Nya Spindeln faller tungt

Tio år efter Sam Raimis Spiderman (2002) kommer Marc Webbs (500 days of summer)  The Amazing Spiderman. Ambitionen finns där att ge ny tändvätska till superhjälten i de blåröda trikårerna.

Filmen berättar om hur ynglingen Peter Parker (Andrew Garfield) förlorar sina föräldrar. Han tas om hand av farbror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field). I skolan får han stryk av Flash. Populära flickor frågar honom om de kan träffas -för fotografering av deras pojkvänners bilar. Allt förändras dock.

Parker besöker den ansedde vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifanes) laboratorium. Enarmade Connors har ett ovisst förflutet med Parkers far. En spindel biter Parker i nacken. Hans kropp förändras. Han dras till nattens gator för att stoppa brottsligheten...Saker och ting blir komplicerade av två skäl. Parker hjälper vetenskapsmannen Connors med en formel. Detta skapar ett bestialiskt monster, en jätteödla som hotar staden. Samtidigt inleder Parker ett förhållande med skolkamraten Gwen Stacy (Emma Watson) som är dotter till stadens polismästare (Denis Leary). Han tänker gör allt för att stoppa mannen i blåröd dräkt...

Amazing Spiderman är onekligen en besvikelse. Historien sviker man fullständigt. Varför måste Parker avslöja sig själv för omgivningen och flickvännen vem han har blivit? Den dynamiska kraften som fanns i Sam Raimis filmer i både Peter parkers existensiella persona och kärleksliv är som bortblåst här. Garfield övertygar inte i rollen. Hans Peter Parker är betydligt mer akademisk lagd än McGuire. Jag saknar honom väldigt mycket. Monstret är rätt fjantigt och actionscenerna knappast nämnvärda. På många sätt önskar jag att jag inte hade sett den här filmen. TA

I want to believe

På affischen i Arkiv X- Mulders kontor står det: I want to believe. Kanske var det just filmen E.T. som bland annat sådde ett frö till mitt intresse för utomjordingar och tron på att vi inte är ensamma.

Men, hur som helst, i år är det 30 år sedan Steven Spielbergs mästerverk hade premiär och även om det är en jubileumsvisning på stor duk på Bio Rio i Stockholm den 31:a oktober i år, så är det i min bok jubileum när filmen hade svensk premiär och det var den 10:e december och undertecknad var på den visningen och tycker att det är det datumet som borde firas.

"Be good"

Men, visst, den 31:a släpps filmen för första gången på blu-ray och kommer även på DVD (som det var länge sedan den fanns) och att det är just det datumet (amerikanska Halloween) beror ju förstås på att en stor del av storyn infaller på just Halloween och filmen har under åren blivit en tradition att kolla på under både jul och Halloween.

Undertecknad har alltid haft problem med att göra listor med Bästa-filmerna någonsin, dels för att man någonstans hoppas att man inte sett den bästa filmen någonsin, men också för att man hela tiden velar, att man inte riktigt kan/ vill bestämma sig.
Men E.T. -The Extra-Terrestrial, finns med där, på en Topp-10 lista. Absolut. Antagligen på topp 5. Och när den nu kommer fixad med toppkvalité vad gäller bild och ljud så ska det bli otroligt spännande att se om den. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det spelar ingen roll. Vissa filmer kan man se hur många gånger som helst. Man ser dom alltid med nya ögon varje gång. Och man stärks i sin hållning att de tillhör favoriterna.

Drew Barrymore och Dee Wallace (en typisk Spielberg-karaktär, en ensamstående mamma bland frånvarande pappor, och dessutom en favvis från den tiden, en suverän skådis och kanske den snyggaste film-morsan någonsin...).

Och så kommer det vara med E.T.
Den inte bara kom till mig när jag var nybakad, ung. Som mest sårbar. Som mest mottaglig för intryck. Förutom att den har visat sig vara precis som ett mästerverk ska vara. Tidlös. Magisk.
Så har den betytt extra mycket för mig. Så pass mycket att den har format mig och gjort att jag jämfört allt som kommit efter med den. Och med tanke på hur mycket bra som gjorts sedan 1982 säger det en hel del.

3 filmer kommer i närheten av E.T. när det handlar om djupaste intryck i unga år: Clockwork Orange (var väldigt ung när den kom, men när jag väl såg den när jag var typ 15,16 så...), Flykten från New York och Blade Runner.

John Carpenters stilbildande rulle från 1981 skulle inte vara med på en Top-10 lista idag, hur mycket jag än älskar den filmen, men däremot skulle både Clockwork och Blade Runner vara med. En av dom hamnar nog till och med på första plats... Tror jag...

Göran

SKAJJFÅL

SKYFALL
Betyg AT AT AT AT at (4 1/2)
Längd 2,23 tim


"This is the end..." sjunger Adele i ledmotivet till den senaste och 23:e Bond-filmen, Skyfall. Och den traditionella förtext-filmen som rullar till låten är ovanligt mörk och ödesmättad. Är detta slutet för världens mest seglivade spion?
Utan att avslöja för mycket kan jag direkt säga, att nej så är det ju inte förstås. Men mycket har hänt sedan den förra filmen, Quantum of Solace (2008) och om det är något man kan säga om Skyfall så är det att den verkligen känns som en nystart och en nytändning. Och det är helt nödvändigt, tror jag, om Bond-franchisen ska kunna fortsätta ytterligare, tja, 50 år...

 

 Bond-skurk i överläge...

MI:6 är en organisation i kris. En hårddisk innehållande namn på alla västerländska agenter som opererar under-cover ute i världen är på drift och efter en bomb-attack mot den brittiske säkerhetstjänstens huvudkontor i London skickas James Bond åter ut på ett uppdrag, som först leder honom till Shanghai.
Men det är en trött och skadad Bond som vi får se denna gång. Sliten. Hårt pressad av en lika hårt pressad M, som på hemmaplan får försvara sig själv och organisationen från politiker och allmänheten efter läckan som satt en massa agenter i fara.

Det är en mörk tid. En annorlunda tid och James Bond mår inte bra. På kollisionskurs med M. Och en ny Q (Ben Whishaw) presenteras för honom. -Men det kan ju inte stämma, säger en förvånad Bond. -Du har ju fortfarande finnar!

Vi det här laget vet väl de flesta att Ola Rapace är med och han slåss mot Bond i två scener, varav den ena är den fantastiska prologen, en jakt genom Istanbul till fots, med bil, motorcykel och ovanpå ett framrusande tåg. En härligt adrenalinframkallande sekvens!

I övrigt är det faktiskt mer drama än action, trots att det finns ett par riktigt svettiga och makalöst skickligt icensatta scener som både känns väldigt mycket klassisk, gammaldags Bond men också ger signaler om att man vill vara med i action-racet gentemot Mission:Impossible- och Bourne-filmerna i kampen om biopublikens gunst.
Och den torra, brittiska humorn är intakt, även om Craig är något sämre på att leverera one-liners är både Connery, Moore och Brosnan.

Bondskurken då? Och brudarna?
Javier Bardem (No country for old men) är fullkomligt lysande som Raoul Silva, en figur som gått vilse bland samma "skuggor" som Bond och M verkar i och jag tänkte lite på Christopher Walkens Max Zorin i 1985 års Bond, Levande måltavla. Hårfärgen, uppsynen, skrattet, det där lite oförutsägbara galna. Bara första scenen med honom i Skyfall är värt en hel del!

Bondtjejerna då? Ja, där har vi den "goda", Naomi Harris, känd från Pirates of the caribbean och 28 dagar senare, som i början är Bonds fältassistent. Utan att säga för mycket kommer vi nog få se henne i flera Bond-filmer.

 Bérénice

Harris på röda mattan.

"Den onda" är den fram till nu okända franska modellen Bérénice Marlohe, hon spelar Sévérine, en sval, mörk skönhet med mörka ögon och rökandes med ett munstycke. Tyvärr är hennes medverkan lite kort (hon är en Bond-brud i min smak...) men rollen är tyvärr lite blek för att göra nåt större intryck.

Annars är det mycket slipat och välspelat (Ralph Fiennes är alltid en njutning) över hela linjen, som vanligt när det gäller brittisk produktion av det här slaget.

Skyfall är en rejäl vitamininjektion och utan att gå in på några detaljer en ganska annorlunda Bond på många sätt. "Circle of life" mumlar Daniel Craig vid nåt tillfälle. Ja, även i Bonds värld dör det gamla för att ge plats åt det nya.

Rapace in action mot Craig.

Snyggast fotad Bond av alla är nog detta också. Mycket tack vare regin av Sam Mendes (första gången en Bond-film görs av en Oscars-belönad regissör) och fotografen Roger Deakins, som är bröderna Coens hovfotograf och som även skjutit Revolutionary road (regi Sam Mendes).
Scenen i Shanghai i en skyskrapa är nästan magisk, så snygg och suggestiv är den.

Finalen är i mitt tycke helt makalös, men kan tänka mig att många kan tycka att det inte känns helt och hållet som en klassisk Bond. Men, hey, "it's a brave new world", som Bond säger i en av filmens nyckelscener.

Nostalgiskt sett är fortfarande Älskade spion och Ur dödlig synvinkel favoriterna för mig, men det är, som sagt, i ett nostalgiskt skimmer som man nog inte ska peta för mycket i.

Skyfall, i färskt minne, är inte bara Daniel Craigs bästa Bond-film. Den kan vara den bästa någonsin. Faktiskt. Så det är närmare en femma, dvs fullpott, än en fyra.

Göran.

 

Det är 1987. James (Jesse Eisenberg) har tagit examen. En resa i Europa med bästa kompisen väntar kring hörnet. Men James saknar pengarna som krävs.  På nöjesparken Adventureland får han jobba under sommaren. Där förälskar han sig i rebellen Em (Kristen Stewart), blir kompis med den udda fågeln Joel och uppvaktad av den populära tjejen Lisa P.

 

Dramakomedin Adventureland utspelar sig i 80-talsmiljö och vill försöka närma sig flera numera älskvärda 80-talskomedier. Den är onekligen förutsägbar som sina föregångare, men inte mindre underhållande för det. Valet av musik är förträfflig (Replacements, The Cure m fl) likaså klädval och skådisarna gör ett gediget arbete.

 

Twilight stjärnan Kristen Stewart är en trevlig bekantskap. Hon har register och ett fascinerande  mörker över sig. Hon påminner om en Joan Jett och en Mary Stuart Masterson. Hon spelar filmens mest intressanta karaktär. Em har en otrohetsaffär med Ryan Reynolds familjefar, hon har en styvmor som hon hatar och en sval relation till sin far. Hon är både rockig, uppkäftig, god och söt. Ovanlig kombination. Om den ens finns?

 

Vad handlade då 80-talet om? Hur ska vi definiera 80-talet som decennium? Svaren skiljer väl sig ifrån beroende vem du frågar. I en film som Adventureland är 80-talet en kuliss, en öde ö, en plats där regissören Greg Mottala (född 1964) samlar sina minnen som ung vuxen runt.  Och oavsett om du var barn, ungdom eller vuxen på 80-talet är det idag nostalgi för oss. Men det går ändå inte att bortse från dess tid av överhängande ytlighet, annalkande nyliberalism och individualism. Och James i filmen ska självförverkliga sig i form av en Europaresa är tanken. Men han får slita på ett lågstatusjobb och vägrar vara American Smiley bakom bolldiskarna.

 Det slår mig vad åldern har gjort med en. Man var yngre när man såg Föräldrafritt, Some kind of wonderful, Breakfast club, Pretty in pink, Sixteen Candles m fl. Det pubertala låg en närmare då än nu. Känner att humorn i Adventureland är på något sätt råare än förebilderna på 80-talet. Här är det bitvis bokstavligen under bältet humor. Varför blir jag så överraskad? Det är ju Greg Mottala, regissören som gjort Superbad tidigare som gjort Adventureland. Mottala säger att han ville göra en film med annorlunda ton än tidigare. Mer indie mindre Hollywood. http://crushable.com/entertainment/greg-mottola-martin-starr-from-adventureland-interview/Egentligen är humorn inte så långt borta från barndomens filmer och Adventureland. Men jag rör inte på munnen för det. Myser gör jag dock i slutet av filmen. James åker  Greyhoundbussen mot New York. Han ska försöka vinna Ems hjärta. Replacements i hörlurarna. Im so , im so U n s a t i s f i e d! TA

Om tre dagar tänker konststudenten Henry (Ryan Gosling) begå självmord. Kan Psykoterapeuten Sam (Ewan McGregor) stoppa honom?

Marc Fosters thriller Stay (2005) vill jag så gärna gilla. Ämnet är relevant och det finns så mycket potential i form av goda skådespelare (Naomi Watts!), dialog och berättande. Men manuset har klara brister och dramaturgin är onödigt invecklad. Stay är onekligen ett barn av sin tid. Vi har sett det länge nu. Filmer med enorma tidsväxlingar mellan då, nu och framtid. Och pendlande mellan fantasi, dröm och verklighet. Man undrar liksom. Varför krångla till det så rejält?

I grunden har ju Stay en konflikt som alltid fascinerat människan. Synd att Foster och de övriga inte kunnat se det också. TA

Bond nr 23

Förväntningarna på "redaktionen" för den här bloggen vad gäller nya Bond-filmen, Skyfall, är skyhöga. Vi har ett gemensamt, starkt förhållande till den seglivade, brittiske agenten 007 som sedan debuten med Agent 007 med rätt att döda (1962) har hunnit slagits, druckit och älskat sig genom 23 filmer och gestaltats av sex olika skådisar.

Javier Bardem som Bondskurk.

Skyfall, den 23:e i ordningen, och den 3:e med Daniel Craig, och den 6:e som har ett enda ord i titeln (de övriga är Goldfinger, Thunderball, Octopussy, Moonraker & Goldeneye) och det kanske är en slump, men med tanke på att det andra en-ords-filmerna är höjdpunkter bland Bond-filmerna (kanske inte Moonraker då...) så omges Skyfall av en aura av möjlig storhet.

Bérénice Marlohe, en av Bond-brudarna.

Och förhandsrapporterna inför filmen talar om inte bara om att det är något att se fram emot, utan faktiskt att det är en av de absolut bästa Bond-filmerna någonsin.

Ansedda brittiska filmtidningarna Empire och Total film gav mycket höga betyg. 4 av 5 respektive 5 av 5 och munnen vattnas på oss!

Skyfall har svensk premiär 26/10.

Moonrise Kingdom

Moonrise Kingdom är nog Wes Andersons bästa film sedan The Royal Tenenbaums. Eller, inte nog: Det ÄR hans bästa film sedan genombrottet från 2001, kanske till och med i samma atmosfär som det mästerverket.
Moonrise Kingdom uspelas under samma period som den senaste säsongen av Mad Men, dvs i mitten av 60-talet, då oskulden fortfarande regerar och 1968 inte ens finns som ett hotfullt moln på himlen.

Amerikansk östkusten. Sommar. Pojkscouter på läger. Edward Norton spelar deras ledare. Föräldralöse Sam rymmer från lägret och träffar så småningom Suzy på vägen. Suzy, som är dotter till Bill Murray och Frances McDormand, är lika egensinnig och lillgammal som Sam och de har tidigare brevväxlat och funnit varandra. De ger sig av på äventyr tillsammans och sätter scouterna och föräldrarna i arbete med att hitta dom.
Ung kärlek vs en oförstående vuxen-värld.

Inte den djupaste av filmer, men hey, vilken annan filmkonstnär kan erbjuda den här typen av nostalgisk, pastellfärgad, stiliserad, upplyftande och fantastiskt iscensatt historia på vita duken på det sätt som Anderson gör? Gång på gång?

Detaljerna, färgerna, dialogen, den skruvade storyn, och skådisarna. Bruce Willis är underbar, de som brukar dyka upp i Andersons filmer, Murray och Jason Schwartzman är som vanligt bra och Norton gör inte bort sig heller. Harvey Keitel och Tilda Swinton känns också självklara i denna underhållande och så urcharmigt härliga historia.

GS.

Högst tio personer i Sverige minns filmen Mobsters - Mot maktens höjder (1991) och det är helt i sin ordning. Det är nämligen en fet parentes i filmhistorien. Om ens det. Det är mer en kvarleva av det tidiga och generande 90-talet. En tid då klädmodet går symbios med övrig populärkultur. 80-talet vägrar lämna över stafettpinnen till en ny tid. Delar av brat pack gänget försöker en smula desperat att rädda karriären med actionfilmer. De är ju för gamla för ännu en ungdomskomedi i skolmiljö.

 

 

Mobsters  lanserades som ”en Youngs guns i gangstermiljö”.  Liksom i Young guns så läggs det krut även i den här filmen eller energi på att fånga vår sympati för några skurkar, elakingar i historien. Här framställs de som tuffa och gulliga medlemmar i en pojkbandsgrupp. 90-talet så här i efterhand var länge en dyster epok, i den meningen att den saknade visioner och banbrytande idéer. Det kändes som om allt redan hade gjorts. Det blev som i musik och i klädbranschen, man fick låna och stjäla scener, filmer (Gudfadern, Once upon a time in America mfl) och försöka komma undan med modern teknik. Mobsters är inget undantag. Men lite kul är det ändå att se Lara Flynn Boyle (Donna i Twin Peaks) och Christoper Penn.TA

Enastående

SEARCHING FOR SUGAR MAN
svensk brittisk dokumentär av Malik Bendjelloul
Medverkande: Rodriguez, Steve Rowland, Clarence Avant, Stephen "Sugar" Segerman m fl.
Speltid: 1 tim 25 min
Betyg: AT AT AT AT AT

FilmHösten 2012 som flera redan har påpekat tillhör svensk film. Och i synnerhet svensk dokumentär film. Först Palmefilmen och nu Searching for sugar man av Malik Bendjelloul.

Det är enastående historia utan dess like. Balladen om mexikanamerikanske musikern Rodriguez är högst älskvärd; en ung, mytomspunnen och begåvad musiker spelar in skivor under 60 och 70-talet. Men ingen verkar bryr sig om hans musik. Enligt sägnen tänder han eld på sig själv under en spelning i mitten av 70-talet. Efter det har ingen sett eller hört någonting om honom....Men är det verkligen sant? Vad hände med honom? och framförallt Varför uteblev genombrottet? Rodgriguez hade ju allt: attityd, myten, texterna och låtarna. Hur kunde världen (västerländska) låta sig vara så likgitlig? 

Regissören/Producenten Bendjelloul (hade en roll enligt imdb.com i Ebba och didrik) har ett förflutet på SVTs Kobra och har bland annat gjort filmer om Kraftwerk). På filmens officella hemsida (http://www.sonyclassics.com/searchingforsugarman/site/) berättar han att vägen till den klara filmen började 2006. Han hade gjort flera produktioner för svensk tv. Han letade goda berättelser och reste runt i Sydamerika och i Afrika.  I Kapstaden mötte han Stephen  "Sugar" Segerman som var högst involverad i "återupptäckten" av Rodriguez. Segerman redogjorde hans historia och Benjelloul kunde inte stå emot att förälska sig i musikerns livsöde. Och tacka Gud för det! TA

Underbarnet från Quebec

Hjärtslag

Några minuter in i Xavier Dolans andra film, Hjärtslag (2010) kommer en scen som gjorde mig såld direkt. Hade hört talas om underbarnet Dolan, uppväxt i Quebec i Kanada, som var 21 år när han slog igenom med Hjärtslag, men det finns ju många talanger därute och många bra filmer görs, men Dolan visade sig vara några alldeles extra, och det visar han inte minst i bioaktuella Laurence, Anyways.

Men tillbaka till Hjärtslag och den där scenen i början, till musik av franska sångerskan Dalida (1933-1987) och hennes version av "Bang, Bang". Måste ses, men scenen, lång, utdragen, slow-motion, vackra unga människor i snygga kläder gåendes längs gatan, kvinnan (Monia Chokri, som även är med i Laurence) röker och när snygga människor röker på film, i slow-motion, så finns det knappt något vackrare och mer förföriskt.( Se bara Kar Wai Wongs In the mood for love (2000)).
Efter den scenen så var jag förlorad och kunde inte sluta titta. Och det kunde jag inte heller i Laurence, Anyways. Och jag ville inte sluta titta heller. Filmen är 2 timmar och 40 minuter lång. För lång tycker vissa, men inte jag. Den kunde fortsatt ett tag till.

 Postern till Laurence, Anyways och regissören Xavier Dolan. 

Merde! Efter filmens slut var det en äldre herre som gick fram till kassan och utbrast till tjejen: Den där Laurence, Anyways, det är den bästa film jag sett! Jag är chockad!
Han syftade mycket på regissörens låga ålder och hur det stämde med det han hade sett inne i salongen. Hur kan man göra en film om mänskliga relationer på det sättet om man är så ung?
(Dessutom gör Dolan även kläderna till sina filmer, spelar själv med, han skriver manus och producerar också...)

Laurence efter...

Ja, det kan man verkligen grunna på, för det är verkligen ett "djupt" drama, en hisnande kärlekshistoria som är långt ifrån okomplicerad och där regissören inte väjer de svåra frågorna.
Laurence och hans flickvän Fred har varit ihop i två år och lever verkligen tajt och intensivt och gör allt tillsammans. Men en dag brister det i den 35-årige Laurence liv, han kan inte leva lögnen längre, det måste komma ut. Han förklarar för sin flickvän att han vill bli kvinna. Han vill byta kön, inte kirurgiskt, men mentalt och utseendemässigt.
Givetvis blir Fred chockad men efter ett tag känner hon att hon vill vara med och tillsammans med Laurence i hans transformation från man till kvinna.

Laurence & Fred

Omgivningens reaktioner blir en ännu större prövning, Laurence jobbar som lärare och är väldigt duktig och poppis, hur ska det funka i den miljön?
Föräldrarna, systern?
Helt enkelt är det inte och Dolan, som i alla sina filmer pysslat med könstillhörighet och frågor runt det, ställer verkligen problemet på sin spets - hur skulle du själv reagera om din älskade plötsligt ville byta kön?

I  grund och botten är Laurence, Anyways en kärlekshistoria, en fantastisk sådan, en love story om omöjlig kärlek kan man nog påstå. Borrar djupt i det mänskliga, i de olika prövningar som kärleken utsätts för.  Det bekanta finns där, det universiella finns där. Men det är på sättet som Dolan presenterar den som slår knock-out på publiken.

Dolan fortsätter förvalta arvet från sina franska kollegor från den franska nya vägen på 60-talet, men bidrar förstås med något helt eget, sin uppenbara talang, sina köns-överskridande frågor och en förkärlek till det visuella, till slow-motion och den nästan barnsliga kärleken till att brassa på.
Laurence, anyways är en film som går all-in, för att prata poker-språk. Eller en film med extra-allt, utan att förlora i subtilitet eller styrka. Det är imponerande.

Det finns så många minnesvärda scener... Spelet är top-notch, musiken fantastiskt placerad och dialogen lyhörd och oerhört mogen för att komma från en 23-åring.

Laurence all-in...

Ecco homo, skriver Laurence på den svarta tavlan, se människan. Dolan skildrar och vi ser.
Man märker hur amerikaniserad man är ibland när man ser en sån här film, en film som vidgar sinnena, som framförallt bärs fram av en egensinnig och originell filmmakare som inte lyder under några andra lagar än sina egna.
Då kan det bli så här bra.

GS.