Bortom allt hopp

"I´m not setting out to make a message movie but i am setting out to show 
what i think is going on, trying to reflect reality, and i think there´s always a message in that"

Larry Clarke , i en intervju med tidningen Uncut i samband med filmen Bullys premiär)


Larry Clark (född 1943, uppvuxen i Tulsa) hade ingen lycklig barndom. Föräldrarna var försäljare som var på ständig fot. Han växte upp hos sina morföräldrar. När de sedan dör , börjar han missbruka amfetamin, bara 15 år gammal.

Efter att morföräldrarna försvinner från hans liv börjar han jobba för sin mor som fotoassistent. Hans uppgift var att få barnen att skratta på bilderna.
Han utbildar sig till fotograf efter gymnasiet på Layton school of art i Wisconsin.  I början av 60-talet återvänder han till Tulsa för och göra en fotobok om sina missbrukande vänners liv.

Larry Clake bilder från Tulsa

Det resulterar i en omtalad fotobok vid namn Tulsa (1971) som var en av föremålen för en utställning i Paris härom året (2010) som väckte stark kulturdebatt.

Det började med att Museum d´art moderne barnförbjöd utställningen. När tidningen Libération fick vetskap om detta, gick den till attack med och publicera en av Clarks bilder på förstasidan. Bilden föreställer två tonåringar som har sex.

Tulsa beskrivs inte som någon traditionellt foto-reportage där fotografen dokumenterar och observerar. Clark finns med själv i allra högsta grad i  händelserna han skildrar. Här finns ingen skillnad mellan han själv och dem han fotograferar. Liksom honom är hans fotoobjekt fokuserade på och injicera amfetamin. Det gör att även Clarks bilder påverkas av oskarpa och dåligt komponerade. Det tekniska kompenseras dock med en febrig närvaro...

En annan fotobok, Teenage lust (1983) förekom också på utställningen. Den påminner också om hans senare filmer, inte minst Kids (1995).

I fotoboken möter vi förlorade tonåringar under 70-talet. Clark umgås med ungdomar som sniffar lim, har oskyddad sex och prostituerar sig på 42nd street i New York.

Boken blir en skoningslös och ytterst smärtsam ögonöppnare, (precis som hans filmer).  Clark fångar mer än väl  en skrämmande och mörk verklighet med ungdomar i förgrunden. Fullkomligt övergivna och bortom allt hopp. Svikna av en vuxen värld som misslyckats och se dem.

Rosario dawson och Cloë Sevigny i Kids

Idag 20 år senare, har man lätt glömt bort hur uppseendeväckande en film som Kids var när den kom.

Svenska distributören Triangelfilm tog avstånd från filmen, till exempel. Och vem glömmer det brutala slutet?

Larry Clarke ville med Kids göra något som inte handlade om honom och hans generation. Han säger sig ha velat undersöka vad som var i gryning då (1995) med dåtidens ungdomar tillhörande en annan generation än honom. Och han fick frågan i tidningen Uncut (2001, beklagar att nummeruppgift saknas, intervjuare är Damon Wise, s. 20), om han tycker sig förstå mer dagens ungdomar när han gör filmer som Kids. Han ger ett jakande svar och säger att han tycker sig se flera orsaker och följder och hur saker har förändrats: "Mycket har radikalt förändrats. Dagens ungdomar vet allt idag väldigt tidigt i livet, ingenting är längre någon stor grej för dem".   

Bully med Nick Stahl och Brad Renfro

Ken Park

Larry Clark var i ropet i mellan 1995-2002 med främst filmerna, i synnerhet omskakande Kids (1995), råbarkade "uppföljarna" Bully (2001) och Ken Park (2003).

Marfa girl

Hans senare filmer, t ex Wassup rockers (2005), Marfa girl (2012) har inte varit i närheten av någon svensk distribution. Och jag vet ärligt talat, om ens dem titlarna existerat på dvd eller blu ray, här hemma.

Enligt uppgift på imdb.com får hans nya film , The smell of us , svensk premiär i augusti. Återstår och se vad det slutar i för sorts premiär (om det gäller en enstaka visning på en sommarfestival i västra Sverige eller dvd/blu ray släpp eller - förhoppningsvis - biopremiär). Förenklat sagt så är The Smell of us en fransk variant på Kids. Filmen utspelar sig i Paris och bland franska skatare förlorade i sex och droger...

Än idag är det inte slutdiskuterat om Larry Clark är på ungdomarnas sida eller om han går över gränsen? Dennis Dahlqvist skrev träffande om honom  i Svd i samband med utställningen i Paris (2010-12-17 Svd Konst, s. 16, Svd) "Istället för att bara dokumentera ungdomarna han porträtterar, som till exempel skataren Jonathan Velasquez ( i filmen Wassup rockers från 2005),  identifierar han sig med dem vilket naturligtvis blivit ett allt större problem ju äldre fotografen blir"....

Idag är Larry Clark är 72 år gammal....

Källa: Svd, Dennis Dahlqvist, kultur, s. 16, 2010-12-17, artikel "Stilbildande ung misär") samt Uncut, 2001, Damon Wise article, Director´s cut , Larry Clark, page 20)
TA

Girlfriend in a coma

Två män som inte känner varandra sitter bredvid varandra och ser en en gripande teater pjäs i Madrid. De ser slanka kvinnor i vita klänningar agera utan repliker. En faller handlöst ihop. En annan liknar en gymnast. Mitt bland trästolar och kvinnorna står en man. Han försöker ta bort stolarna för och hjälpa kvinnorna.....

Det männen inte anar är att det som dem ser från den dramatiska scenen kommer bli en symbol för vad de själva kommer utstå och försöka göra inom en snar framtid. Att hjälpa och stötta kvinnor med svårigheter - för att kunna få dem och dansa igen....

Sjuksköterskan Benigno (Javier Cámara) noterar sin "platsgranne" under teaterföreställningen. Journalisten/författaren Marco (Dario Grandinetti), en 40 årig drygt , stilig argentinare med ståtlig hållning. Han fäller tårar under pjäsen.
Benigno glömmer varken pjäsen eller honom.

Till vardags sköter han om Alicia (Leonor Watling), en före detta ung balettdansare som befinner sig i koma efter en bilolycka. Han möter Marco på sjukhuset, hans kärlek, tjurfäktaren Lydia (Rosario Flores) ligger på samma avdelning. Efter att hon blivit stångad av en tjur har hennes hjärna blivit totalt förstörd.

Hon ligger också i koma.

De två männen blir goda vänner, och successivt berättar Pedro Almodovar i filmen Tala med henne (2002) väldigt elegant bit för bit, en säregen, gränslöst vacker och svart historia om förbjuden och omöjlig kärlek. Här berörs också gränsen eller gränserna för den tunna linje mellan romantikern och psykopaten. Kärlek och dårskap. Vansinne, besatthet och längtan och stort hjärta.

Filmens titel syftar på Benigno som talar ständigt med patienten Alicia, om allt han tänker på, ser och upplever. Han frågar även henne saker. Hon berikar hans liv.
I ett annat rum i korridoren sitter Marco vid Lydias säng. Han tar sig över huvudet. Han kan inte tala med henne, för han tror hon inte hör. Det skulle vara som om han försökte prata  med en krukväxt. Hon hör mig inte. Hon förstår inte, tänker han. Benigno uppmuntrar dock honom och försöka tala med henne....

 Det är en mörkare, mer allvarlig film från spanjoren Almodovar som ofta brukar vilja krydda sina filmer med färgstarka karaktärer, temperament, hejdlös och galen humor och hysteriska infall. Tala med henne är något helt annat. Har mer gemensamt med dess föregångare Allt om min mamma (1999). Kanske kan man jämföra Almodovars lite mer dova inriktning med vad som också hände med Woody Allen under 00-talet? Och det är inte alls dumt. Woody Allen gjorde ju utmärkta thrillern Matchpoint (2006) och Almodovar gör Tala med henne , som börjar bli en av mina riktiga favoritfilmer.

Det är liksom svårt och sätta finger på vad som gör det så hysteriskt bra. Men det är något i stämningen , det sensuella, uttänkta berättandet med berättaröster och dem spanska gitarrerna, växlingen mellan konventionellt filmberättande och det irrationella. Almodovar flyttar mellan tid och hur han väljer och slänga in filmreferenser och hyllning till stumfilmen, som är fantastisk rolig och fräck, en film som han kallar för Älskaren som krympte, som får betydelse för historien och i synnerhet Benignos öde. Dialogen är av högsta klass, och skådespelarna vill man ju bara se mer ut av i framtiden!

Det finns en spänning i den här filmen, en laddning som aldrig avtar eller bleknar, det är en film som känns ändå in i magen, som får mig till tårar och man hamnar i ett komplicerat gränsland mellan galenskap och empati, kärlek och omvårdnad och hänsyn. Det är en film som behandlar ämnet Ensamhet och höjer det ytterligare en nivå än vad Scorsese gjorde med Taxidriver (1976) och precis som med man kände för Travis i den filmen så känner man liknande för sjuksköterskan Benigno, man både förfasas över honom och känner väldigt mycket empati och lider med honom.

Utan att avslöja för mycket, finns det givetvis en nyckelscen i filmen som också får särskild betydelse för berättelsens utgång. Alicia karismatiska danslärare, Katarina (Geraldine Chaplin), förklarar för Benigno och Alicia sin senaste idé om en dansförställning som hon kallar Skyttegravar. Hon beskriver föreställningens tema, ur döden uppkommer liv, för varje död soldat (pjäsen utspelar sig under första världskriget) uppkommer en dansös. "Ur det manliga uppstår det kvinnliga. Ur det jordiska uppstår...."
och Benigno gissar: stranden?
"nej , ur det jordiska uppstår...fortsätter Katarina och tystnar....söker efter orden...
Benigno gissar likt ett barn: Vattnet?
nej, det eteriska...utbrister hon....Ur det jordiska uppstår det eteriska, det ogripbara, det andelika...."
TA

Svårslagen och storartad 44-åring

Jan Troells film Utvandrarna (1971) sägs ju vara på väg och få sig en nyinspelning. När jag ser om den slås jag av flera saker; för det första , om det nu blir Daniel Espinosa som gör remake, så kommer han inte få det lätt. Troells film är svårslagen, bildberättartekniskt fulländad , trots sina 44 år, är det fortfarande en häpnadsväckande vacker och estetiskt tilltalande film. Troell sägs ha både klippt, regisserat och fotograferat filmen. Han behärskar "det gyllene hantverket", ut i finger spetsarna. En av våra stora filmmakare - någonsin.

För det andra är Vilhelm Mobergs historiska epos mäktig och en storartad skapelse med evinnerligt liv. Karaktärerna är älskvärda tack vare utmärkta skådespelare: Karl-Oskar (Max von sydow) och Kristina (Liv Ullman) , förstås, Robert (Eddie Axberg), Arvid (Pierre Lindstedt), Ulrika (Monica Zetterlund) och Danjel (Allan Edwall). Valet av norska Liv Ullman som Kristina upprörde, när det begav sig. Men tvivlarna blev allt färre när de såg resultatet,

För det tredje blir det nästan omöjligt att inte tänka på en ny remake, och man förlorar sig i en sorts casting av skådespelare som du själv bestämmer över för nya filmen. Om jag ska handplocka blir det följande namn aktuella: Adam Lundgren, Malin Crepin, Alicia Vikander, Shanti Rooney, Mikael Persbrandt, Jonas Karlsson, Marie Göranzon, Sanna Bråding och Simon J Berger.

Ända sedan böckerna gavs ut (1949-1959) hade det talats om filmatiseringar. Amerikanen John Ford (Vredens druvor) lär ha varit intresserad, men fick släppa tanken när filmbolaget drog sig ur.http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4865&type=MOVIE&iv=Comments

Det sägs ha varit Vilhelm Moberg själv som önskade att Jan Troell skulle ge hans böcker filmiskt liv. Diskussionerna började 1967, ett synopsis färdigställdes året därpå och 1969 kunde inspelningen rulla igång.om. Torpet i Småland hittade man enkelt, det blev svårare att hitta inspelningsplatsen som skulle föreställa USA och Ki-Chi-saga. Man letade förgäves i USA för och hitta lämpliga platser för inspelningen. Man letade förgäves. Till slut fick de nöja sig med markerna vid Krageholmssjön i Skåne. (s. 309 Tusen svenska klassiker, Gradvall , nordström, nordström, rabe, Norstedts, 2009)

Det var en omfattande inspelning som krävde mycket resurser. De spelade in parallellt både Utvandrarna och dess fortsättning Nybyggarna. De var i USA, Köpenhamn, Landsort m.m. Sammanlagt slutade man på 182 inspelningsdagar. Projektet hade kostat över 7 miljoner kronor istället för det beräknade 5 miljoner kronor. Men det visade sig att filmen skulle segra ändå. 700 000 hade sett filmen juni 1971, och sedan slutade det kring 1,6 miljoner svenskar som sett filmen. Filmen nådde Oscars-nominering för Bästa utländska film, men blev utan pris.
http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4865&type=MOVIE&iv=Comments
TA

Ytterst tacksam för DN och Karolina Bergströms utsökta artikel "Filmen blundar för oljekrisen" (24/4-15 Kultur, Filmfredag, s.10) som berättar bland annat om bakgrunden till Mad Max-filmerna. När nyligen undertecknad såg senaste filmen, Mad Max: Fury Road , kände man plötsligt ett enormt behov av och få veta vad som fick regissören George Miller och göra filmerna från början.

Charlize Theron i samspråk med regissören George Miller

Filmerna är karaktäristiska för sitt "helvete" till miljö, öken bokstavligen, och här råder ingen civilisation, endast "djungelns lag" eller kanske rent utav "den starkaste vinner". Renodlat bilsamhälle. Desperation har väl aldrig visats i större grad än i dessa filmerna, skulle jag tro. Livet har bara ett syfte, att överleva, som också Tom Hardy säger i nya filmen.
  
I Karolina Bergströms artikel läser jag om hur oljekrisen 1973 inspirerade den före detta läkaren Miller till och göra filmerna. Det gick tydligen så lång att köerna bildades vid bensinstationernas pumpar i Australien. Och det var inte helt ovanligt att våld förekom mot den som försökte smita före.
Millers bakgrund som läkare och de offer han behandlat från svåra trafikolyckor lär också varit en inspirationskälla till filmerna. TA

I  Gregg Arakis film Mysterious skin (2004) får vi följa två pojkars och deras livsöden. Filmen berättas om hur de drabbas och utsatts för sexuella övergrepp i unga år och hur de växer upp i tonåren och hanterar traumat på olika sätt.
Neil (Joseph Gordon-Levitt) prostituerar sig och låter sig säljas till äldre män. Brian (Brady Corbet) tror och försöker lära mysteriet om hur han blev bortförd av UFO:n.
Mörkt, deppigt och obehagligt men också vackert och nästan poetiskt. Här finns känslor av värme och hopp, även om de är en strimma läpp-glans i det här sammanhanget. Musiken med Curve, Slowdive och Ride  bör kollas upp.

Vi noterar också favoriten Elisabeth Shue i en smärre biroll som en av pojkarnas mödrar och Chris Mulkey från Twin Peaks (spelade Hank, Normas ex) syns även i filmen.
TA

Årets Cannes-vinnare!

Det blev regissören Jacques Audiard som fick vinna Guldpalmen för filmen Dhepan i årets Cannes-festival. Audiard har tidigare gjort sig känd med filmer som Mitt hjärtas förlorade slag (2005), En profet (2009) och Rust and bone (2012). I Dhepan berättar han om några flyktingar från Sri Lanka och hur de försöker skapa ett nytt liv i Paris.

Emmanuelle Bercot

Rooney Mara ( i Todd Haynes Carol) fick dela priset Bäst kvinnliga huvudroll med fransyskan Emmanuelle Bercot (Mon roi där hon spelar mot Vincent Cassel).

Greken Yorgos Lanthimos (Dogtooth, Attenberg visas ju ikväll på SVT) belönades också för sin första engelskspråkiga film , The Lobster, då han fick Juryns pris. Och juryn bestod ju för övrigt av namnkunnigt folk som t ex Sienna Miller, Jake Gyllenhaal, Xavier Dolan och bröderna Coen. Källa: (Aftonbladet , nöjesbladet, 2015-05-25, s 28, Jan-Olov Andersson)
TA

Love will tear us apart

Mike Nicholas film Closer (2004) visar upp förhållandens mörka och mest destruktiva sidor. Det här har väldigt lite med och göra med säg Woody Allens eller romantiska komedier av Hugh Grant snitt.

Det känns mer som en fortsättning , eller den del som vi aldrig får (och vill) se efter det lyckliga och vackra slutet i kärleksfilmer.

Författaren och journalisten Daniel (Jude Law) förälskar sig i Alice (Natalie Portman). Något år senare blir faller han för fotografen Anna (Julia Roberts). Liksom Daniel har Anna en partner, Dan (Clive Owen) som hon också sviker utan dennes vetskap....

Nichols har valt att berätta historien i olika avsnitt och i "fel ordning". Och det får filmen Closer och sticka ut från mängden. Det är en film som skildrar olika människor som egoistiska djur utan värme och känslor för andra. Att själv göra sig lycklig går före den man själv lever med.
Människor blir primitiva när vi känner lusta, och våra känslor och begär triggas igång.
Här blir kärleken något fult, cyniskt, eländigt och ganska , tja, vulgärt. Men det är en strålande film! TA

Världens bästa italienare

Ettore Scolas film Vi älskade varann så mycket (1974) berättar om tre vänner, Nicola (Stefano Satto Flores) , Gianni (Vittorio Gassman) och Antonio (Nino Manfredi) som strider tillsammans under andra världskriget. Efter kriget går de skilda vägar och deras liv formas av besvikelser, klass-resor, framgångar, stora kärlekar, bakslag, familj, yrkeskarriärer osv.

Luciana (Stefania Sandrelli) blir kvinnan som alla tre förälskar sig i. Hon drömmer om och bli skådespelerska...
Åren går och Nicola summerar bäst vad som hände med människornas liv:  "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss"

Flera har hävdat att det det här är kanske världens bästa film, och ibland är jag inne på liknande tankar. Allt känns så genuint och äkta, och så självklart. Det är smått oemotståndligt med  alla blinkningar till filmhistorien i filmberättelsen, Cykeltjuven (1948) och inte minst Det ljuva livet (1960), där vi ser Fellini och Mastroianni spela sig själva. Det är bitterljuvt, bländande vackert som en sommarmorgon och du översköljs inte bara en eller två gånger av STORA KÄNSLOR.
 
Många scener är fullkomligt genialiska och moderna i sättet hur man berättar och använder filmmediet. Luciana är ute och festar med Nicola, i berusningen saknar hon mest Gianni. Impulserna tar henne till en fotoautomat. När Nicola äntligen tror sig ha funnit henne, - vid fotoautomaten - är stolen tom, men ut ur maskinen matas fotoremsan, och vi ser hur hon dränkts i krokodiltårar....

När Scola vill visa oss i publiken att historien tar en ny vändning och vi ser en nya era, epok komma: då övergår filmen från svart vit till färg. Greppet är inte så ovanligt , kanske numera, men det är sättet i den här filmen som det görs på , som får mig och bara småle. Luciana förflyttas efter ett misslyckat självmordsförsök från klinik och hon skickas iväg i en slags flyttbil. När bilen lämnar torget, lyfts kameran till fågelperspektiv, och vi ser hur bilen kör iväg och kvar blir Antonio och Nicola, men de syns knappt. Istället är det en man som målar konst på torgets gatumark - och han målar successivt motivet i , tja, färg....till tonerna av Armando Trovajoli sensibla musik. Filmmagi av högsta märke!

När man ger sig an och skriva om en film som denna, inser man hur svårt det är ibland och hitta dem rätt orden.... man håller av en film så mycket, så orden tycks meningslösa, eller snarare otillräckliga för och beskriva den reella kärleken som man hyser.....

Vi som älskade varann så mycket är en film, man gott kan se om en gång om året.  Det kommer inte kännas bortkastad tid, snarare att den berikar livet och bekräftar filmens tyngd, essens och du minns och känner hur du ännu en gång hamnar i berusning. Har du en gång sett och upptäckt den här filmen, vill du inte leva utan den. Det blir en film som följer dig och som du följer under ett helt liv.  

Nu har jag nyss sett om filmen för 6:e gången och man känner sig hög på livet. Svävande känsla. Inledningen på filmen är alltjämt mystisk för mig. Gåtfullt. Scola visar ju samma scenario eller spelar upp samma scen två gånger. Begriper inte riktigt hur det kommer sig. Handlar det om hur något blev och utfallet av detta och glappet med vad man önskade hur något skulle bli? Eller handlar det om det ödesbestämda? Även om man fick leva om livet, så skulle livet ändå sluta på samma sätt?
Det mystiska, det obesvarade och det egendomliga bidrar naturligtvis inte till mindre fascination för den här filmen....
Och nu den här gången, uppmärksammar jag Giannis hustru, Elide (briljant spelad av Giovanna Ralli) och hennes livsöde. Detta är mycket rörande. Klumpig, föga världsvan och obildad omhändertas hon av den säkre Gianni. Men hon är inte älskad, hon känner mer kontakt med konstnärliga föremål och ting än med sin kylige, maktgalne make.
TA

Tre fängelsefångar (John Turturro, George Clooney och Tim Blake Nelson) är på rymmen i 30-talets södra Amerika. I Bröderna Coens saga O brother where art thou (2000) följer vi trions väg mot frihet och de drabbar samman med Tommy. Han är en färgad musiker och de börjar spela musik tillsammans och bildar gruppen Soggy bottom Boys som får en hit över hela landet. Men vilka är dem?

Bröderna Coens film är en förtrollad saga med bisarra inslag och svart humor. Den känns förhållandevis snäll och mjukare i tonen än mycket annat som bröderna gjort både tidigare och efter. Filmen känns som en hyllningshymn till musiken, i synnerhet rotmusiken, blues, folkmusik, country och bluegrass.

Visuellt är det också en tilltalande film, där det sköna och nästan guldberikande landskapet över gränslösa fält och marker blir det vi fäster blick på. Här finns frågor kring ödet, Gudar och religion och proper musik och en liten historia i historien om politiker och deras valkampanjer. Den reaktionäre mot den demokratiske. Den förre satsar på sång och påkostade jippon och den senare svettas och lider av påfallande idétorka. Till en början berättas det på bästa klassiska "goda mot de onda"-konflikt, men bröderna Coen, som ni vet, vill inte välja det enkla eller det förväntade. De avslutar med en sensmoral eller strimma till sensmoral som säger : "all the politiics are crazy. Even the good one" (alla politiker är galna, även dem schyssta).
TA

Last show with David Letterman!

I natt svensk tid sker tv-historia! David Letterman kör sitt allra sista Late show och kanal 5 har som enda svenska tv-kanal valt att visa det på kanal 5 play från 05.00 i morgon bitti.
33 år har gått sedan Letterman började sin första talk-show på ABC 1982, som då hette Late night with David Letterman, och även om det var ganska länge sedan jag kollade slaviskt och regelbundet på hans program så har han onekligen betytt otroligt mycket för mig personligen.

Precis som MTV en gång i tiden betydde allt och var allt, så fanns det en period, en ganska lång period då Letterman var husguden, alla kvällar skulle avslutas med Late show, annars gick det inte att somna. Så var det bara. Vi pratar om tidigt 90-tal här, åren som var ganska turbulenta i Lettermans karriär. När Johnny Carson, som under en herrans massa år ledde den kanske mest ikoniska talk-showen någonsin, the tonight show, slutade så hoppades Letterman att få ta över, men uppdraget gick istället till Jay Leno.
Och David gick till ett annat bolag och körde sin nya show, som alltså nu går i graven och det är punkten för en epok, för en av de största, bästa och mest betydelsefulla tv-personligheterna i televisionens historia.

När Letterman var som bäst var hans show omistlig och tog tempen på det som var hetast inom populärkulturen. Hans udda, speciella humor och de knasiga, skruvade intervjuerna och alla upptågen med hans medarbetare bidrog till underhållning av högsta klass. Alla som hade koll och var coola och hipp gillade Lettterman. Alla som inte var det gillade Jay Leno.

För en tv-knarkare och populärkulturell junkie som jag så kommer alltid Letterman vara en superstar, en ikon inom tv och en av hörnstenarna i den värld som skapade det som idag har gjort mig till den jag är.
Idag må Letterman vara en skugga av sitt forna jag.
Men han är ändå den störste. Och saknaden kommer bli ännu större.
Saknaden efter den tid då han regerade. Och vilken tid det var!

En Top 10 list av det slaget som alltid varit ett stående inslag hos Letterman skulle idag bestå av endast ett namn:
David Letterman!


Kolla länken nedan till kanal 5:s sändning!

Last late show!

Göran.