Jag är med barn (1979)

Bosse (Magnus Härenstam) jobbar på reklambyrå i Stockholm. Han har författarambitioner. Fantasin är det heller inget fel på. Han har det i sig i så stora mängder. Detta tar vanligtvis uttryck i form av en amerikan (Micha Gabay) som talar till honom i hans eget huvud. Amerikanen vill locka honom till kvinnor, och lojal till friheten, ungkarlslivet, det goda livet. Bosse möter gympaläraren Lena (Anki Lidén). De blir förälskade. Och Lena blir gravid....plötsligt vänds tillvaron upp och ner för dem båda....
 
Det är visserligen tacksamt att göra en film om blivande föräldrar, kurser om fostret och andning, könsrollerna, och vad som händer mellan paret och tankar kring barnet osv. Många har ju varit med om något liknande och många kan relatera till Nya livet som förälder. Lasse Hallström utnyttjar förutsättningarna väl, och målar med bred pensel och livfullt med starka och lekfulla färger. Han ger oss en rolig och träffsäker bagatell. Och det går inte att blunda för karaktärerna som så varmt och mänskligt gestaltas här. Kanske är just det Lasse Hallströms stora begåvning och signum.
Bosses amerikan som förföljer honom i hans huvud liknar Humphery Bogart typen (Jerry Lacy) som "plågar" Woody Allen i En gång till, Sam (1972). Det är ofta komiska drifter med amerikansk films mest sedda klichéer från westernfilm, gangster och actionfilm. Lika mycket som Hallström skojar till det så är det samtidigt en ren och skär hyllning till Hollywoodfilmen. Hallström skrev även denna gång manus med Brasse Brännström. Brännström var tydligen aktuell för huvudrollen i filmen. Men efter en tid tyckte tyckte man att
Magnus Härenstam skulle passa bättre. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=5047&type=MOVIE&iv=Comments  TA

De flesta som såg tv-serien Twin Peaks (1990-1991) när det begav sig delade nog en unik upplevelse. Flera skrämdes till vettet av bara skymten av en viss Killer-bob. Jag fruktade honom. Det ska erkännas och bekännas. Men han var inte den värsta.

Han var ingenting jämfört med Nadine (Wendy Robie).

Jag var tvungen att blunda eller ta till en kudde när hon var med i bild. Och det var i stort sett i varje avsnitt. Och två decennier senare har jag fortfarande ohyggligt svårt att slappna av när jag ser henne. Det är en skräckupplevelse....det är min skräckupplevelse.

Och jag vet, det är b och peka ut henne som jag gör. Och det är b att beskylla Nadine för saker och ting. Hennes karaktär är i grunden vänlig och har inget ont i sig.

Hon var den rödhåriga kvinnan som var tillsammans med bensinmacksägaren Ed (Everett McGill). Om ni minns? Så hamnade Nadine i koma. När hon vaknade upp efter flera kritiska dygn, då var hon stark som Hulken.

Hon bollade med tunga vikter och hon kunde lyfta skolans muskelberg tillika lagkapten. Det hör också till saken att Nadine var inte bara urstark efter koman. Hon fick också för sig att hon gick på high-school och var hejaklacksledare.
Vet att flera såg Nadine med någon slags komisk charm och manade till skratt.
Men jag skrattade aldrig. Det var något i hennes vilda obehärskade beteende som upprörde. Det var något i hennes ögonlapp som smärtade. Det var något med hennes piratöga som lockade till mer eller mindre panik.

Något år senare kom Wes Cravens skräckis, Ondskans hus/The people under the stairs (1991). Och vilka hade huvudrollerna? Wendy Robie (Nadine) och Everett McGill, spelar här ett par med psykopatisk läggning. Craven lär också sagt att han valde dem efter att ha sett dem i David Lynch tv-serie (www.imdb.com). Ett citat från Wendy Robie som jag finner på www.imdb.com om David Lynch och hennes karaktär Nadine gör nog sitt i sammanhanget: "David Lynch älskar krossad skönhet." TA

Två killar och en tjej

Tomas (Brasse Brännström), Anna (Pia Green) och Classe (Magnus Härenstam) är gamla studentkompisar från slutet av 60-talet. De gjorde sig kända på högskolan genom olika spex och revyer. När filmen börjar är det 80-tal. Trion återförenas av mest en slump utanför en operaföreställning. De är 40 + och är brända av livets alla spår. De är nyskilda och de har barn att försörja. Anna och Classe har nyligen också separerat...

Under en svensexa till en gammal kompis Fredrik (Lars Amble), får Tomas och Classe i uppgift att sätta ihop en revyföreställning till det kommande bröllopet. De får problem, inte bara kreativt. Tomas och Anna har en affär och det stör trions arbete....

Två killar och en tjej (1983), Lasse Hallströms fristående uppföljare till succéfilmen En kille och en tjej (1975) är bättre än sitt rykte. Den har påtagligt nostalgiska ådror i både dialog och i form och i handling. Huvudpersonerna var väl i linje med regissören och manusförfattarna själva (Härenstam/Brännström/Hallström). Inget fel i det. Föredettingar som försöker hitta nya grepp, möjligheter och livschanser. Men också som många av oss gör; vi går tillbaka till historien, tittar på gamla fotografier och minns tillbaka , eller hoppas att minnas tillbaka. Vad var det som hände då? Hur träffades vi? Vad hände sen? Och när man tänker efter; det är ju grundläggande frågor för en berättelse och för att tänka ut en fungerande dramaturgi.

Några scener , särskilt cykelscenen genom Stockholm och Slussen får mig och tänka på Vi som älskade varann så mycket (1974). Det känns som Hallström lånar från italienaren Ettore Scola, men som alla mästare gör, lyckas han gör något eget av det. Om det italienska är bombastiskt, allvarligt och temperamentsfullt slutar Hallströms scen i bara i krasch, och i en skrattsalva.

Vill man vara snobbig kan man ju ha anmärkningar på filmens helhet och manus. Men jag låter hellre bli. Jag tycker ändå detta är så begåvat så inne i norden. Och när Brasse Brännströms Tomas, trampar på sonens lego och utrrister: "Jävla lego!" så känner jag att jag älskar svensk film. Jag behöver bara då svensk film. Det gör mig hel.

 Två killar och en tjej är ju meta innan meta nådde Hollywood. Innan Spike Jonze och Kaufman och grabbarna ens började tänka dylika tankar. Classe och Tomas börjar ju fundera och läsa mycket kring Kärlek. Och det är filosofi och psykologi och intellektuell ansträngning som till slut genererar i humor. Det blir ju meta eftersom de är ju själva i något slags förhållande. Och kärleksfrågan blir också svaret på deras kreativa problem....TA

Den brittiska tv-serien (ITV-producerade) Prey motsvarade inte riktiga förväntningarna. Visst, välspelad och visst påminner den en del om thrillern Jagad (1993). Men det är inte riktigt spännande och så intressant som det borde vara. Det är favoriten John Simm (mest känd för serien Life on mars) som i huvudrollen bär upp serien. Hans gestaltning av den jagade polisen Manchester-polisen Marcus Farrow som blir misstänkt för mord på sin fru och yngre son blir till något annat än det vanliga. Han lyckas göra något eget av det annars så uttänjda porträttet av en polis nere för räkning. Det räcker egentligen att titta på hur John Simm går...kaxigt, självsäkert och avslappnat...TA  

Say goodbye to Hollywood

Karin Winthers kolumn (10/5 Svds weekendmagasin Perfect guide) skriver om en trend som verkar hålla i sig. Tv-serier som t e x Boardwalk empire och House of cards utspelar sig och är inspelade långtifrån Hollywoods filmstudior. Detta verkar också prägla filmindustrin. I år noterar hon att endast en av de nominerade filmer för Bästa film på Oscarsgalan var inspelade i  Kalifornien, Spike Jonzes film Her. En förklaring till flykten från Hollywood handlar om ekonomi. Winther skriver att 40 av USAs 50 stater erbjuder skattelättnader för filmindustrin för att skapa jobbmöjligheter. TA

Grattis Ruben!

Ruben Östlunds film Turist belönades igår (23/5) i Cannes med juryns pris i sektionen Un Certain regard. Östlund blir därmed historisk, det är nämligen första gången en svensk film vinner detta pris.http://www.sfi.se/sv/Nyheter/Nyheter-om-svensk-film/Jackpott-for-svensk-film-i-Cannes/

Östlunds filmer De ofrivilliga (2008) och Play (2011) har tidigare visats på tidigare Cannes-festivaler. Filmen Turist beräknas få svensk biopremiär i slutet av året.http://www.moviezine.se/artikel/15918-11-saker-vi-lart-oss-om-ruben-ostlunds-turist   TA

Poliser och Alkohol

Vem uppfann den alkoholiserade polisen/detektiven?
Hur många har vi inte sett sedan den första eller den vi tror kan vara den första? Snacka om hållbar produkt...om än tröttsam...

Columbo (Peter Falk) kommer till mordplatsen, vad gör han, jo han tar fram pluntan.
John McClaine (Bruce Willis) är alltid bakfull när han hamnar i direkt underläge med terrorister och kniviga situationer. Martin Riggs (Mel Gibson) sitter i sin trailer och sörjer hustrun och vad gör han? Jo han trycker i sig whisky och funderar på självmord.

Nu senast stiftar jag bekantskap med Jesse Stone (Tom Selleck)i tv-filmerna om detektiven. Ser honom stå i regnet. Ena handen kring kopplet till Golden retrievern och den andra trycker han på mobilen. Han vill ringa sitt ex. Han gör det, men när hon svarar, så har han inget att säga. Vi ser på hans ögon att han har druckit, mer än tillräckligt....Regnet öser ner över hans hjässa, han är trött och han är övergiven...

Och så har vi ju vår egen Kurt Wallander , som inte spottar i glaset. Vad är det med detta manifesterande av den ensamma och alkoholiserade mannen? Varför ständigt detta återbesök? Vad är det man vill visa egentligen? Mannen som har alla oddsen emot sig, men tar sig upp när det verkligen gäller? Polisarbetet för med sig misär ändå in i själen. Flaskan blir enklaste vägen till befrielse från smärtan? TA

En Cannes-vinnare från 2001

Pianoläraren Erika (Isabella Huppert) är medelålders. Hon lever med sin mor. Ingen får överträffa dig, säger hon till dottern. Erika lägger glasbitar i en av sina elevers jackfickor. Eleven skadar sig djupt och kan inte medverka på Konserthuset. Erika får bli hennes ersättare.

Ishockeyspelaren och den musikaliska talangen Walter Klemmer (Benoit Magimel) uppvaktar Erika. Han provspelar sedan för att komma in på skolan där Erika jobbar. Hon är kall och kritisk mot Klemmer...
Han kommer dock in på skolan och får henne som lärare. De inleder en märklig förbindelse av sällan skådat slag....

Regissören Michael Hanekes film Pianisten (2001) bygger på Elfriede Jelineks roman har en fantastisk början. Händer på piano, bilder från Erika och hennes moders hem med dem två. Och pang! Förtexterna avlöser varandra...

Haneke vill helst inte diskutera sina filmer i större utsträckning. Han vill vi som åskådare är medskapare till filmen. Våra reaktioner på våld och elände i hans filmer är han intresserad av.

Isabella Hupperts karaktär Erika är fascinerande men väcker sällan något större engagemang och ens mina sympatier. Det mesta känns svalt. Svårt att bli berörd. Scenen då hon skär sig i underlivet är dock magstark, minst sagt. Det går inte att INTE reagera på det.

I början på filmen avslöjas Erikas arv (hennes far avled på mentalsjukhus) och hennes livssituation. Som vanligt så är det lättare att analysera andra än sig själv. Hon beskriver filosofen Adornos text om kompositören Robert Schumanns (som led av sinnessjukdom i slutskedet av livet) fantasi i C-dur. Erika:  "Han talar om skymning. Inte när hans huvud rensats på allt förnuft - men precis innan. Han vet att han håller på att mista förståndet men spjärnar emot. Fortfarande medveten om vad det betyder att förlora sig själv..."

När Erika talar om Schumanns ohälsa talar hon om sig själv. Hon är på väg mot avgrunden. Själslivet är dött, så även känslorna. Musiken hon själv spelar, säger sig älska , och lära ut väcker mest likgiltighet. Som lärare är hon krävande och hård men inte särskilt uppmuntrade. Efter jobbet går hon till närmaste porrfilmsbutik. Hon sätter sig i ett bås och förlorar sig i könsorgan och stönande och drar in doften från förbrukade toapapper från sopkorgen.

I hemmet skär hon sig  i underlivet. Hon skriver ett brev med sadomasochistiska fantasier till Walter. Han reagerar med förakt och sjukförklarar henne. Under deras sexakt gör hon honom illa. Han undrar varför hon vill det? Du mår dåligt, och då vill du att alla andra ska bli det också , utbrister han....

Pianisten kan men skall inte förväxlas med Roman Polanskis film från 2002 med liknande namn. Hanekes film väcker kanske inte känslor men klart åsikter. Liksom David Lynch och Lars Von Trier har han en egen stil och uttryck i sitt filmskapande. Vissa kommer hata filmen  och andra omfamna den. Behöver jag skriva att slutet är en smula kontroversiellt?

I Cannes 2001 belönades filmen Pianot för bästa skådespelerska (Huppert), bästa film och bästa skådespelare (Beonit magimel). TA 

I en katolsk kyrka ,i 60-talets Bronx anklagas en omtyckt pastor, Fader flynn (Philip Seymour Hoffman) för att ha antastat en manlig och skolans enda svarta elev. Flynn pekas ut av en ung lärarinna, Miss James (Amy Adams). Men hon är inte säker om misstankarna är riktiga.

Fader Flynn hävdar att han är oskyldig och att han bryr sig om eleverna och står för öppenhet. Miss James  hamnar mitt emellan hans oskuld och den stränga rektorn Beauviers (Meryl Streep) orubbliga övertygelse. Rektorn Beauvier tror för fullt allvar att Flynn är skyldig som synden. Och hon har bestämt sig att gör allt hon bara  kan för och stoppa honom....

Det är inte ofta man ser något liknande längre. Tre olika generationers skådespelargenier samlas i en och samma film och resultatet kan inte annat utmynna i Enormt skådespeleri. Det är en uppvisning som är bortom den här världen.

Meryl Streep kom ju fram i slutet av 70-talet och har länge varit Hollywoods främsta och ledande kvinnliga skådespelare. Aldrig falnat, aldrig stannat i utveckling och peppar, peppar, verkar hon ännu lita på sin goda förmåga och går inte bort sig i b-filmer eller låter sig säljas billigt som flera av sina manliga generationskamrater (inte minst Robert De Niro). Hon kommer till och med undan med att sjunga Abba-låtar i Grekland (Mamma Mia).

Mormonfostrade Amy Adams var blott 4 år gammal när Streep gjorde succé i The Deer Hunter (1978). Hon har de senaste åren hyllats och gått från klarhet till klarhet. Hon glänser i Made of steel som Lois Lane, och hon har gjort en handfull fina porträtt bland annat i The fighter (2010), Her, Junebug (2005) och hon vann en Golden globe för bästa kvinnliga huvudroll i American Hustle så sent som tidigare i år. Jag föll för henne redan i Spielbergs helcharmiga Catch me if you can (2002).

Philip Seymour Hoffman behöver egentligen ingen närmare presentation. Han syntes i en liten roll i En kvinnas doft (1992) och gjorde livet surt för en viss Chris O Donnell i den filmen. Ingen kunde då gissa att denna doldis skulle långt senare tillhöra de allra största. Ingen kunde heller då ana att denna hånflinade blonda nemesis till präktige Chris o Donnell skulle lämna världen och lämna en hel Filmvärld och filmälskare i chocktillstånd 2014. När jag ser filmen Tvivel (2008) blir jag också varse om hur mycket jag saknar Philp Seymour Hoffman...det blöder i mitt hjärta...

Vill man vara elak när man talar eller skriver om filmen Tvivel , så kan man beskriva den som filmad teater. Men i det här fallet handlar det mest om något positivt. Dialogen står i centrum och den som söker varierade miljöer och avancerad bildberättande har nog inget här att hämta. Det är en stark historia , en historia om religion, oskuld, lögn, sanning och vad gör vi när vi inte längre tror på något vackert, vad gör vi då? Vi måste ju tro på något. Vi måste hitta mening i något. Även  om det handlar om det fula och det avskyvärda.
Tvivel är en film vars slut nog förvånar många. Slutet är kontroversiellt, eftersom det rymmer lösa trådar och uppmuntrar till diskussion om vad vi just har sett. Det är väldigt lätt att relatera till Miss James i filmen. Hon tvingas ju välja vad hon vill se, uppleva och tro om världen.

Amy Adams och John Patrick Shanley

Tvivel är regisserad och skriven av John Patrick Shanley, filmen bygger på hans Pulitzerprisade pjäs med samma namn. Shanley har tidigare skrivit Mångalen (1987), Joe och vulkanen (1990) och Alive (1993) (www.imdb.com). TA

Tänker på Lasse Hallström. Det är svårt att släppa hans 70-tal. 1975 satte han agendan för svenska romantiska komedier med sin långfilmsdebut En kille och en tjej. På 90-talet gjordes Herngrens/Holms Adam och Eva (1996), som faktiskt inte sköt så långt från målet. Och under 00-talet har Peter Magnussons  Sommaren med Göran varit ett gott försök. Man ser ju en viss förebild här så att säga.

I Hallströms film möter vi Brasse Brännströms (som skrev manus med Hallström) Lasse, en hypokondrisk lagd tidningsutdelare. Utbildad journalist men väljer festerna, tjejerna och kröken med polarna än att på allvar söka journalistjobb. Lena (Marianne Rudberg), en körsjungande IKEA expedit träffar han i en port under ett arbetspass. De blir kära och vi får följa deras första tid tillsammans, mellan glädje, sorg och tvivel.

Deras fullständiga sammanbrott och självrannsakan tar sig i form i Tunisien , vid en skådeplats som liknar ruiner från Romare-riket. Här leker Hallström med begreppet Livets teater. Men till skillnad mot andra regissörer och bildberättare, lyckas han ständigt växla elegant mellan humor och allvar.
Förstår att en filmmakaren förändras liksom människan gör i livet. Man kan inte göra samma filmer, man kan inte brinna för en och samma berättelse under en hel karriär. Det är bara så. I Lasse Hallströms fall och för en del andra, lyckades han få ur sig sina bästa alster i relativt tidigt skede i karriären (han var 29 år när han gjorde En kille och tjej och tio år senare kom Mitt liv som hund). Vilket är på både gott och ont.

Filmen En kille och en tjej sågs av närmare en miljon svenskar. Den visades också i Cannes. Under produktionsarbetet utbröt en smärre skandal. Filminstitutet Bengt Forslund erbjöd Hallström att göra långfilm. Men regissören hade svårt att komma i gång. Men plötsligt så kom ett synops författat av Hallström och pseudonymen Niklas Lundfors. Det visades sig att under pseudonymen dolde sig Bengt Forslund. Detta rimmade illa med hans maktposition och vilka han företrädde. Han skulle helt enkelt inte syssla med att skriva filmer. Det slutade med att Brasse Brännström och Hallström skrev ihop ett manus. Under inspelningen vilade arbetet för det mesta på ren improvisation (S.443 Tusen Svenska Klassiker, Gradvall/Nordström/Nordström & Rabe). TA

Malik Bendjelloul 1977-2014

Det mesta är väl egentligen sagt om Malik Bendjellouls tragiska bortgång. Men ännu en gång slås man av hur en begåvad människa ytligt sett verka leva Drömmen, men ändå inte vara helt lycklig. Film-Sverige har förlorat en stor begåvning och våra tankar går till regissörens närmaste och anhöriga. I helgen visas hans Oscarsvinnare Searching for sugar man i både SVT och på Cannes-festivalen. TA

Måste erkänna att jag försöker undvika tv-serier. Vill inte engagera mig, hänga upp mig vid några karaktärer och bli beroende och vara som alla andra. Men det kanske är önsketänkande. Det vara bara några dygn sedan sedan jag fastnade för serien Glee (2009-).
Serien som handlar om omaka high school ungdomar som förenas i musik och dans i form av en musikklass. Det är en rullstolsbunden kille, en kille som är gay, en färgad kraftig tjej, en plugghäst, kaptenen i fotbollslaget, hejaklackstjejer etc.

Kanske kan man säga att det här är en sorts modernare variant av Fame (1982-1987) . Glee handlar ju inte bara om musik, utan mycket om relationer och är på det viset inte särskilt olik andra såpor. Men det som kanske är avvikande för serien är dess karaktärers val av uttryck. De sjunger precis som i musikaler för att uttrycka sig och förmedla känslor och budskap till andra. Till exempel i det avsnitt som inte gick mig helt förbi nu senast. Kaptenen i fotbollslaget Finn (spelades av Corey Monteith som tydligen dog i fjol i en överdos, 31 år gammal, www.imdb.com) väntar barn med sin flickvän, en högst oväntad och ofrivillig graviditet. Han sjunger Pretenders I´ll stand by you för det kommande barnet, i form av sång inför en skärm med ultraljud....
Det som gör mig mest knäsvag är något helt annat. Det är den kompetente läraren Will Schuester(Matthew Morrison, liknar faktiskt Justine Timberlake en aning) som försöker förklara för en av hans elever, Rachel (Lea Michele) att de kan inte inleda en kärleksaffär. Det är helt oacceptabelt. Han säger sedan till henne, att hon kommer träffa en man/kille som kommer gilla henne som hon är, och även gilla sidor hos henne som hon själv inte är nöjd med. TA

Den 67:e Cannes-festivalen har sedvanligt mycket eminent folk i juryn. Självaste Jane Champion leder juryn och ska ihop med Sofia Coppola, Willem Dafeo, före detta Bondbruden Carole Bouquet (Ur Dödlig Synvinkel), Gael Garcia Bernal, danske regissören Nicholas Winding Refn, Jia Zangke, Leila Hatami, Do-yeon Jeon utse bland annat festivalens bästa film.

Att regissörer som Ken Loach (Jimmy´s hall), David Cronenberg (Maps of the stars) och Mike Leigh (Mr Turner) har filmer med i årets festival gör knappast någon förvånad. Man börjar nästan tappa räkningen över hur många gånger Loach haft filmer med i Cannes. Han liknar en stammis, vad mer kan man säga?

Svensken Ruben Östlund får sin senaste film Turist visad under festivalen. Skall bli oerhört intressant och följa mottagandet. Ryan Goslings regidebut Lost river är också givetvis av ett viss intresse. Mad men-stjärnan Christina Hendricks spelar en av huvudrollerna. Storheter som Jean Luc Godard (Adieu au langage, skådisen Tommy Lee Jones (The Homesman), underbarnet Xavier Dolan (Mommy) och kontroversielle Atom Egoyan (Captives) bidrar också med filmer, som det nog kommer skrivas ett och annat om, misstänker jag. Årets Cannes-festival uppmärksammar minnet av den italienska skådespelaren Marcello Mastroianni. Öppningsfilm blir Grace of Monaco (svensk biopremiär 23 maj) , med Nicole Kidman som Grace Kelly. Festivalen pågår mellan 14-25 maj. http://www.festival-cannes.com
Har Någon ett festival-pass över? TA

Filmkompositörer är för mig doldisar, nästan i klass med radiojournalister. Man känner igen en röst, en stycke musik mycket väl , men saknar ett ansikte på upphovsmannen. Så här ser han ut: Alan Silvestri, kanske mest ihågkommen för sin musik till Tillbaka till framtiden-filmerna. TA

Hon gav 80-talet sin egen färg

Intressant läsning (Lebeau´s le blog, What the hell happened to Molly ringwald, 20 januari 2013) om vad som hände med brat pack och dess drottning Molly Ringwald.

Efter flera framgångsrika filmer (Pretty in pink, Sixteen candles och Breakfast club) ihop med producenten och manusförfattaren John Hughes tackade hon nej till ytterligare en film (Some kind of wonderful). Hon var trött på att spela ännu en tonåring. Det sägs att Hughes tog detta mycket personligt, och det sägs att Ringwald och han bröt kontakten. Och det skulle dröja länge innan duon förenades.

Separationen mellan dem två blir avgörande inte minst för Molly Ringwalds karriär. John Hughes gjorde henne framgångsrik och utan honom vid sin sida skulle hon få det betydligt svårare.

Brat pack-gänget som hon tillhörde var vana att spela tonåringar som andra tonåringar kunde relatera till. När skådisarna skulle "växa upp" och göra mognare roller blev det svårare. Det var också ett tidstecken. När det var 90-tal fick 80-tals-ikonerna mer komplicerat att överleva. Nu var det plötsligt andra vindar som blåste, andra ideal som attraherade. Ringwald försökte med flera filmer bland annat Betys bröllop (1990) med Alan Alda. Men den stora publiken uteblev.

Hon tackade också nej till filmerna Pretty woman och Ghost http://www.iammollyringwald.com/acting/

Hon flyttade till Frankrike och gjorde utländsk film. I slutet av 90-talet återvände hon till Hollywood. Hon var knappast någon på A-listan längre. Hon fick göra små inhopp i filmer där hon drev med sin brat pack-bakgrund. På senare år har hon förekommit i serier som inte visats annat än för amerikansk publik.

 Kanske kan man säga att Ringwald och flera av hennes generationskamrater hade vuxit sig fast i sina tonårsroller (Ralph Macchio, Michael J Fox, Judd Nelson, Andrew McCartey, Ally Sheedy, Eric Stoltz, Anthony Michael Hall). De var roller i ungdomsfilmer som hade varit banbrytande och John Hughes kunde nästan beskyllas för att ha uppfunnit en egen (underbar) genre; high school filmen.
Brian Mickletwait skriver reflekterande över Molly Ringwalds öde.http://www.samizdata.net/2002/12/on-why-molly-ringwald-never-be/

Han skriver att hon utstrålade en skörhet, ett självförtroende och hon agerade hela tiden från en outsider position som man som 20-åring tog till sig och kände sympati för. Man väntade bara på att Andrew Mccarteys snobb skulle fatta att det var Hon som var nr 1. Man väntade bara på att han skulle göra sig av med sin ytliga "flickvän till häxa" och satsa allt på söta och fina Molly.

Men när Molly Ringwald har passerat 30 och spelar fortfarande sårbar tonårstjej - på rutin , då är det inte lika kul längre. Hon är ju nu ung kvinna, men hon spelar fortfarande som om hon vore en tonårstjej på high school. När ska hon växa upp och övergå från tjej till kvinna? Det som man en gång i tiden föll för, stör man sig bara på, fortsätter Mickletwait.

Oavsett vad som hände och vad man än tycker , råder följande faktum. Molly Ringwald var inflytelserik under en viss tid och på sina håll påverkar hon fortfarande inte minst i mode och stil för tjejer. Om Audrey Hepburn präglade 60-talet, Diane Keaton genomsyrade 70-talet så är det väl Molly Ringwald som färg-lägger 80-talet. TA

När Spielberg blev barnkär

Steven Spielberg hade sedan barndomen drömt om att göra en spökfilm. När han arbetade med Jakten på den försvunna skatten (1981) kom idéerna till Poltergeist (1982). Spielberg spann vidare på en scen från Närkontakt av tredje graden (1979). En scen där en liten flicka kidnappas av ett rymdskepp. 

(s.87, Steven Spielberg interviews, Lester D Friedman and Brent Notbohm, 2000, University press of missippi) 

Heather O Rourke hittade Spielberg av ren slump. I en lunchrestaurang såg han en liten flicka som satt och åt ihop med sin mor. Det var Heather O Rourke. Hon fick rollen omedelbart som Carol Ann i filmen. Spielberg lär ha sagt till sin producent Kathleen Kennedy, att Poltegeist och E.T inspelningarna skulle utvisa om han kunde bli en bra pappa. I bägge produktionerna jobbade han nämligen med flera barn (Drew Barrymore, Erika Eleniak, Henry Thomas etc). När filmerna var inspelade var Spielberg knappast tveksam längre. Han ville ha egna barn. (s.89). TA