Direkt efter premiären av Det kapitel 2 (6/9) uttalade sig regissören Andy Muschietti (bilden ovan) att han planerar att göra en "super - cut" av båda filmerna. En sex timmar lång version (nu är båda filmerna lite drygt fem timmar sammanlagt). Huruvida han kommer att ändra i den nuvarande kronologin framgår inte men hursomhelst låter detta som mumma för alla fans av Det-filmerna.
Det kapitel 1 (2017) fokuserade på barnen medan den bioaktuella Kapitel 2 utspelas 27 år senare och de nu vuxna barnen pga löftet de gav varandra tvingas tillbaka till Derry och för det slutgiltiga mötet med Det. Men den nästan tre timmar långa filmen rymmer också många tillbakablickar till Loser-gängets första möte med den clown - maskerade skräcken.
Utan att förringa miniserien Det (1990) som ju har sin charm, men som också idag känns daterad och ibland lite löjlig, så kan man ändå konstatera att i och med Det - Kapitel 1 & 2, så har äntligen Stephen Kings magnum opus från 1986 fått rättvis en behandling. Boken är ju ca 1100 sidor och även om det två nya filmerna inte täcker allt i boken, t ex så har den detaljerade bakgrunden till ondskan i staden Derry med omnejd fått ganska så lite utrymme på vita duken, så får i varje fall jag en slags känsla av att filmmakarna denna gang velat ta ett rejält och respektabelt grepp om Kings bok och de har låtit berättelsen får sin tid.
Det - Kapitel 2 är 2 timmar och 49 minuter lång men personligen tyckte jag inte att det kändes, jag hade aldrig tråkigt och det var snarare så att visa saker i handlingen rushades fram istället för att dra ut på dem.
Många har klagat på att varken kapitel 1 eller 2 är särskilt läskiga, och det håller jag med om. Det är mer en mysryslig ton over det hela, det är ju en mainstream-skräckis och då kan det inte bli för ruggigt. Det blir som att besöka en nöjespark med spökhus och galna åkattraktioner. Lite påminner Det-filmerna, i sin ton och känsla, om Poltergeist (1982) som också var en mainstream-skräckis, en vuxen-rysare som blev en blockbuster för att den var lagom läskig, för att den var rolig och för att den också hade de klassiska Spielberg-elementen, som mysig förort där något ondskefullt eller mystiskt inträffar.
När jag första gången, som väldigt ung, läste Det blev jag väldigt rädd. Men när jag läste om den häromåret så var den inte läskig alls, utan mer framstod den som ett mästerverk i karaktärsbyggen, metaforer och berättarglädje och som barndomsskildring.
Så med det i åtanke, så framstår de två filmerna som mycket lyckade, i sin mix av skräck, utanförskap, vänskap då och nu och vikten av att konfrontera sin rädslor för att kunna växa som människa och gå vidare.
GS.
