14 timmars Nicolas Cage maraton

Man upphör aldrig att förvånas av vad kärlek till filmstjärnor eller filmer kan göra med människor. Under sommaren blev jag ganska fascinerad av ett par som reser i James Bonds fotspår. De besöker och bockar av städer och platser från filmen Casino Royale (2006). http://www.jamesbondlifestyle.com/articles/visiting-casino-royale-locations-prague

I Australien hölls nyligen en smärre Nicolas Cage festival. Cage A Thon i Melbourne. The Guardians reporter Luke Buckmaster besökte ett 7 films-maraton där det frossas i skådisen i över 14 timmar i sträck. När övergår kärlek och beundran till besatthet och galenskap? Är det här du kallar kärlek? Så vill jag inte längre va med....https://www.theguardian.com/film/2018/aug/14/i-watched-nicolas-cage-movies-for-14-hours-straight-and-im-sold
Det är en underhållande text skriven av Buckmaster. Han både beskriver och funderar kring fenomenet Nicolas Cage och hans fans-skara och hela spektaklet. Vad är det som gör att några är beredda att se 7 filmer i rad med Hollywoodstjärnan?

Följande filmer visas under kvällen/natten: Mandy (2018) , Arizona Junior (1987), Red rock west (1993), Vampire´s kiss (1989), The whicker man (2006), Drive angry (2011) och Con air (1997)

 Det är slående att arrangören inte valt de förväntade filmerna med Nicolas Cage. Här finns varken Farväl Las vegas (1995) (som gav honom en Oscar) eller Adaptation (2002)....
TA 

Min Idol

Borde ha slutat. Borde vid snart 40 års ålder inte syssla längre med att hitta Idoler. Men nu är det som det är. Jag har sedan några år tillbaka varit och är fortfarande ohyggligt fascinerad av Joaquin Phoenix. När jag var pojk på 80-talet, var hans bror , River Phoenix , flickidol. Broder River dog sedan av en överdos , i början av 90-talet. Han tillsammans med Kurt Cobain blev förevigade i och med martyrdöden och kan sägas var 90-talets motsvarigheter till James Dean.

Under denna tid var väl det knappast någon som visste vem Joaquin Phoenix var. Nu drygt 25 år senare är han ett världsnamn. Och i mina ögon och öron är han världens bästa manliga skådis. Ingen annan utmanar och vågar ta sig an den ena märkliga rollen efter den andra. Och på det sätt han gestaltar, så påminner han om de allra farligaste - De Niro , Brando, Walken, Keitel.....
Joaquin Phoenix har liksom förstärkt och skapat en sorts 2.0 version av Method acting. Det känns aldrig riktigt som han spelar en roll. Han bara är. Och nu har han varit i den formen under en längre tid. Vi kan räkna upp flera exempel på minnesvärd rollporträtt som han gett oss genom åren. Jag skulle nog personligen välja mellan följande filmer: You were never really here (2017), Her (2013), Inherent vice (2014). Fick jag möjlighet att själv intervjua skådisen, så skulle jag fråga honom följande: HUR BÄR DU DIG ÅT FÖR  ATT BLI KVITT ROLLEN? HUR KOMMER DU UR ROLLEN OCH BLIR DIG SJÄLV IGEN?  Är det ens möjligt?

Intervjun med honom i DN (2018-08-03) av Nicholas Wennö är intressant.https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/joaquin-phoenix-forst-ville-jag-inte-gora-annu-en-fucking-biopic/ Jag kan för övrigt uppskatta, något så ovanligt som en Hollywoodstjärna från idag, som inte säger för mycket , som har integritet och vill att sitt konstnärskap ska tala för sig. En sorts Bob Dylan figur som retar inte bara DNs Mårten Blomkvist...utan antagligen en hel mediavärld.... Och det känns värdigt på något sätt och respektfullt. Han tänker inte "sälja sig", han tänker inte fjäska för de med pennorna eller rubriksättarna. På senare tid har han fått uppmärksamhet för att han tackat ja att gestalta Jokern , Batman/Läderlappens ärkefiende nummer ett. Det återstår väl att se om vad det slutar i.
Regissören Gus Van Sant har verkligen haft betydelse för både River och Joaquin Phoenixs karriärer. River Phoenix fick sitt kritiker genombrott med en Gus Van Sant film , My private own Idaho (1991) och hans lillebror Joaquin fick sin första vuxenroll i Van Sants Till varje pris (1996). Nu återförenas Joaquin med Van Sant med  filmen Don´t worry he won´t get far on foot....

I DN-intervjun talar Joaquin Phonenix om rollkaraktären , tecknaren John Callahan. Han var från början alkoholiserad och det kreativa i honom, tecknandet kom i honom , efter en fylleolycka. Callahan hamnade i rullstol. Missbruket upphörde och han blev besatt av att teckna. Det är något skådespelaren själv kan relatera till:

- Jag kan relatera till allt det där: självrannsakan, förlåtelse, och förändring. Det är svårt att prata om detta utan att låta som ett käckt gratualtionskort men från och till blir vi alla fångar i vår egen osäkerhet, tvivel och rädslor. Allt det som hindrar oss från att bli den mest fullt realiserade versionen av oss själva. 
TA

Anonym skildring om Englands främste målare

Mike Leighs (Hemligheter och lögner) film, Mr Turner (2014) handlar om konstnären med samma namn (fenomenalt spelad av Timothy Spall) ger knappast mersmak. Här bjuds det dock på kvalificerat skådespeleri , undersköna bilder och miljöer, och det är väl liksom en hint eller ett sätt att få publiken att trollbindas men också att kanske få ett hum av hur konstnären tänkte och vad han inspirerades av. Men också ett sorts sublimt budskap förs här av Mike Leigh själv:  Varje bild vi ser eller landskap vi sköljs över  kan vara en tavla - kan målas och bli - ett konstverk. Det är med blicken vi skapar idéer till konsten..... och det är med händerna vi praktiskt producerar den.....

Jag ska väl erkänna att jag känner inte riktigt till Turner sedan tidigare, tyvärr. En anmärkningsvärd lucka i min magra allmänbildning, dessvärre. Han sägs vara Englands genom tidernas främsta konstnär. Filmen vänder sig dock till de redan inlästa och invigda beundrarna. Och det är väl de som också får något ut av en film som Mr Turner. Jag måste skriva att jag trodde väl som oinvigd att jag möjligen skulle få en introduktion av mannen, människan, konstnären och engelsmannen Turner, men lämnas egentligen i tomma intet. Mike Leigh nöjer sig med att skildra Mr Turner som en ganska intetsägande figur, en grymtande introvert typ som drivs av vadå? Under-perspektiv ? Nja, möjligen vill han  provocera och vara en nagel i ögat i etablissemanget....
Efter filmen tänker jag på konstnärerna runt 17-1850-talet. Hur värderades deras insatser då? Vilka var dem egentligen? Ansågs dem vara den tidens rock- stjärnor tillika Gudar? Eller mer än så? Det är kanske dags att läsa lite konstnärshistoria....
TA