Tack för filmfesten!

Hur summerar man Stockholm filmfestival 2015?
Inte det lättaste kanske, men en sak är säker, filmfesten har bjudit på ett generöst filmurval. Med Migrationstemat visade festivalen att man återigen är samtida och takt med samtiden.
Det har varit en fantastisk festival med både smalare och bredare titlar. Och alltmer kvinnor både syns bakom och framför kameran.
Dokumentärerna (Listen to me Marlon etc) fortsätter och hålla klass och drar folk gör dem också,  i år blev det till och med närmast omöjlig och se Wolf pack, till exempel

Face2Face förgyller alltid filmfesten och skapar och väcker en viss glamour och internationell glans. Undertecknad missade giganterna: Frears, Burstyn och Lanthimos, däremot fick jag bevittna Erik Gandini i samband med visningen av hans nya The Swedish theory of love.

Joachim Trier som vann igen för bästa film (Louder than bombs) var väldigt entusiastisk över publikens frågor.
Could you tell us something about the title? frågar jag honom och moderatorn upprepar och förtydligar frågan. Trier nämner The Smiths skivan med samma namn och en dikt från Virgina Wolf.

Efter visningen av Shane Meadows This is England´90 råder en smärre pop-hysteri kring de gästande skådespelarna, Thomas Turgoose (spelar Shaun i filmerna) och Andrew Ellis (Milky). Det är inte det lättaste att få en bild med dem eller ens ställa någon fråga. Det verkar just då i den begynnande November-kylan som om alla vill ta en selfie med dem.
Och jag vill ju inte vara sämre.

Ellis hjälper mig både med kameran och får mig och le. Han spelar Milky i filmerna och jag frågar honom om vad som varit dem bästa erfarenheterna som aktör i This Is england.
Svår fråga, säger han först och lägger armen runt några beundrare och ler återigen framför en mobilkamera. Hans kollega Turgoose vill helst gå på puben och artigt tackar beundrarna och ställer upp på ytterligare en selfie. Ellis fortsätter:
- Dem bästa erfarenheterna? Det är ju när man får tänja på gränserna som skådespelare, och det känner jag att jag har fått göra med This is england.

Nu blåser det också, en ruggig vind och det blir svårt och hålla kvar britterna utanför biografen Grand. Puben väntar. Värmen är ett måste. En fråga hinner jag dock avlossa innan Turgoose försvinner:
Scenerna i filmen/serien då ni beger mot skogen och hamnar i drog rus  på en underlig alternativ fest, hur förberedde ni er för dem scenerna?

Han ler mot ännu en kamera blixt och säger ganska snabbt och huttrar lite under sin Fred Perry jacka: Vi drack och blev fulla, det är det enda, mate, säger han, och cheers, thanx.... Och sedan är han och Ellis borta med vinden....
TA

Praktfulla egendomligheter i Lanthimos värld

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations

THE LOBSTER irländsk,brittisk,grekisk-fransk film i regi av
Yorgos Lanthimos.
Medverkande: Colin farrell, Léa Seydoux, Rachel Weisz, John C
Reilly, Ben Whishaw, Ashley Jensen, Ariane Labed m fl.
Speltid: 118 min
Betyg: AT AT AT AT

Grekiske regissören Yorgos Lanthimos (Dogtooth) har gjort sig känd redan som en av världens mest egensinniga filmmakare, och hans första engelskspråkiga produktion, The Lobster, befäster hans rykte. I The Lobster möter vi nyblivna singlar som tvingas checka in på ett hotell. På hotellet har dem 45 dagar på sig och hitta en partner, om inte, så tvingas de välja och bli ett djur....

Har inte sett något liknande förut, det är en slags samhällssatir över dagens dejting-värld och starka normer om en värld där allt premieras tvåsamhet. Ensamheten är något fult och något vi räds för. Ingen vill var ensam och rädslan för att bli ensam är större än någonsin. Utan din "andra hälft" riskerar du leva kvar endast med djuriska drifter och du får ett primitivt leverne.

Det här är en fantastiskt originell , fascinerande abstrakt och spretig historia som är kreativt underfyndig och intellektuellt utmanade och stimulerande för fantasin. Lanthimos verkar ha hittat ett slags kreativt zenit i samband med den här filmen. Till en början bjuder han på en extremt underhållande och lekfull film med mycket svart humor och absurditeter. Det växer sedan till en ganska makaber, mörk och dyster fabel där obehagligheter staplas på rad. Det är oförutsägbart och ju länge berättelsen rullar desto mer komplicerad blir den.

Det är som vi växlar mellan tre olika världar, eller tre olika delar i hierarkiska världar: vi har dels hotellet som är det sämsta tänkbara. På hotellet är människan en slav i ett system, ett regelverk , där du inte får tänka själv eller vara kritisk.

Du rutas in i en institution och styrs in i koder som du skall följa, hur du ska vara som man , kvinna och hur ni ska vara som par. Men här finns inga känslor, och här finns ingen mänsklighet. Det är mekaniskt, det är maskinellt, det är kallt och hjärtlöst.

Sedan har vi den andra världen, skogen. I skogen jagar hotellmänniskorna "skogs-bor". För varje fångst får hotellmänniskorna extra dagar/liv på hotellet, innan dem tvingas själva flytta ut i skogen. Men i skogen råder det en viss frihet och här är du inte lika strängt hållen som på hotellet. Här finns dock en ledare som uppmanar till "det kärlekslösa". Konversationer är tillåtna , men inget samlag, ingen kärlek, inget flirtande. I skogen kan du avancera till det bättre, det bästa, den utopiska kulturen i staden. I staden ler dem mot dig , du är uppklädd och i bästa fall håller din käresta i handen. Men för hur länge?

Som sagt , har inte sett något liknade , det är en ytterst märklig film, men den kommer leva kvar länge i mina sinnen. Det finns så oerhört mycket bottnar, referenser (Bibeln etc.) i filmen. Bara en sådan sak som en av karaktärerna väljer och se Stand by me (1986) under sin sista kväll som singel (människa) på hotellet. Och tro mig, The lobster, vill du se om, för och förstå den och för och se nya infallsvinklar och budskap i historien. Men jag förstår att The Lobster är knappast en film för alla. TA

INGEN ÄR ALENA

Stockholm International Film Festival 2015
www.stockholmfilmfestival.se
Sektion/ Twilight Zone

ALENA
Sverige, 2015
Regi: Daniel Di Grado
Roll: Amalia Holm, Rebecka Nyman, Felice Jankell, Molly Nutley.
Längd 83 min

I somras visades en kortare version av Alena (som baseras på ett seriealbum med samma namn av Kim W. Andersson) på SvT Play och nu har det blivit en biofilm och kan väl närmast beskrivas som Låt den rätte komma in möter Fucking Åmål på ett internat.
Alena är en tjej som börjar på en snobbig internatskola där lacrosse-tjejerna inte direkt välkomnar henne. Men Alena bär på ett mörkt förflutet och så fort hon hamnar i trubbel dyker hennes bästa vän, Josefin, upp.

Alena (Amalia Holm) är ett fynd.

Regissören Di Grado vet jag inte mycket om (googlar man på honom kan man få reda på att han bland annat regisserat en Maria Lang-film, Rosor, kyssar och döden från 2013), men att han har koll på skräckgenren står bortom allt tvivel efter att ha sett Alena och det som imponerar är att han håller sig trogen genren samtidigt som han lyckas undvika schabloner och gå lite sin egen väg.
På Stockholms filmfestivals hemsida står det att filmen är ett "lyckopiller för de som gillar när blodet skvätter" och detta är en klar överdrift men för mig blev det bara en positiv sak att blodet och splattret finns där men är ganska nedtonat och sparsmakat vilket gör filmen ännu bättre. I mina ögon i varje fall.

Filippa, Lollo & Tessan (Molly Nutley, Malin Persson & Marie Senghore) är inte att leka med...

Mycket av filmens lyckosamma skapelse måste ju tillskrivas manuset och förutom regissören så har DN-kritikern Kerstin Gezelius och regissören, producenten och manusförfattaren Alexander Onofri plitat ner den här storyn, som tillsammans med ett noggrant och imponerande regiarbete bildar en ganska så högklassig rysare som inte står långt efter de bästa i genren, oavsett härkomst.

Och att jag skulle skriva så om en svensk skräckis... ja, det fanns inte innan Låt den rätte komma in och nu med Alena så känns det som om koden är knäckt och att talangfulla svenska filmare kan ge sig in i genren på allvar och konkurrera med sina kollegor over there.

GS.

En oväntad vänskap som får dig och le

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: American Independents

UNEXPECTED amerikansk film i regi av Kris Swanberg
Medverkande: Cobie Smulders, Anders Holm, Gail Bean m fl
Speltid: 90 min
Betyg: AT AT AT

Jänkarna är duktiga på och göra dem här lite mysiga feel-good filmerna med sympatiska karaktärer och bakåtlutad musik. Det börjar nästan bli en indie-kliché , karaktärerna är inte bara coola och snygga dem är smarta också. Men hur många fler orkar vi se? När slocknar vår nyfikenhet?

Inte sällan har det gjorts filmer på liknande tema som i Unexpected , nämligen en ung kvinna som väntar sitt första barn. Oplanerad graviditet.
Och oplanerad moderskap.
Blossande oro inför det kommande och det omvälvande nya liv som väntar runt hörnet.....

I Unexpected blir historien lite avvikande jämfört med till exempel Juno (2007), här ser vi en vänskap blomma fram mellan den 30 åriga lärarinnan Samantha (Smulders från Avengers-filmerna) och hennes elev Jasmin (Bean), 17 år. Båda har av olika omständigheter blivit gravida och hanterar det på olika sätt...
Men vem behöver vem egentligen? Och är Samanthas hjälp och omsorg verkligen till någon stor hjälp för Jasmin?

Det är faktiskt relevant och nämna klass-skillnader mellan Jasmin och Samantha. Unga Jasmin är afroamerikan och lever med sina syskon och farmor. Hennes mor lämnade dem när hon var 11 år. Jasmin har levt i månader utan elektricitet. Hon vet vad Livets besvikelser kan göra med människor....

Det är glädjande att när jag är ganska säker att det här är en film som egentligen bara kommer lätt segla förbi en ,så kommer faktiskt några scener, där det bränner till. Kanske inte rejält, men höjer temperamentet, en smula.

Unexpected har ju hög  mys-faktor och kan tänka mig att flera av Amelias läsare kastar sig över den här filmen. Inget fel i det. Men filmen kan ofta bli smått ointressant/linjär på grund av Samanthas bagateller till problem. Filmen hade tjänat på ett annat perspektiv och om vi hade fått Jasmin i förgrunden istället. Hon är en intressantare karaktär än duktiga Samantha.

"Sam" har ju en så fin och förstående pojkvän, bra klädsmak, hon är snygg, smart, social och hjälpsam. Vad är det då hon inte har? Hon har ingen ro eller frid. Hon fruktar att moderskapet ska förändras henne identitet. Och hon tror att karriären är över och det enda hennes liv blir är just - mamma-rollen....Och hon får hela tiden säga ifrån sin mamma (Elisabeth McGovern), att låta henne leva sitt eget liv....

Ett modernt bekymmer, kan tyckas,  och kanske ett problem som inte skall förringas, men Jasmin har en tuffare framtid till mötes. Hon är afroamerikan, lever i ett mer utsatt område än sin lärare och hon har ingen stödjande pojkvän bredvid sig , som kramar om henne och steker pannkakor.
Sammanfattningsvis, Unexpected är inget måste, men föga oväntat charmig och en högst jordnära liten film som ler mot dig och får dig och le tillbaka....TA
 

Ojämn avslutning på mäktiga Englandssagan

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations

THIS IS ENGLAND ´90
Brittisk mini-serie i regi av Shane Meadows
Medverkande: Thomas Thurgoose, Chanel Cresswell, Rosamund Hanson,
Vicky McClure, Joseph Gilgun, Andrew Ellis,
Stephen Graham, Andrew Shim m fl.
Speltid: 295 min
Betyg: AT AT AT

Shane Meadows avslutande del i hans livsverk This is England som speglar hans uppväxt under sent 70 och tidigt 80-tal och sträcker sig ända till 1990. I vinjetten på 90´hör vi The LA´s there she goes och vi ser bilder på Thatcher som tackar för sig och tycker sig lämna över ett bättre Storbritannien än när hon tillträdde (1979-1990) för 11 år sedan. Vi ser bilder på upplopp och bråk och vi ser framförallt en ganska snart fallande stjärna - Paul Gascoigne.

1990 är ju ett betydelsefullt år , vi är inne i ett nytt skede i Europa efter murens fall och England går nu in i en ny era efter "Järnladyn" sorti. Det råder en smula optimism särskilt bland ungdomen. En tid av frihet, en tid av ljusare stunder. Det hörs i musiken som smattrar högt och dansant från Manchester: Happy mondays och Stone Roses. De förändrar en hel generation , höga på extascy. En klubbkultur skapas som så småningom kommer förändra engelsk popmusik och erövra världen.

I mikroperspektivet då vi tittar på karaktärerna i Meadows episka berättelse om uppgång och fall och om gänget som blir en surrogatfamilj, i synnerhet för lille Shaun (Thurgoose), så kan vi notera att han börjar välja sin egen väg. Han drömmer om och bli fotograf men avvisas mer än en gång av högskolor. Men varför ge upp?

Smell har träffat en ny kille och Shaun gråter krokodiltårar....

Han hänger med Gadge (Gary Flowers) och Harv (Michael Socha) som mest röker på och vill helst bara åka iväg på rave fester....

Lol (Vicky Mcclure) och Woody (Joe Gilgun) lever stillsamt familjeliv. Men Lol plågas av traumat från sin fader.... hon har ofta mardrömmar och ångestattacker förekommer.....

Hennes svärföräldrar inkräktar också på friden, och de upprör Woody något enormt, när de vill styra deras liv och planera för hur de borde leva.

Stressen blir inte mindre, när de inser att snart är tiden inne då förre gäng-ledaren Combo (Stephen Graham) släpps fri från sitt fängelsestraff..... Hur ska dem göra? Ska han få bo hos dem?

 This is England ´90 börjar helt genialisk, de två första avsnitten är rent omistliga. Stämningen och sättet Shane Medows målar upp "e-generationen" och deras upptäcker i droger och musik, känns verkligen på "riktigt" och träffar mitt i hjärtat. Karaktärerna är ju älskvärda och det är ju liksom tidigare delar i serien en lustfylld mix av svärta, smärta, allvar, värme, kärlek och humor. Och det känns verkligen som en serie på liv eller död. Varje andetag, varje steg, varje rörelse betyder någonting. Varje scen kan få dig och bära eller brista. Allt blir enormt viktigt, enormt stort och avgörande. Allt känns i kroppen på något sätt. Shauns kompisar vill man själv ha som kompisar.

Men ironiskt nog mattas historien avsevärt och nerven, intensiteten och glöden börjar falna redan i slutet av tredje delen. Och det är ironiskt, för det sker när den stora höjdpunkten är på väg och rullas igång i serien, nämligen när Combo släpps ut från fängelset. Serien får fel fokus när vissa mindre relevanta ämnen får för stor plats (Lol och Woodys giftemål) i jämförelse med andra (Kellys trauma och missbruksbild och Milkys hämndbegär).
Historien hade mycket väl kunna komprimerats en aning och vissa saker hade man helt gärna kunna utelämnat. Men This is England blir ju aldrig dåligt eller helt ointressant, det finns ju nämligen för mycket som är så bra , och särskilt för undertecknad som är obotlig anglofil. Musiken, de tegelprydda miljöerna, dialekterna och så vidare.

Shane Meadows har som ingen annan målat upp Englands samtidshistoria och vävt in som ingen annan klass, kön, etnicitet, politik och populärkultur. Ingen annan hade kunna göra det här bättre än honom. Ambitiöst, känslosamt och stundtals vackrare än någonting annat. Men givetvis kan jag inte bli lite mätt och lite hjälplöst besviken när inte hela sagan håller hela vägen. Å andra sidan, vad är det för krav jag ställer?

Avslutningsvis får vi också en förklaring till sagans titel; This is England.... "Det här är England", säger Kelly (Chanel Cresswell, utmärkt rollinsats!) när hon och Gadge stirrar ut mot horisonten och ser dimman hänga tungt över fälten och dem ser fåren beta , och inom kort vet vi att regnet kommer. Regnet kommer. Det är England. TA

Magnifik fransk thriller av bästa märke!

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: The Stockholm XXVI Competition

MARYLAND fransk-belgisk film i regi av Alice Winocour
Medverkande: Mattias Schoneart, Diane Kruger, Paul Harny,
Zaid ErroguiDemonsant m fl.
Speltid: 101 min
Betyg: AT AT AT AT AT


Den f d krigssoldaten Vincent (Sconeart från Rust and bone) blir livvakt åt Jessie (Kruger från Inglorious basterds), en hustru till en libanesisk affärsman. Men ganska snart anar Vincent obehag.  Han hör för mycket, tar till sig information som han inte borde veta eller känna till om. Han har svårt och sova om nätterna. Och hela tiden känner han ångest. Det är som kriget han kommer hem ifrån aldrig har tagit slut....
För honom är det alltid ett krig som måste bekämpas.

Han blir så småningom ensam med Jessie och hennes son. Vincent får känslor för dem men samtidigt väcks hans paranoia än mer. Vad finns det verkliga hotet från inkräktare någonstans? Och vad är det som bara rör sig i hans fantasi och huvud? För varje dag som går blir gränserna mer och mer grumliga....

Mattias Sconeart spelade i oförglömliga Rust and bone, en tidigare festivalfavorit för några år sedan. Han visar ännu en gång att han är på väg och bli Frankrikes nya manliga stjärna. I Maryland är han strålande från allra första stund till den sista. I det psykologiska spelet, i den maniska kampen övertygar han verkligen. Han kliar sig över huvudet, hans påsar under ögonen blir bara större och han kämpar mot trötthet och skräck-slagenhet. Han känns mänsklig på något sätt, och det är ganska stort när vi ser en scen med honom och Diane Kruger, när de sitter framför tv:n en kväll. De är positionerade i varsin fåtölj.Hon får honom plötsligt och le och skratta. Det blir tämligen speciellt, eftersom livvakten har i stort i hela filmen bara varit bekymrad och sammanbiten. Kruger talar om ett liv i Kanada, och att hon tror han skulle gilla det. "Du ser ut och kunna uppskatta det. Det finns mycket skogar där, Du skulle kunna jaga björnar där borta". På tv:n spelar PSG match. Och de sitter där i varsin fåtölj och han ler för ett ögonblick. Och hon får honom till och bli en annan människa. En människa med ett annat utseende, ett annat jag, med andra känslor.

Diane Kruger är också mycket bra, hon är ju så vacker och det finns en sorts glamour över henne, som jag bara ser i Naomi Watts. Hon är född till och bli stjärna, det går dock inte över hennes aktris ambitioner. Kruger syns bara i större delen av filmen , i exotiska klänningar och hon tar hand om sin son. Med tiden lär vi känna henne, hon är tyska och hon lever i en ganska märklig och komplicerad värld. Hon märker att hennes livvakt mår inte särskilt bra. Vem är han? Och vad är det för fel på honom?

Maryland visades i Cannes tidigare i år.  Filmens regissör och manusförfattare Alice Winocour
gör "arga leken" med Kruger och Schoneart. 

Maryland är bland de bättre thrillers jag sett på mycket länge. Tät, välskriven, isande och explosiv spänning och ganska otäck på sina håll. En del vill ju blanda in Hitchcock , jag vet inte riktigt om det är relevant här. Det jag dock vet är att jag kommer se om Maryland (Disorder som den även kallas). Instämmer i programbeskrivningen, Maryland är fullkomligt befriad från amerikanska klichéer om vi jämför med föregångare i genren. Den elektroniska och tecnho-färgade musiken förstärker också och bekräftar vad som sker i huvudpersonens huvud: Kaos (som han också bär en tatuering av på ena underarmen)....

Det finns scener jag aldrig glömmer ifrån den här filmen. En av attackscenerna , då  Vincent är rejält under svårigheter. Det är skickligt gjort, för allt kommer överraskande. Och man kan riktiga känna smärtan och nästan känna rädslan tränga sig in. Överlevnadsinstinkten gör sig gällande och det känns verkligen. Det är omstörtande, berörande och film blir större än livet.

Det finns även en bilscen som jag tror det kommer talas om, allt är väldigt skickligt framfört, från berättartekniskt synvinkel till skådespelarnas kemi och samspel.
Och slutet kanske vissa av oss kommer fundera kring. Vad var det som egentligen hände? Fantasi, en önskan eller - realitet? Vem vet?
TA      

Mästerlig Carol!

STOCKHOLM INTERNATIONAL FILM FESTIVAL 2015

CAROL
Amerikanskt drama, 2015
Sektion/ Open Zone



Todd Haynes har gjort mycket bra filmer, som t ex Far from heaven (2002) och I'm not there (2007, där bland andra Cate Blanchett, som även är med i Carol, porträtterade en artist som väldigt mycket liknade Bob Dylan). Han gjorde sedan den utmärkta tv-serien Mildred Pierce med Kate Winslet i huvudrollen, den kom 2011, därefter dröjde det tills nu, 2015, innan han åter presenterar en spelfilm och vilken film sedan!

Haynes namn i sig plus Cate Blanchett i ena huvudrollen och att storyn baseras på en kultförklarad roman av Patricia Highsmith (The price of salt, 1962) skapade förväntningar på denna romantiska historia som utspelas under de första åren på 50-talet i New York. Och direkt efter filmen, när eftertexterna rullar, eller egentligen innan filmen är slut, står det klart att förväntningarna inte bara infrias. De överträffas!

Carol är ett mästerverk, en fullödig film där allt känns och är perfekt. Haynes har gjort ett stilistiskt, klockrent romantiskt drama som är både svalt, distanserat, varmt och engagerande.
Ensamhet och längtan ligger i fokus när två kvinnor från olika samhällsklasser finner varandra och bryter konventionerna som gällde då. Precis som i mästerliga Far from heaven låter Haynes kontroversiella teman, som vit kvinna möter svart man, eller lesbisk kärlek, som i Carol, bilda fond till slösande rika och krämigt flödande melodramer.

Den exakta regin, detaljerna i miljöerna, kläderna, den perfekta musiken som hela tiden ramar in storyn och karaktärerna, det sanslöst snygga och idealiska fotot (filmen spelades in med en 16mm kamera vilket ger filmens utseende en vacker, nostalgisk air) bildar tillsammans en fullkomlig symfoni av perfektion som man aldrig vill ska ta slut.

Cate Blanchett och Rooney Mara, den äldre, mycket mer erfarna (både med män och kvinnor) och den yngre, oskuldsfulla men modiga, är helt makalösa och då det inte är så oväntat från Blanchetts håll så är det desto mer otippat att Mara, som nog de flesta känner igen från den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor, skulle kunna lyfta mot sådana höjder.

Det var längesedan jag såg en kärleksfilm där de två huvudrollsinnehavarna var så innerliga och så äkta och närvarande som dessa två skådespelerskor. Och så modiga.
Carol, en njutning från start till mål, en film som aldrig riktigt tar de riktningar som man kanske tror, men som hela tiden går från klarhet till klarhet och övertygar till hundra procent.

Som ni förstår är jag förtjust i den här filmen. Och tro mig, Carol kommer slå ner som en bomb på biomarknaden här, precis som den redan gjort utomlands. På årets Cannes-festival vann Mara priset för bästa kvinnliga huvudroll, och Haynes tog hem utmärkelsen Bästa regi.

Carol svensk biopremiär 25 december.

GS.

VINNARE PÅ ÅRETS FILMFESTIVAL!

Tidigare ikväll delades priser ut för de finaste prestationerna i årets Stockholm International Film Festival på Södra teatern.

Och priset för bästa film, Bronshästen, gick till...

Louder than bombs i regi av Joachim Trier.

Mycket värdig vinnare!

Läs recensionen av filmen här på bloggen!

GS.

Gedigen rollbesättning i Triers nya

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: The Stockholm XXVI Competition

LOUDER THAN BOMBS norsk, fransk och dansk film i regi av Joachim Trier
Medverkande: Jesse Eisenberg, Gabriel Byrne, Isabelle Huppert, Amy Ryan
David Straitharn, Rachel Brosnahan och Devin Druid.
Speltid: 109 min
Betyg: AT AT AT AT

Joachim Trier följer upp mästerliga Oslo 31 augusti (2011) med sin första engelskspråkiga film, Louder than bombs. Filmen skildrar hur en krigsfotograf Isabella Reed (Isabella Hupper) omkommer i en bilolycka , och hur hon lämnar en familj i spillror och svår sorg. En av hennes kollegor för New York times (Straitharn) får i uppgift och publicera hennes minnesmärke i tidningen. Detta väcker gamla minnen, sår och frågor gällande vad som hände under själva bilolyckan....

Det här är riktigt bra, laddat familjedrama som jämförts med Robert Redfords En familj som andra (1980). Det är intimt, estetiskt uppfriskande och flera inslag i historierna eller frågor får betraktaren själv skapa svar till. Här låter man verklighet, fantasi och drömmar sammanfalla. Det blir en mystiskt, poetisk, mörk, sorglig och vacker mix. Trier gör på så sätt tittaren till en del av skapandet av berättelsen. Han låter oss fylla i det outsagda, det outtalade, det som inte visas....
Här finns en gedigen rollbesättning, där Trier får ut det mesta av sina skådespelare. Devin Druid lyser kanske allra mest som den yngre sonen , vars utveckling hämmas av ilska och vrede efter sin mors död. Han drar sig undan och flyr in i tv-spelen och någon kontakt med sin far (Gabriel Byrne) vill han inte ha.
Joachim Trier kan mycket väl knipa Bronshäst nummer 2 med denna film. TA

Övernattningen

THE OVERNIGHT
Amerikansk komedi från 2015
Regi: Patrick Brice

STOCKHOLM FILMFESTIVAL 2015
Sektion/ American independents
www.stockholmfilmfestival.se

En liten komisk pärla som skulle kunna gå under devisen Underbart är kort! Den har en sympatisk speltid på 79 minuter som i det här fallet är perfekt. Som ett komiskt kammarspel där vi följer två par som är på middag hos det ena paret i Los Angeles och det som skulle bli en anspråkslös middagsbjudning förvandlas snart till en helkväll och natt med poolparty och nakendans. Och en massa mer eller mindre intellektuellt snack, varvat med en del flummigare diskussioner påverkat av alkohol och diverse andra droger...
En bagatell men en mycket underhållande och välspelad sådan. Jason Schwartzman är alltid bra, även om hans karaktär här är på gränsen till för mycket, men han lyckas balansera rätt hela tiden. Behållningen står dock paret som är i fokus för, spelade av Adam Scott och Taylor Shilling (Orange is the new black). Nyinflyttade från New York med ett litet barn känner de sig helt lost, deras sociala liv är helt obefintligt, tills de en dag i parken blir inbjudna till middag av framfusige Kurt (Schwartzman).

Det blir en natt som kommer förändra deras liv. På många sätt.
Ibland rolig på ett jobbigt sätt, ni vet typ The Office eller Simma lugnt, Larry, och ibland gapskratts-rolig. Hela tiden sevärd.

GS.

Krypande och tät australiensisk dramathriller

Stockholm Filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: The Stockholm XXVI Competition

THE DAUGHTER australiensisk film i regi av Simon Stone
Medverkande: Geoffrey Rush, Paul Schneider, Ewen Leslie, Miranda Otto
Sam Neil.
Speltid: 96 min
Betyg: AT AT AT AT

I en sömnig australiensisk håla förlorar majoriteten sina jobb när sågverket läggs ner.
Sågverket har drivits i generationer av en och samma familj. Nutida ägaren Henry möter upprörda anställda och lyckas inte ingjuta varken lugn eller tröst.
En av arbetaren som mister jobbet är Oliver Finch (Ewen Leslie). Oliver lever i ett hus i skogen med sin f d fängelsestraffade pappa (Sam Neil) , fru Charlotte (Miranda Otto) och den energiska dottern Hedvig (Odessa Young). En kväll vid snabbköpet i stan ser Oliver sin gamle kompis Christian (Paul Schneider från Lars and the real girl). Christian är son till sågverkets ägare Henry. Han är "hemma" igen efter flera års bortavaro i USA. Anledningen till att hans "hemmavistelse" är att fadern väntar sig gifta sig i dagarna....
De forna kompisarna samlar ihop sig igen. Återkomsten ska visa sig bli ödesdiger för alla inblandade. Christian upptäcker ganska snart en hemlighet som kommer förändra livet både för honom och Oliver Finch familj.....

Simon Stones filmdebut, den Henrik Ibsen inspirerade The Daughter är en krypande , tät dramathriller som får mig bitvis och tänka en del på Thomas Vinterbergs Festen  (1998). Det finns klart likheter filmerna emellan, och inte minst rörande temat med mörka familjehemligheter och det psykologiska spelet invecklar sig och hur uppgörelsen låter sig vänta tills Bröllopsfesten. Ensemblen är mycket bra, och det gäller nog och hålla utkik efter den nya talangen Odessa Young. Hon känns som ett kommande stjärnskott.
TA

Boxare på väg mot sin egen undergång

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Open Zone

KOZA slovensk/tjeckisk film i regi av Ivan Ostrochovský
Medverkande: Peter Baláz, Zvonko Lakcévic, Jàn Franek, Stanislava
Bongiljaová.
Speltid; 75 min
Betyg: AT AT

Boxaren Peter "Koza" (betyder get på tjeckiska) Baláz har lagt handskarna på hyllan. Hans storhetstid var i mitten av 90-talet. Numera lever han med en flickvän och dotter under enkla förhållanden.
Han försöker försörja familjen genom och sälja skrot. När hans flickvän blir gravid får "Koza" svårt och se hur han skall kunna klara ekonomin. Han väljer att återvända tillbaka in i boxningsringen.
"Koza" har inte tränat på ett bra tag. Han är chanslös i varje match. Och några pengar får varken han eller managern se synen av.....

Det är habil diskbänksrealism, det är grått och elände. Och Koza är en metafor för det forna Tjeckoslovakien ,då landet var starkt och framgångsrikt och idag är det inte länge sig likt. Till och börja med så finns ju inte Tjeckoslovakien längre. Det är Tjeckien och Slovakien. Och som Boxaren Koza lever han ju kvar i "tiden då han kunde vinna" över motståndarna, men det var en annan tid .än tiden som är nu....
Ska man tror det vi ser i den här filmen är livet i Slovakien , desperat och i nöd. Människorna har det svårt och varje dag handlar om och överleva...
Det är ju en liten film man vill tycka om, men det blir inte riktigt så. Karaktärerna känns aldrig som några man vill bryr sig om. Och Balladen om Koza blir entonig och mest driven i moll. Det hade inte skadat med lite humor eller med karaktärerna som vara mer älskvärda. Men när filmen fungerar glimtvis ger den ganska direkt bild av vad fattigdom gör med oss, människor och vad vi är beredda och göra för och överleva. TA

Sexuell frigörelse i 70-talets Kalifornien

STOCKHOLM FILMFESTIVAL 2015
www.stockholmfilmfestival.se

The Diary of a Teenage Girl
USA, 2015. 110 minuter.

Sektion - Competition (tävlingsfilm)






En av mina favoritdelar av filmfestivalen har alltid varit american independent och när man då korsar den genren med en stor dos 70-tal från Kalifornien så krävs det mycket för att det ska bli fel.
Och det blir inte här utan snarare en underhållande och laid-back story baserad på den självbiografiska serieromanen med samma namn som filmen av Phoebe Gloecker. Regidebutanten Marielle Heller lyckas skapa en färgstark, ärlig (och för en del kanske t om provocerande), och uppfriskande rolig berättelse om den 15-åriga aspirerande konstnären Minnies sexuella uppvaknande i jakten på sin egen identitet år 1976 i San Francisco.
Affären hon inleder med sin mammas nya pojkvän (Alexander Skarsgård) blir mest av en slump då han står för den starka manliga närvaron och detta blir ju förstås en prekär situation för alla inblandade.
Tidskänslan, med allt vad det innebär med miljöer, kläder, musik, är mycket övertygande och en fest för ögat och öronen, men det är själva resan för Minnie som ligger i fokus och gör filmen så pass sevärd och stark. Bel Powley (Minnie) är ett fynd, Skarsgård gör en helt ok insats, liksom Kristen Wiig som tidigare gjort mera drama-roller (Skeleton Twins, The Martian för att nämna några) med bravur.
De instoppade tecknade inslagen är roliga och för mig att tänka på t ex American Splendor där Paul Giamatti spelade serietecknaren Harvey Pekar, och även Robert Crumbs serier kommer upp i tankarna när man ser filmen och Minnies teckningar.

En mycket sevärd drama-komedi som som redan gett eko på olika festivaler världen runt och som mycket väl kan vinna Bronshästen när festivalen avslutas på söndag.

GS.

Stockholm Filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Latin visions

TO MY BELOVED brasiliansk film i regi av Aly Muritiba
Medverkande:
Speltid: 123 min
Betyg: AT AT

Fotografen Fernando sörjer sin maka, Anas bortgång. Han lever ihop med parets son Daniel. Han doftar på hennes kläder, samlar ihop hennes saker. Livet måste gå vidare, säger flera till honom. Och det är väl vad han också vill och hoppas på.
En dag upptäcker han  dock videokassetter i större antal samlade vid Anas arbetsplats. Fernando märker ganska snart att hans före detta hustru hade en älskare. Han väljer att söka upp hennes älskare och möta honom....
Idén och frågorna som filmmakaren Muritiba ställer är relevanta: hur väl känner man sin käresta? vem var hon om hon inte var den jag trodde hon var? Och vad händer när en man söker upp sin hustrus älskare? Vad händer i honom? Vad sker i mötet?
Det är en film som har en god start, det stilla och långsamma tempot tjänar filmen på för och bygga upp en känsla av obehag, otrygghet och ovisshet. Dessvärre håller inte hela filmen ut, den blir något enformig och ganska meningslös mot slutet, och med facit i hand är det här en film mer intressant på pappret än i praktiken. Utförandet eller framförandet har svårt och fängsla oss hela vägen , kanske också för att Fernando inte känns särskilt intressant som karaktär. Och det hela blir tämligen överdrivet bisarrt, i nästan 1 timme pratar han med sin forne rival, men nästan ingenting om hur dem "känner" varandra och vad som hänt hans hustru och framförallt honom själv.
I Almodovars händer hade kanske den här filmen blivit mer lyckosam och livfull. Saknar finess och en större beröring, jag suckar mest över hur mycket cigaretter Fernando måste röka..... TA

Gandini undersöker lyckan i Sverige

Stockholm Filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Stockholm Documentary Competition

THE SWEDISH THEORY OF LOVE svensk dokumentär av Erik Gandini
Medverkande: Anni Stavling, Erik Erichsen, Nihela Ali, Zygmunt Bauman m fl.
Speltid: 90 min
Betyg: AT AT AT AT

Erik Gandini följer upp sin omtalade Berlusconi-dokumentär Videocracy (2009) med en mer personlig och essäbetonad film. I The swedish theory of love undersöker han den svenska kulturen och frågar oss; Är vi verkligen lyckliga?

Sverige är ett ovanligt land i flera bemärkelser; här finns största andelen singelhushåll och hela tiden premieras vi att vara självständiga och inte beroende av någon eller några.
Gandini har med sina delade rötter, den italienska och den svenska ett kluvet förhållande till den svenska modellen. I andra kulturer är familjen viktig och det är inte konstigt att man bor nära dem eller även med dem i vuxen ålder. Det är otänkbart i ett land som Sverige. Vi fostras upp för att inte bli beroende av någon. Men återigen är vi verkligen lyckliga?

I filmen målar Gandini upp flera intressanta porträtt och möten med olika människor. Vi möter en ensamstående mamma som säger sig vilja ha barn men inte nödvändigtvis med någon partner. Vi möter spermadonatorer i Danmark, alternativa kollektiva i skogsområden som söker efter andlighet, gemenskap och kärlek. Vi ser en läkare flytta till Eritrea och bosätta där, ett liv , ett modigt kliv från bekvämligheten och "det perfekta samhället i Sverige". Han säger ganska snabbt, om han inte flyttat iväg till Afrika, hade han varit kvar i Sverige med sommarhus och båt. Levt svensson-liv....
Hans "flytt" har berikat honom och gjort honom lyckligare , säger han. Det handlar inte om materiellt välstånd, det är något annat som är större och betydligt viktigare för honom. Att det finns människor omkring honom och som välkomnar honom och bryr sig.....
Och svenskarna har något här och lära sig av Afrika, onekligen är det så....

Det är ju tragiskt och anmärkningsvärt när vi får följa bo-utredare som finner döda människor , och som har legat avlidna i sin lägenhet i över 2 veckors tid. Ingen har märkt dem, eller saknat dem. Det är grannarna som hör av sig för det luktar "skumt" i trapphuset.  Det rör sig om självmord, och Gandhini säger själv; han är rädd för att själv hamna där , ensam och självmordsbenägen i en lägenhet och aldrig hittad....

Han har gjort en mycket fascinerande film och som det säkert kommer snackas om under hösten/vintern, en eller två gånger. Det är begåvat, tankeväckande, underhållande , träffsäkert och undersökande. Ett av filmens finare reportage är den om en SFI-lärare, Nihela Ali, i Gusum. I klassrummet lär hon grupperna även en slags "mentalitet", svensken gillar inte långa svar. "Ja" eller "Nej", svara kort bara, säger hon. Och tiden är viktig, kom alltid i tid!
TA

Förtjusande och unik dokumentär om Brando

Stockholm Filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations

LISTEN TO ME MARLON amerikansk dokumentär av Steven Riley.
Medverkandde: Marlon Brando
Speltid: 95 minuter
Betyg: AT AT AT AT AT

Ikonen Marlon Brando gjorde regelbundet ljudupptagningar/inspelningar med sig själv. Det liknande dagböcker, fyllda med reflektioner och tankar kring Livet, konsten, skådespeleri, teater, filmbranschen, Kärlek, Döden och inte minst det komplicerade relationen till sin egen Far.

Det finns redan en hel del biografier (Sånger mor lärde mig) och några dokumentär (Lying for a living från 2002) har gjorts om honom tidigare. Men Steven Rileys film är unik eftersom här hör vi Brando själv föra sin verbala talan. Det är han som skriver historien, det är han som är Ledaren. Inspelningarna som han gjorts på "kammaren" har aldrig tidigare publicerats eller sett offentligt ljus förut.

Det är magiskt och höra honom berätta om Stella Adler och om method acting. Det är magiskt och höra honom berätta om hur han av ren nyfikenhet kunde sitta timmar efter timmar i närheten av Broadway och bara studera människor som passerade förbi. "Alla har historier och berätta, och dem historierna finns i deras ansikten"....säger han sävligt, långsamt och nästan hypnotisk.

Och det finns en kassett som heter just "Self hypnotic" och är en en ljudupptagning när Hollywood-stjärnan går in i sig själv och försöker bara vara här och nu. Han försöker då ta bort alla demoner som jagar honom, alla funderingar och rädslor. Andas, andas, andas.

Rädslor hade han också. Han blev med stigande åldern mer medveten om att Skådespeleriet handlade om och "sälja" eller övertyga om en lögn. En skådespelare var en lögnare. En som kunde förmedla en lögn som mottagaren inte uppfattade som en lögn. Ju äldre Brando blev, ju ärrad han blev , desto mer tampades han med rädslan att ertappas av publiken att han ljög.
Ingen skulle ju se att han "ljög dåligt", om så var fallet, då hade han misslyckas.

Efter floppen med Myteriet på bounty (1962) ger han upp karriären , om än tillfälligt. Han är färdig med Drömfabriken och han spyr galla på branschen. Det är bara pengar, pengar och pengar. Konsten är död. Filmen är död. Åt helvete med skådespeleriet.


Han söker sig till andlighet och han flyttar till Tahiti och uppskattar sin anonymitet, människornas vänlighet och värme. Han förtjusas i miljön och kan ägna timmar åt och bara studera molnen, himmelen och havet. Brando "återföds igen" - som människa.

Trasig är han inombords. Hans far älskade aldrig honom. Han var ett oälskat barn, oönskat barn. Och att bli sedd, bli älskad blev avgörande för Marlon Brando, och frågan är om han någonsin blev kvitt , den kampen, och kunde läka barndomens sår. Hans far fanns dock med i medierna tillsammans med sonen. Men det var bara en fasad, Brando "spelade den tacksamme sonen" och fadern agerade "stolt och charmig".

Brando saknade känslan av att få vila i sin mors armar. När han själv blir pappa , bestämmer han sig tidigt , att hans barn ska få det han själv aldrig fick. Gränslös kärlek, ovillkorlig kärlek, bekräftelse, närhet och omsorg. Frid, vila och kärlek. Peace and love. Och tanken är ju god. Och Marlon Brando gjorde nog det yttersta för att vara en god fader. Tyvärr slutar ändå hans egna familj i tragedi. Och det är direkt plågsamt och se skådespelaren gråta i rättssalen eller i intervjuer rörande hans dotters självmord.

Politiskt eller samhällsengagerad blir han. Han sluter upp i frihetskampen för dem svarta. Han samtalar och stödjer Martin Luther jr och han talar själv om att upplysa "Det vita folket om det dem inte vet". Han säger också: "Tänk om det här var mina barn som behandlades på det här viset, tänk om det var era barn!". Han marscherar i demonstrationstågen och jag blir imponerad, även om jag sett dem här klippen så många gånger förut. Jag blir imponerad av tidens engagemang, Brandos välvilja till förändring och skapa en bättre värld, en mer rättvis och jämlik sådan. Jag blir imponerad av hur han tänker större, och använder sin egen uppburna status som filmstjärna till och hjälpa andra, och utsatta grupper.

Under Oscars-utdelningen och då han vinner , 1974 för Bästa manliga huvudroll för insatsen som Don Corleone i Gudfadern, är han inte själv på plats. Roger Moore och Liv Ullman blir något överraskade när de ska ge statyetten till en indian-kvinna. Hon säger att hon är på galan för och representerar Brando som avböjer och ta emot priset, för han vill lyfta upp kampen för Indianernas rättigheter och uppmärksamma hur dem så länge blivit förda bakom ljuset och nedtrampade av amerikanska samhället. Det buas bland publiken och upprörda känslor väcks.

Hollywood, säger Brando har skapat en felaktig bild av indianerna, så länge han minns har Drömfabriken bidragit till den gängse bilden av VILDEN. Det är fel, vi kan inte fortsätta så....

Han var en tänkare, nästan filosofisk lagd, fundersam och ställde mer frågor än och ge svar. Han får en renässans som skådespelare tack vare rollen i Coppolas Gudfadern (1972) och sedan fortsätter det med Sista tangon i Paris (1972). Bertoluccis film gillade han inte. Han ansåg att han blivit lurad av regissören, medan den italienska filmmakaren själv sade att han ville ju att Brando skulle vara "sig själv" och vara den han "brukar vara utanför kameran"...

Och värre blev med hans relationer till regissörer. Apocalypse Now (1979) är ju ökänd för en besvärlig, dys-funktionell inspelning. Det mesta gick fel. Och Brando förargades av filmens manus, som han själv skrev om 5 gånger. Han bråkade mycket med Coppola, och i synnerhet om vad som "hände med hans karaktär", "dem gör honom inte rättvisa"....
Han nämner som hastigast rollen i Superman (1978) ("en löjlig film", enligt honom själv). Han gjorde "goda pengar" (3,7 miljoner dollar) för två veckors arbete.
Listen to me Marlon är en alldeles förtjusande dokumentär som vittnar om en ikon, en svunnen tid i Drömfabriken som förmodligen aldrig kommer tillbaka mer, igen.
TA