var inte lika förtjust som jag , men det visar igen hur olika man uppfattar filmer olika. Jag njöt fullständigt av filmen Gloria och det var dessutom härligt att få se film från Chile. Det är också så befriande med ett annat temperament och filmspråk. 2018 gjorde Sebastian Lelio en amerikansk  remake på sin egen film , Gloria Bell blev titeln och  med Julianne Moore i huvudrollen. TA

Aldrig vän med Livet

Diego Maradona
brittisk dokumentär av Asif Kapadia.
Speltid: 2 tim 18 minuter
Betyg: SA SA SA SA

Diego Armando Maradona var 80-talets stora fotbollsstjärna. Jag växte själv upp då. Jag bar hans matchtröja, en Barcelona-tröja med nummer 10 på ryggen. Jag kunde knappast vara stoltare.
Jag började med pojkfotboll. I pojklaget ville alla vara honom och göra en "Maradona". Gjorde man en Maradona, innebar det att man fintade bort hela laget och gjorde mål. Man dribblade och dribblade och gjorde allt på egen hand.

Det var min bild av Maradona. Han var artisten, divan, dribblern, stjärnan, men inte lagspelaren.
I dokumentärfilmen Maradona visas det upp andra sidor av ikonen.

I 1960-talets fattiga Buenos Aires växer han upp. Diego Armando Maradona får något som liknar dåtidens ungdomsproffskontrakt med Bocca Juniors redan som 15-åring. Han kan då köpa ett större hus till sig  och sin egen familj. Hans fotboll blir hans frälsning och han tackar Gud för sin talang. För talang har han så det räcker....

Det är svårare för honom med själva Livet utanför fotbollsplanen. Kvinnoaffärer som leder till en son han inte vill känna till, sammankoppling med maffian och ett festande som leder honom till ett omfattande kokainmissbruk.

Filmen fokuserar på hans tid i italienska fotbollsklubben  Napoli. Han blir nästintill en Gud i staden Neapel och leder klubben till två ligaguld och ett UEFA-cup guld. Han blir omåttligt populär. Men framgången har sitt pris. Han kan aldrig gå ut som en vanlig människa. Och han känner sig snart livegen av både klubben, fansen och maffian....

Vad är det då för sidor eller bild som ges av  Maradona i detta ömsinta, tjusiga och utförliga porträtt? Det är den kärleksfulla men omogna pojkvännen, den frånvarande pappan,  den mammiga sonen, den charmiga kvinnokarlen, den stolta Argentina-sonen, den listiga och tekniska fotbollspelaren, men också den pådrivande lagkapten..... Det är ny sida som jag inte sett tidigare....  Han visar sig också vara mycket stolt och angelägen om folket i Neapel. Han är  mer än bara en diva  som torskade på kola. Han är en människa med flera olika sorters kamper inom sig. Hans hjälptränare Fernardo Signorio beskriver honom allra bäst: "Diego var  en osäker men charmig pojke. Maradona var något han skapade. Med Diego kunde  jag gå till världens ände. Med Maradona vill jag inte ta ett steg till". 
TA

En skämttecknares uppväxt

Gus Van Sants film Don´t worry he wont get far (2018) berättar historien om skämttecknaren John Callahans (Joaquin Phoenix) tragikomiska liv. Callahan hamnar i rullstol efter en bilolycka. Han är förlamad från bröstet till fötterna. Han tar hjälp av flaskan. Hans liv vänder när han ansluter till en terapigrupp för anonyma alkoholister.

Gruppen drivs av en förmögen hippie , vid namn, Donnie (Jonah Hill). I gruppen väcks frågorna: Hur kan man gå vidare? Hur kan man leva ett nyktert liv utan ångest och återfall? Är det möjligt?
Gruppledaren uppmuntrar medlemmarna att försonas med ALLA som de har gjort illa under missbruksåren. Ge tillbaka till de svaga och utsatta.

Glöm bort dig själv - för ett slag....

John Callahan börjar teckna skämtbilder från sitt eget liv och tankar. Flera uppskattar hans tecknande historier. Hans liv börjar nu få mening. Han skämtar om hans trauman i livet. Han skämtar om Ku klux klan, om Starbucks och  om hans moder som han aldrig har träffat. Han skämtar om hur han har blivit bortadopterad osv.

Det sägs att Gus Van Sant ägnat 20 år åt att försöka ro iland det här "drömprojektet" (som han hade med Robin Williams. Williams var även tänkt från början att spela huvudrollen, men avled allt för tidigt) https://www.slantmagazine.com/film/interview-gus-van-sant-on-the-making-of-dont-worry-he-wont-get-far-on-foot/ fast har han haft större filmögonblick än just den här? 

Skådespeleriet är dock en fest för ögat.

 Phoenix är alltid sevärd, och även här. Han lyckas verkligen ge liv i en karaktär som kanske var lite av en  kuf eller urbota dystergök. Ännu en gång bemästrar Phoenix det stora skådespeleriet och han är galet bra. Han räds inte de knäppa, de utsatta och de obekväma rollerna.

Jonah Hill gör i filmen  kanske sin främsta rolltolkningen hittills i karriären. Han iklär sig rollen som Donnie , en homosexuell och återhållsam sökare på ett elegant sätt. Han är balanserad och här finns inte mycket till överspel som han så nära tenderar att göra i tidigare filmer. Även Jack Black har faktiskt några utmärkta scener.

Rooney  Mara spelar John Callahans "stora kärlek", men jag blir inte klok om hon är en fantasi eller om hon är en riktig karaktär. Hon känns nämligen lite för bra för vara sann. Hon är en flygvärdinna från Stockholm med extra stort hjärta....
 TA

Magnifikt och laddat familjedrama från Norrköping

Peter Grönlund (med bakgrund som arbetar för Situation Stockholm) är en av Sveriges mest intressanta regissörer för tillfället. Hans andra långfilm Goliat (2018) är mycket stark och oerhört drabbande. Den skildrar hur en  familjefader ska inom kort avtjäna ett längre fängelsestraff. Under tiden försöker han förberedda sonen att axla rollen som "förmyndare" över familjen. Den 16-årige sonen  Kimmie vill inte det hans pappa vill. Hur högt pris är han beredd att betala? 

Goliat lämnar ingen oberörd. Det är hårt, brutalt, obarmhärtigt och vi kan på förhand tyda att historien om en kriminell familj i Norrköping inte kommer ha särskilt många solskenstimmar. Filmen belyser frågor om landsbygden, manlighet, svaghet och en klassisk fråga;  Är individen fri att välja eller slav mot det sociala arvet? TA

Smetig snyftare

Av  en ren händelse ser jag om Fallet Henry (1991). En snyftare som är så amerikansk smetig så man blir liksom lite trött efter några minuter. Filmen sågades något grymt av Nöjesguiden när det begav sig. Det var nog väldigt motiverad kritik. Jag var då dock i mina unga tonår och på den tiden en stor supporter av Harrison Ford. Men så här x antal år senare kan jag inte försvara mina tonårsideal längre.

Jag kan inte heller försvara Harrison Ford och påstå  att han är en karaktärsskådis av rang.  Han besitter ett ganska begränsat register och när han ska bära ett drama av den här sorten, blir det ganska plågsamt att bevittna. Marlon Brando brukade säga att om han inte lyckades "lura" publiken , ja, då hade han misslyckat som skådespelare. Och , dessvärre, Ford "lurar mig" inte alls här. Han får dock massor god hjälp av Anette Bening (alltid bra, oavsett material) och Valeria Golino. Men det räcker inte....

Det är en sådan där film vars historier vissa damtidningar kunde skriva spaltmeter efter spaltmeter om. Solskenshistorier så fyllda av schabloner och klichéer så man undrar varför historien ens måste berättas.

En arrogant och självisk advokat (Ford) blir skjuten av en rånare. Han vaknar upp efter flera dygns koma och minns ingenting från sitt liv. Nu börjar "resan" tillbaka då den egocentriska karriäristen successivt förvandlas till en mjukare familjeman.

Slutligen, tiderna har förändrats och även jag har gjort det. Har jag blivit mer cynisk sedan , säg 1991? För själva budskapet i Fallet Henry är ju sympatiskt (manuset är skrivet av J J Abrams). Familj och livet är större än jobb och karriär. Jag tror att det regissören Mike Nichols så gärna ville göra med den här filmen var att hylla eller göra sin egen version av Livet är underbart (1946) eller snegla  på Frank Capras filmer. Men Nichols saknade humorn, svärtan, självdistans, smärtan och missade helt det ironiska 90-tal som han var en del av. Men den forne Mandomsprovsregissören Nichols skulle få revansch , decennier senare då han filmade Closer (2004). Det var en film som var mer i takt med dess samtid; mörk och präglades av otrohet, cynism, ironi och tvivel. TA  

Kvick debutfilm om angelägna ämnen

I Boots Rileys debutfilm Sorry to bother you förmedlas en intelligent och rolig historia om rasism, slaveri och girighet.

Klassiska ämnen behandlas, alltså , men med en oväntad lätt hand och första halvan av filmen är skamlöst underhållande. Det går inte riktigt att slita sig ifrån filmen.

Det känns egensinnigt och påhittigt om en afroamerikansk ung man (Lakeith Stanfield) som behöver ett jobb. Han blir  på kort tid en  framgångsrik telefonsäljare tack vare att han kan förställa sin röst. Han "låter vit".  Det som ser ut att vara en språngbräda mot högre karriärshöjder visar sig dock vara något annat. Historien tar en radikal vändning när han möter entreprenören Steve Lift (Armie Hammer)…..

Filmen tappar mitt intresse mot slutet, då verkar det också lite som Boots Riley även förlorar fokus. Det börjar övergå till något av en annan slags film och överdrifterna tar över. Detta är lite synd när filmen börjar så hejdlöst bra och jag tror att Spike Lee känner sig mycket hedrad. TA 

Oväntad uppföljare

Trodde först det var ett skämt. Sedan sjönk det in även i mig.  Ron Howard Eldstorm (1991) har fått en uppföljare, Backdraft 2.
Donald Sutherlands och William Baldwins rollfigurer från originalfilmen finns med i uppföljaren. Sean McCaffrey (son till Kurt Russells rollfigur i 90-talsfilmen) har vuxit upp och blivit en mordbrandsutredare på samma brandstation som sin far en gång tjänstgjorde på.
Jag somnar 15 minuter in i filmen....
TA 

En kvinna under påverkan

I sevärda dramat The kindergarten teacher (2018) spelar Maggie Gyllenhaal en förskolefröken. Hon upptäckter att en av hennes elever visar sig vara  en riktig språkbegåvning. Pojken skapar poesi av ingenting och får världen att le tillbaka mot honom. Förskolefröken blir besatt av honom och snart börjar hon tänja på gränser....
Starkt drama med en lysande Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Hennes modiga porträtt väcker frågor över USA och västvärldens (o)intresse för kultur och estetik. Är vi alldeles förlorade och ointresserade av kultur och vad har vi ersatt det med? Vad gör vi med förlorade drömmar och besvikelser? Projicerar vi dessa på barnen? Vad är konst och vad är inte konst? Är du en konstnär om du har ett konstnärligt språkrör?
TA

Charmig, träffsäker och lyckad Hornby filmatisering!

Läraren Duncan (Chris O´Dowd) är alldeles besatt av låtskrivare/sångaren Tucker Crowe (Ethan Hawke). En internetsida dedicerar han artisten och han lägger ner många timmar dagligen på att diskutera Crowes skivografi och uteblivna framgångar med likasinnade.
Anne (Rose Byrne) heter Duncans fru. Hon är inte lika upphetsad av  sin mans fanatiska intresse. Duncan sörjer det. Och han håller inte tillbaka sin besvikelse. Deras förhållande är lite i limbo. De har bestämt att de inte ska skaffa barn sedan en tid tillbaka. Anne drömmer om barn och moderskap. Hon överväger för sig själv att skaffa barn på egen hand.

Historien vänder efter att  Anne har skrivit en recension på Duncans hemsida om Tucker Crowe. Några dagar senare kommer posten och Anne öppnar ett större brev med en skiva. Det är demoversioner, skisser och tagningar från Tucker Crowes skiva Juliet. Hon börjar lyssna och även om hon inte ändrar sin musikaliska uppfattning så är detta början på en egendomlig sommar. Kort därefter får hon ett email från någon som påstår sig vara Tucker Crowe och en intensiv brevväxling påbörjas...…

Juliet, Naked är en charmig, träffsäker och ovanligt lyckad filmatisering av boken med samma namn, skriven av Nick Hornby. Man har försökt vara trogen boken så mycket det bara går.

Det är när Nick Hornby är som bäst och där han själv har skapat nästan en egen genre, en slags male lit. Det är historier som beskriver heterosexuella män med ett vuxet förhållande, lite självinsikt och alltför förlorade i ett specialintresse. Här finns romantiska undertoner, ironiska blinkningar,  höga doser av värme kryddat med intelligens och många skedar oemotståndlig charm. Men det mest briljanta  (håller jag på att missa nu när jag skriver om filmen/boken) är ju själva idén; Tänk om du skulle få ihop det med din partners idol! Och din partner och hans idol går inte alls ihop i verkligheten. Vad händer då?   
TA   

Giganternas möte

En pappa (Steve Carell) försöker rädda sin son (Timothy Chalmeet) från ett tungt och livshotande missbruk. Men kan han rädda honom? Vad spelar det för roll om sonen själv inte vill bli räddad?

Filmen Beautiful boy (2018) är något av de starkaste jag sett i år. Tårarna bara faller handlöst nedför kinderna. Steve Carell visar återigen hur bra han kan vara i drama roller och hans motspelare, unge stjärnskottet TimothyChalmeet (Call me by your name, Ladybird) gör ytterligare en storstilad skådespelarprestation. Det här är giganternas möte. Musiken går heller inte av hackor,                          t ex Mogwai, Sigur  ros, Neil Young och givetvis John Lennons Beautiful boy. 

Ett gott skratt efterlyses!

I den amerikanska komedin Blockers (2018) är det dags för student-bal (så kallad prom-night). En trio föräldrar som har följt deras barn växa upp får genast hybris.
Vad händer egentligen på en student-bal? När de får notis om att deras barn tänker förlora oskulden får de svårt att bara sitta hemma och rulla tummarna....

Jag ska erkänna, jag försöker verkligen se amerikanska komedier lite då och då. Jag försöker skratta och skaffa mig humor på äldre dagar. Men det är förbannat svårt.

Det blir inte mycket lättare med en film som Blockers.
Leslie Mann är  förvisso en lysande komedienne och stjärna, men inte ens hon kan rädda Blockers från det pubertala och det överdrivna och det ovärdiga. Det blir talande när hennes motspelare ska hinka öl och samtidigt ha en slang i ändalykten. Jag kan inte hjälpa det , men det känns ointelligent, billigt och nedvärderande.

En annan kväll försöker jag se litegrann på American Pie Reunion (2012). Det är samma sak, jag kan inte skratta åt det här. Tonårssexskämt och toaletthumor. Jag känner mig gammal och jag förstår liksom inte vitsen med hel den filmserien. Var det ett försök till att göra en slags 90-talsmotsvarighet till 80-talets Porkys? Kanske det. Och skådisarna klarar jag inte av (Seann William Scott, usch!).

Byter kanal och ser lite på Grown  Ups 2 (2013) med Adam Sandler och Salma Hayek. Nej, det är likadant. Vad ska jag göra? Är jag för allvarlig? Saknar jag förmåga till skratt.... Är det här det som bjuds? Det saknar ju finess och stil. Det känns mest plumpt och dumt.

We re the Millers (2013) med Jennifer Aniston i huvudrollen känns lite som rip off på Ett päron till farsa-filmerna från 80-talet. Även här är det en hel del underlivshumor och skämt som jag bara tror egentligen går hem i staterna.  Filmen har dock dess förtjänster; Aniston och Jason Sudeikis har båda excellent tajming i flera scener. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag skrattade, men däremot kan få fram ett litet leende...
Så vad ska jag göra? Jag vill ju skratta....

Är det dags för Monty Python i Hollywood 1982) igen? Jag minns att jag skrattade med filmen Djävulen och jag (2000) men det är ju 19 år sedan....

Man brukar ju säga att ett gott skratt förlänger livet. Vad säger man i mitt fall? Ett gott skratt efterlyses....
TA 

Hajar du?

Jag ser om Spielbergs Hajen (1975) för 103:e gången. Det går inte att sluta titta. Jag ser klart hela filmen. Kan bara konstatera att jag känner likadant nu som jag gjorde för 30 år sedan. Det är fortfarande en fantastisk filmupplevelse. Det gör inte det sämre när man känner till mytologiseringen kring filmens ganska invecklade inspelning. Det gör inte det sämre med att tiden har gått och jag ser "kopiorna" komma som ALLTID bleknar i jämförelse med Spielbergs mästerverk.

Fjolårets stora sommar blockbuster var The Meg. En sorts 2.0 uppdaterad haj-film men utan något större bett. Favoriten Jason Statham ska rädda ett forskningsteam som blivit attackerade av en 20 meter stor haj. Visst förekommer det spektakulära effekter men filmen blir aldrig skrämmande eller ens spännande. Nej, den känns alldeles för inställsam för sitt och publikens bästa. The Meg har nog mer gemensamt med Sharknado-filmerna än Spielbergs klassiker Hajen.

En god vän till mig får återigen rätt. Han ifrågasatte om det ens gick att se en annan haj-film än Spielbergs Hajen. Det är "Hajfilmernas film". Det är  nog så. Men visst finns det undantag. The Shallows (2016) tyckte jag var både mycket spännande och ruggig. TA 

En fransk pärla!

MELLAN RADERNA fransk film av Olivier Assayas.
Medverkande: Juliette Binoche, Guillaume Canet, Nora Hamzawi,
Christa Theret och Vincent Macaigne.
Speltid: 1 tim 48 minuter
Betyg: SA SA SA SA SA

En författare ställs mot väggen. Han påstår själv skriva fiktion men flera av hans närmaste krets känner sig uthängda i hans böcker. Vad går gränsen för fiktion och självupplevda historier? Hans läsare ifrågasätter hans författarskap. Och bland naken hud, otrohet, mycket vindrickande, rökning, oändliga diskussioner, och framförallt graden av oenighet märker vi att vi är i Frankrike, eller snarare, vi ser en fransk film.

I Frankrike är oenighet inget konstigt. Det är snarare normaltillståndet. Det ska diskuteras, kritiseras och konfronteras till närmaste förbannelse. Till skillnad mot konsensustänkandet i Sverige är oenighet enligt franska mått och mätt; en styrka och en tillgång.

Författaren Leonard i filmen Mellan raderna  är inte bara blind för sin egen upprepning och sin hänsynslöshet. Han lever avskuret från samtiden. Han läser inga sociala medier. Han hyllar det vänsterradikala och spyr kapitalismen och materialismen. Men på restaurang tar han gärna förrätter.... Han är otrogen med sin förläggares fru. En medelålders aktris (Juliette Binoche) som är fast i något hon inte kan riktigt styra över. Hon spelar krisförhandlingsledare i en populär polisserie. Men ingen noterar det. Publikens likgiltighet färgar av sig på henne själv. För varje dag blir hon alltmer blasé. Hon köper ändå blommor hem till köket. Hon misstänker att sin man har en affär. Och det är ömsesidigt. Han misstänker också att hon prasslar med någon. Men var finns sorgen? Känslor av svek? Varför denna likgiltighet inför varandra?

Förläggaren i sin tur har givetvis en affär med en betydligt yngre kollega. De tar in på hotell och älskar. Mellan älskogen och vinbeställningar diskuterar de mycket kring E-boken och böckernas framtid. Vem kommer köpa böcker i framtiden? Vem läser böcker när vi läser mindre? Och är det inte ipadens fel? Eller fel ; ipaden är ju framtiden ,så behöves böckerna? Vad kommer bli  förlagens lycka i framtiden? Kommer vi ens behöva bokförlagen?

Mellan Raderna är intelligent, högst humanistisk och  enormt underhållande samtidsskildring där det ständigt diskuteras kring framtiden och sociala medierna och vad de gör med oss. Det var länge sedan jag såg en film som knockade mig så totalt som just denna. Otrohetsaffärer och synen på äktenskap och utomäktenskapliga relationer krockar med det gamla och traditionella. System som kanske kan jämföras med den digitala revolutionen och bokbranschens "kris". Stå kvar vid det gamla , eller kastas med i det nya och se vart det tar dig? Eller behålla och äta kakan....

I en intervju med Cineuropa https://cineuropa.org/en/interview/359445/
läser jag om filmens regissören Olivier Assayas. Han säger att hans film handlar om hur vi försöker anpassa oss till förändring. Han fortsätter: "Världen runt omkring oss är i konstant förändring , men för oss är den digitala revolutionen den främsta samhällsmotorn. Jag har inga värderingar eller särskilda åsikter kring teknologin. Det är bara  ett faktum att det händer och man kan inte döma ut eller gå emot den. Den förändrar världen och vårt sätt att kommunicera med varandra. Jag försöker anpassa mig och förstå den."
TA

Mustigt äventyrsdrama med Winslet och Elba

En läkare (Idris Elba) och en journalist (Kate Winslet) ska flyga från Denver till New York av olika anledningar. Flyget kraschar på en bergstopp i Utahs ödemarker. De överlever och är strandsatta i ett gigantiskt snölandskap. Ingen kommer till deras undsättning. Skadade och mörbultade kämpar de sig fram igenom snömassorna. Hur länge kommer de klara sig?

Filmen The Mountain between us (2017) berättar den klassiska historien om överlevnad i vildmarken och naturens storslagenhet. Det är en  välgjord och  mustig äventyrsfilm utan några större effekter. Filmen bärs bokstavligen upp av de karismatiska Winslet och Elba i huvudrollerna. Men de riktiga stora gnistorna uteblir. TA

Stilig Nora Ephron hyllning i SR P1

P1s utmärkta program Stil (2019-04-26) hyllade manusförfattaren  Nora Ephron i senaste avsnittet.  https://sverigesradio.se/avsnitt/1274141
Rob Reiner regisserade ju filmen När Harry mötte Sally (1989), men hon skrev ju filmens manus. I år fyller filmen 30 år. Det tog programmet Stil fasta på. Filmen rankas fortfarande högt och ses som en av de främsta romantiska komedierna som gjorts. Det var intressant att höra manusförfattaren Alex Haridi berätta om sin relation till filmen. Han fick filmen på VHS i 11 årspresent  av sina föräldrar.

Att säga att han blev "tokförälskad i filmen är ingen överdrift. Han fascinerades av att se vuxna som betedde sig så konstigt i filmen. De sa saker , men gjorde något helt annat.

Cg Karlsson uttryckte också sin kärlek. Han minns hur han golvades för 30 år sedan då filmen När  mötte Sally kom på biograferna. Det hade inte gjorts liknande filmer med sådana kvicka repliker och med både hjärta och hjärna sedan 40 och 50-talet i Hollywood, menade Karlsson. Och jämförde Nora Ephrons film med filmer med Cary Grant och Kathrine Hepburn.

Det var också kul att höra Moa Herngren (manusförfattare till den populära tv-serien Bonusfamiljen) berätta om hennes syn på t ex Sömnlös i Seattle (1993) och Meg Ryans överspel i När Harry  mötte Sally. TA

Din klagosång kan vara livsfarlig!

US amerikansk film i regi och skriven av Jordan Peele.
Medverkande: Lupita Nyongo, Winston Duke, Elisabeth Moss,
Anna Diop mfl.
Speltid: 2 t
Betyg: SA SA SA

Jordan Peeles förra film Get out (2017) tog en hel värld med storm. Det var en fasansfull, spännande och intelligent thriller om RASISM. Hans andra film US är mindre originell , men har en inledande första timme som ligger nära dess föregångare. Om Get out var  tydlig i sitt budskap är US mer tvetydig. Det är en thriller som flirtar flitigt med slasher och skräckgenren. Intrigen är bekant för många sedan tidigare. En familj ska fira semester i ett sommarhus, men får oväntat besök. Mardrömmen kan börja...
Som sagt, första timmen är riktigt bra, underhållande, tajt, mystisk och tämligen obehaglig. Sedan planar det ut och det blir mer av en slasher rulle. Det blir mycket blodigt och någonstans där tappar jag intresset...

Familjen sitter i bilen. Tonerna av I got five on it har lagt sig och de tävlar om vem som har dödat flest personer. Det blir ungefär lika befängt som i en Michael Haneke film. Ja, här finns det verkligen referenser till olika filmer och populärkultur. Det är kanske Michael Jacksons legendariska MTV-video Thriller som dyker upp först i tankarna.

Vad vill  då Jordan Peele säga denna gång?

Det lär de lärda tvista om i evigheter. Jag ser det utifrån flera olika infallsvinklar och perspektiv. Makroperspektivet: Amerikas vrede och ilska som får sin grogrund i ett slags Skugg-samhälle och med ökade klyftor i samhället. Människor som glöms bort och blir alltmer frustrerade och "hämnas" på de privilegierade.

Utifrån ett mikroperspektiv kommer vi till en slags kvasi psykologisk aspekt; Alla människor har ju en skuggsida av sig själv. Det är där demonerna vistas och de är dessa sidor som vi hela tiden bär med oss men försöker hela tiden gömma - inte minst för oss själva.
Men det jag kanske tar mest med mig från filmen är något annat. Det är en sensmoral som skvallrar om tacksamhet eller snarare otacksamhet.
För varje klagomål som du formulerar finns en människa någonstans långt ifrån dig. Hen skulle göra vad som helst för att byta liv med dig och leva ditt LIV. Tänk på det!
THOMAS ANDERSSON

Ibland är döden bättre

JURTJYRKOGÅRDEN (Amerikansk skräck från 2019 i regi av Kevin Kölsch och Dennis Widmyer med Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow med flera.
Biopremiär 5 april, barnförbjuden, 1 timme 40 min.
Betyg: SA SA SA sa (3,5 av 5 möjliga)

Stephen Kings Jurtjyrkogården (Pet Sematary) kom 1983 och det är, i mitt tycke, den bästa och mest skrämmande skräckromanen som skrivits. Första filmen kom 1989, i regi av Mary Lambert, och är en av de bästa filmatiseringarna som gjorts efter en King-berättelse, och det har gjorts otroligt många...
Så denna nya version hade en del att leva upp till och vad gör skaparna bakom den då? Jo, de gör om historien en del, utökar vissa partier och stuvar om, och sådana tilltag brukar ofta inte vara så poppis hos fansen. Men även om skaparna inte gjort det lätt för sig, så tycker jag (och många med mig verkar det som) att denna version blivit ganska så lyckad. Man har haft grundstoryn intakt medan man samtidigt broderat ut lite och velat sätta sin egen prägel på berättelsen, vilket i mitt tycke fungerar bra.
För er som inte känner till historien så handlar den om en familj som flyttar från Boston till en liten håla i Maine, som en nystart. Precis som i boken och originalfilmen så ligger det idylliska huset nära en starkt trafikerad väg och den får en stor och drabbande roll för familjen och historien. Precis som den närliggande djurkyrkogården som ruvar på mörka hemligheter...

Som luttrad skräckfilmsfantast vill jag man ju alltid bli rejält skrämd och omskakad och det är inte ofta nuförtiden som det händer. Och Kings roman, som handlar om döden och sorg och saknad, har alla element för att verkligen skaka om en i grunden och både skapa ångest och skrämmande tankar. Vilket originalfilmen bitvis lyckades med även om många scener idag känns lite daterade och mossiga.
Jurtjyrkogården anno 2019 är förstås mycket moderna, tajtare, effektivare, kommer snabbare till själva kärnan i storyn och är mycket mörkare och mer skrämmande. Hantverket är oklanderligt men, som sagt, effektivt och rakt på, vilket gör att man får sig en atmosfärisk, spännande och bitvis rejält läskig rulle som, så att säga, gör jobbet även om jag personligen hade hoppats att den skulle vara än mer skrämmande och lite mer nyskapande. Eller i varje fall ett försök till att göra något mer än en ganska så förväntad remake av en kultklassiker.
Man är ju lite bortskämd vad gäller skräckfilmer och vad man vill förvänta sig. Vad man hoppas på. Jag var förtjust i den senaste Halloween (2018) men hade även där hoppats på lite mer. En film som Hereditary (2018) till exempel, den lyckades både vara skrämmande skräckis och nyskapande på ett sätt som sker alltför sällan i genren.

Jurtjyrkogården sällar sig ändå till en av de bättre King-filmatiseringarna på länge och visar att det inte behöver vara av ondo att gräva upp en gammal klassiker och ge den nytt liv... tvärtemot vad som sker i själva filmen...

Göran.

Filmens starka livskraft

Kultur i alla dess olika yttringar kan verkligen förändra liv. Ens världssyn. Det låter som en klyscha och förmodligen är det en klyscha i mångas ögon och öron. Men jag slås av detta när jag talar med bekant som driver en lunchrestaurang i närheten av mitt jobb.

Han berättar om livet i Iran. Och han berättar om en film som har en särskild plats i hans filmhjärta. Han berättar om hur han åkte flera mil bara  för att kunna se Milos Formans Gökboet (1975) i slutet av 70-talet. Han såg filmen två gånger i sträck. Min bekant ser filmen som en allegori  av samhället. 

Sjuksköterskan som spelas av Louise Fletcher står för ordningsvakten/polisen i samhället. En myndighet som kontrollerar och håller människan i schakt.

Jack Nicholsons McMurphy blir upprorsivraren , ledaren som för frihetskampen.
Jag fascineras av min bekants tolkning av filmen. Jag förstår att Milos Formans klassiker får en helt annan dimension också, särskilt när man växt upp i ett land där demokratiska rättigheterna och frihet inte setts som något självklart.

Härom kvällen ser jag av en händelse om Daniel Lind Lagerlöfs Vägen ut (1999). Jag har inte sett filmen på mycket länge. Jag läser in mycket i filmen. Först tänker jag på det min bekant såg i Gökboet. Frihetskampen. Jag är övertygad om att Daniel Lind Lagerlöf eller snarare Malin Lagerlöf (som skrev filmens manus) såg  en och annan gång på just Gökboet under produktionen. Men kanske allra mest tänker jag på en annan influens, nämligen Döda poeters sällskap (1989).

I Peter Weirs film är det Robin Williams irrationella lärare som stuvar om både på skolan och i klasserna och uppmuntrar eleverna till frihet och Carpe diem. Björn Kjellmans fritidspedagog i Vägen ut arbetar också utöver det förväntade och det vanliga. Och det väcker livsglädje hos fångarna men ilska hos fångvaktarna.

Slutligen vill jag citera från historikern  Christopher O Regan (från sitt instagramkonto) som har en speciell relation till filmen Döda poeters sällskap:

"I natt råkade jag slå på Döda poeters sällskap på tv:n. Det har nu passerat trettio år sedan jag såg den som ung och osäker gymnasist på Östra real, och jag kan nog inte överdriva den verkan filmens budskap fick på mig. Möjligen har den bidragit till att jag idag är den jag är och gör det jag gör på det sätt som är just mitt."
TA