ÅRETS 10 BÄSTA FILMER, enligt Thomas

1) SOUTHPAW
Helt oväntat dyker en boxningsfilm upp, väloljad i genre-traditionen och inte alls befriad från klichéerna men Jake Gyllenhaal gör sin bästa rollinsats på många år, och ännu en gång behöver vi faktiskt ett dunkande eko av hopp och en sägnen som berättar om hur Hjälten reser sig upp igen och kommer tillbaka. Den här gången är upphöjelsen och lyftet så starkt och du måste sakna hjärta om du inte berörs av Gyllenhaals white trash boxare.

2)  WILD
Med tung ryggsäck, obruten ensamhet och sår och smärta som skaver längs med knäna beger sig Reese Witherspoon ut i okända marker. Feministisk, bitterljuv och fullständigt älskvärd historia om att finna sig själv och komma ur tragedins mörka klor. Livet går vidare, trots allt, även när det är som allra svårast.

3) VIRGIN MOUNTAIN
Isländsk rom-com med grådaskiga färger och bitvis rå och skoningslös uppriktighet och realism. Här finns en outsider som har alla oddsen emot sig , men som hittar kärlek och vi och honom tror ju att allt kommer ordna sig. Men kommer det verkligen bli som vi har tänkt oss? Nej, precis som livet, så vill historien annorlunda.

4) THE SEVENTH FIRE
Dokumentären om indian-minoriteter som lever på USAs baksida, och försörjer sig på narkotika langning. Historien är briljant och skildrar en ung man och hans drömmar om och bli lika respekterad "pusher" som den äldre förebilden, som själv vill helst bara leva "vanligt". Djupt rörande film som har lovordats av inte mindre än Terrence Malick. Och det är inte svårt och förstå varför. Filmen har en poetisk , närmast brutalt vackert bildspråk där säsongsskiftningar i det lokala landskapet fullständigt överöser dig med känslor.

5) MARYLAND
Överraskande bra och spännande fransk thriller med stjärnorna Schoenaerts och Kruger i huvudrollerna. En trasig själsligt f d krigssoldat anlitas som livvakt för en libanesisk affärsman och dess fru och lille son. Det här är början på en krypande och infernalisk psykologisk konflikt i en mans huvud mellan fantasier, skräck, rädslor och verklighet.

6) THE LOBSTER
Greken Yorgos Lanthimos har gjort årets mest egensinniga filmverk, en klurig satir över dejting-samhället och samhällets normer kring kärlek och förhållanden. Abstrakt, Intelligent, rolig, obehaglig, mörk och säreget underhållande. Hurra för den grekiska filmkonsten!

7) CAROL
Todd Haynes ger sig på thriller-författaren Patricia Highsmiths mest personliga bok och ger den overkligt magiskt filmiskt liv. Drabbande från första bildruta, utsmyckad med fantastisk känsla för tidsandan/miljön och Rooney Mara är väl värd priset i Cannes och alla tidigare hyllningar.

8) LOUDER THAN BOMBS
Norrmannen Joachim Trier gör sin första engelskspråkiga och utländska film och landar helt rätt. Det är en eftertänksam familjeuppgörelse i sorgeprocessen efter en avliden mor/maka. Fenomenala skådespelare och Triers bildspråk vill man ha mer av!

9) WHILE WE´RE YOUNG
Noah Baumbach går mot ljusare tider och för varje film, han verkar nästan vilja distansera sig ifrån hans genombrottsfilm The Squid and the whale. Här finns ett alter-ego , en medelålders dokumentärfilmare som kört fast. Han och sambon går emot normen och väljer bort barn. Ett ungt hipster-par börjar dem umgås med. Till en början är detta inspirerande och ett lyft för det "äldre paret", men är det verkligen som det ser ut och vara? Det finns spår av drama och psykologisk thriller här, och Ibsen-citat. En film som är mycket bättre än sitt rykte!  

10) INHERENT VICE
Det är inte en film för alla, onekligen är det så. Paul Thomas Andersons utsatte sin publik tidigare för prövningar med The Master, nu gör han det igen, med betydligt mer humor och en rad ur-flippade scener. Det som ser ut och vara en skruvad deckarhistoria på förhand kan mycket väl vara en mer beskrivning av ett mentalt tillstånd i en mans huvud. Joaquin Phoenix är superb i denna Thomas Pynchon-filmatisering , galet bra och jag har inte skrattat så här gott på många många år. Lustiga småroller med Martin Short, Joanna Newson, Eric Roberts, Owen Wilson, Jena Malone och Benicio Del Toro

ÅRETS 11 (!) BÄSTA...

...FILMER enligt Göran.


1. MAD MAX: FURY ROAD

Diesel-doftande och adrenalinpumpande ökenrally med feministiska förtecken som ger dig blod och sandsmak i munnen. Otroligt imponerande action av den 70-årige regissören George Miller som precis som i de tidigare filmerna struntar i digitala effekter och gör allt på riktigt så det sjunger i hela kroppen. Och i alla sinnen.

2. CAROL

Både Cate Blanchett och Rooney Mara är nominerade till Golden Globes för bästa huvudroll och lär även kunna bli det i Oscars-tävlingen. Regissören Todd Haynes fabläss för nostalgi och dåtidens kontroversiella frågor som blandäktenskap och homosexualitet firar här nya triumfer i filmatiseringen av Patricia Highsmiths roman med samma namn. Klockrent, smärtsamt vackert och överjordiskt välspelat drama som är inget mindre än ett mästerverk.

3. STAR WARS THE FORCE AWAKENS

JJ Abrams väcker åter liv i den älskade rymdsagan och återupprättar det något naggade ryktet som serien fick efter den senaste trilogin. Givetvis förväntningar av sådan grad att det nästan är omöjligt att infria men Abrams lyckas frälsa fansen och ger oss den bästa Star Wars-filmen sedan Rymdimperiet slår tillbaka från 1980. Eskapism av allra bästa märke, inte minst när den ses i det nya formatet IMAX.

4. IT FOLLOWS

David Robert Mitchells skräckfilm där dåtid och nutid glider samman är ett mästerverk i genren och kan ses som både en hyllning till den typ av filmer John Carpenter var mästare på i slutet av 70-talet och som en kommentar till sexualskräcken som alltid funnits. Filmen är som ett konstverk med sina bilder och inte minst musiken. Läskigare filmer har setts, men sällan snyggare eller mer läckert komponerade.

5. MOMMY

Underbarnet Xavier Dolan (26 år) går bara från klarhet till ännu större klarhet. Hans filmer är lite som ett indie-svar på Tarantino. Extra-allt, storslaget, sentimentalt, pretentiöst och egentligen omöjligt, men Dolan är en trollkarl. Det blir helt extraordinärt bra om en ensamstående mamma och hennes våldsamma, plågade son.

6. EX-MACHINA

Alicia Wikanders framgångar bara fortsätter. Nominerad till en Golden Globe för The Danish girl och i denna smarta och oerhört tankeväckande film om ett hemligt projekt om artificiell intelligens gör hon en lysande insats i ett högklassigt spännande sci-fi drama som känns allt annat än artificiellt.

7. THE MARTIAN

Sir Ridley Scotts bästa filmer utspelas i rymden eller handlar om framtiden. Det senaste decenniet har han haft en svagare period men det här Robinson Crusoe-dramat på Mars är hans starkaste sedan Gladiator och bärs i mångt och mycket upp av en fantastisk Matt Damon.

8. BIRDMAN

7-faldiga Oscars-vinnaren 2014 är en superb och visuellt hisnande hyllning till livet och konsten. Och en efterlängtad och välförtjänt succécomeback för Michael Keaton.

9. THE BABADOOK

2015 var ett bra år för skräckfilmen. Australien-födda skådisen Jennifer Kent regidebuterar med denna högst originella rysare om en dysfunktionell familj bestående av en ensamstående mamma och hennes väldigt fantasifulla son. Precis som It follows en skräckis som går bortom genren och är full av symbolik och tolkningar.

10. KINGSMAN - THE SECRET SERVICE

En av årets större biosuccéer som också visade på det enorma suget efter storslagna högbudget-äventyrsfilmer som det görs alldeles för få av. En riktigt spektakulär popcorn-rulle med stor glimt i ögat, vildsint lekfullhet och härlig torr brittisk humor. Move over, James Bond!


Och så nr 11... Varför 11 filmer? Tja, man vill ju inte vara sämre än ansedda Critic's Choice Awards som nyligen lade till Star Wars: The Force Awakens sent till nomineringarna som den elfte och sista filmen. Den galan brukar skvallra om vart både Golden Globe och Oscars så småningom hamnar...

Och jag måste ju ha med en film som sågs sent, sent på året...

11. THE WALK
Robert Zemeckis biografi-film om den franske lindansaren Philippe Petit som 1974 "kuppade" och gick mellan de två World Trade Center-tornen innan de var helt färdigbyggda. Jospeh Gordon-Lewitt är fenomenal som Petit och fram till finalen är filmen spännande som värsta thrillern. Sen när Petit ska börja gå på vajern... Jisses! Är glad att jag slapp se det i 3D och IMAX för då hade jag nog fått svindel och svimmat. Promenaden tar i filmen ca 15 minuter och det är något av det svettigaste jag sett. Kom på mig själv med att hålla andan stora delar av det partiet. Zemeckis starkaste sedan Forrest Gump.

Och årets bästa TV-SERIER...

FARGO Säsong 1 & 2

Martin Freeman var en av många suveräna skådisar i tv-serien som baserades på biosuccén Fargo. Få serier i modern tid har fängslat så, fascinerat så och varit så banbrytande i stil och berättande som båda säsongerna. Sopranos, Homeland, Breaking bad och Boardwalk empire är främsta exemplen på moderna tv-serier som redan fått klassikerstämpel. Fargo sällar sig nu till dessa.

JESSICA JONES
Säsong 1.

I en tid då man börjar tröttna på superhjältar så träder en mycket annorlunda och väldigt sympatisk sådan fram i Jessica Jones. Krysten Ritter, som man kunnat se bland annat i Breaking Bad, är mycket bra i denna överraskning som utspelas i New York och handlar om Jessica som bär på ett mycket plågsamt förflutet och försöker hanka sig fram samtidigt som hon tvingas inse att hennes antagonist är henne på spåren.


BRON Säsong 3.


De två första säsongerna var klart sevärda, en ganska briljant idé att låta Sverige och Danmark mötas i en högklassigt välskrivet kriminaldrama där genidraget var att vrida på omaka-poliser-genren och sätta in en karaktär som Saga Norén, en komplicerad och annorlunda kvinna med minst en diagnos som ställer till det för henne, framförallt i det sociala samspelet. Men med säsong 3 har Hans Rosenfeldt & Co. skruvat till serien ordentligt och fått upp den på en helt ny nivå med Sagas utveckling och en historia som visserligen är lite sökt, men samtidigt så grymt spännande att man knappt kunde vänta till nästa avsnitt.

HOMELAND Säsong 5.

Även här domineras serien av en karaktär med diagnos, CIA-agenten Carrie Mathison, och hela produktionens proffsighet på alla nivåer höjs ytterligare av att serien lyckas vara kusligt aktuell gentemot händelser i omvärlden. Är det verkligheten som överträffar dikten, eller tvärtom...? Hur som helst är Homeland en "24" för de intellektuella. Eller i varje fall en serie för alla som vill ha lite mer realism och nyanser. Oerhört rafflande.

DOWNTON ABBEY Säsong 6.
Trots den lite väl påtagliga känslan att det här var den sista säsongen med allt vad det innebär så var det svårt att inte svepas med ännu en gång av denna njutbara och mycket välspelade tv-serie. Älskvärda karaktärer både bland herrskap och tjänstefolk tillika ett oerhört välskrivet manus var några av de starkaste orsakerna till att denna serie gjorde många svenska till anglofiler och drömmare av en förlorad värld.

GS.

I utmärkta kulturmagasinet VIs november nummer (s.14-23)
http://www.vi-tidningen.se/mitt-liv-som-hund-30-ar-senare/

firas Lasse Hallströms film Mitt liv som hund (1985) 30 år med en återförening med nyckelpersoner från filmen. Markus Wilhelmsons reportage om filmens uppkomst är förträffligt! Liknande reportage görs i brittiska och amerikanska filmtidningar i perioder, och det en fröjd att det även höjs här hemma för vår egna "klassiker".

En sak är ju ohyggligt intressant i sig , vad som hände med huvudpersonerna efter filmsuccén. Melinda Kinnaman gjorde ju med filmen sin första roll och blev så förälskad i yrket så hon fortsatte och drog med sin bror (Joel). Lasse Hallström fick en biljett till Drömfabriken som han inte kunde tacka nej till och pojken Anton Glanzelius erbjöds feta kontrakt även i Drömfabriken, men valde att stanna kvar i Göteborg och drömma om och bli fotbollsproffs.

Det jag slås mest av är bakgrunden till filmens historia och manus. Författaren Reidar Jönsson får kontakt med sin barndom efter flera år i psykoanalys. Han bearbetar motvilligt barndomens sår, att vara oönskat barn och förlusten och sorgen av sin tidigt avlidna mamma. Han får en förfrågan av Riksteatern i Växsjö att skriva en pjäs, och när han sedan tackar ja, uppkommer hans alter-ego från barndomen upp,i form av pojken Ingemar Johansson.

Pjäsen blir aldrig riktigt av, men  Reidar Jönsson fortsätter skriva , starkt inspirerad av författare som tex Philip Roth (som skrev romanen Mitt liv som man) och slutar i en självbiografisk roman vid namn Mitt liv som hund (1983).  Jönsson är därefter säker på sin sak, han har tillverkat något mycket bra.

Han gav boken till Lars Björkman på Sveriges dramatiker-förbund som tipsade Waldemar Bergendahl, produktionschef på Svensk filmindustri. Den senare läste och tänkte ganska omgående på Lasse Hallström, att han var rätt man för jobbet. Jobbet att ge Reidar Jönssons historia filmiskt liv....
Bergendahl tyckte nämligen att regissören bakom En kille och en tjej och Jag är med barn inte riktigt hade fått blomma ut som han skulle. Det fanns mer djup och allvar i Hallström, än vad han fått chansen hittills och visa för allmänheten.

När Reidar Jönsson fick beskedet om Hallström blev han inte särskilt positiv. Jönsson tyckte attt Hallström var alltför lättviktig för hans material. Författaren ställde därför krav på SF, om dem nu skulle filma hans bok.  Han krävde 100 000 kronor i förskott (han såg detta som skadestånd , ersättning för sveda och värk) , att han skulle godkänna manus, och detta skulle skriftligen uttryckas i kontraktet och slutligen skulle han få 1 000 kronor om dagen , om de ville snacka med honom.

Lasse Hallström skrev manus ihop med kompisen Brasse Brännström. Jönsson fick sedan ta del av utkasten och blev milt sagt rasande. Han kunde inte godkänna manuset. Det gick bara inte. Men det var inte bara Jönsson som reagerade. SF bestämde sig att skjuta upp inspelningsdagarna för projektet i sex månader.

Alla aktriser och aktörer vara klara, utan en , och den viktigaste för hela filmen, han som skulle spela Ingemar, filmens huvudkaraktär. Regiassistenten Catti Edfeldt fick tips om en ung pojke som varit med i Carin Mannheimers tv-serie Tryggare kan ingen vara....

Edfeldt begav sig till Göteborg och träffade Anton Glanzelius och förstod ganska snabbt under mötet med honom, att han hade det som filmteamet sökte efter, magi och utstrålning som få....

Regissören Hallström plågades av en rädsla för att inte bli tagen på allvar. Rädslan för att vara som Jönsson och andra belackare beskyllde honom för - att vara för lättvindig. Flera vredesutbrott kom ur regissören under inspelningen, han var pressad av tidschemat, där dem låg efter tidsplanen....

Sommaren 1985 avslutades inspelningen och i oktober var filmens färdigklippt. Waldemar Bergendahl var besviken över resultatet. Vad i helvetet hade Hallström gjort med filmen? Reidar Jönsson var som väntat inte heller nöjd. SF fick hålla krismöte. Hallström tvingades klippa om filmen. Under lucia , 1985 fick filmen svensk biopremiär.
Hallströms fruktan besannas i svensk press, flera anmärker på filmen för och sakna substans och vara alltför lättsam. Opinionen kring filmen vänder när den börja slå internationellt. Och till och med Reidar Jönsson säger i dag att Hallström gjorde ett mästerverk.
TA

Tio minnesvärda Bondskurkar

Christoph Waltz (Inglorious basterds, Django unchained) spelar ju Ernst Stavro Blofeld i Spectre. Han är i praktiken ganska nedtonad och får begränsat med utrymme i filmen. Han är nästan en smärre besvikelse i filmen. Jag tillhörde dem som blev genast entusiastiska när det var klart att Waltz skulle spela Bond-skurk. Han är bra i filmen, men jag hade gärna sett honom vara mer involverad i berättelsen och få spela ut mer, ta mer plats helt enkelt. Och när jag tänker efter så är det skurkarna som kanske inte varit klockrena i Daniel Craigs annars suveräna Bondsvit. Vad det beror på tåls ju och fundera över. Javier Bardem är ju precis som Chrstoph Waltz, en vansinnigt duktig skådis , men i Skyfall (2012)  försvann även han in i ett gråare lyster. Och detsamma måste sägas med Mads Mikkelsen i Casino royale (2006). I den starka Bondtraditionen brukar ju Bondskurkarna var minst lika karismatiska som säg hjälten själv eller Bondbrudarna. TA
Nedanför följer en lista över Tio minnesvärda Bondskurkar genom åren....

1)  Max Zorin (Christopher Walken) i Levande måltavla (1985)

2) Scaramanga (Christopher Lee) i Mannen med den gyllene pistolen (1972)

3) Oddjob (Harald Sakata) i Goldfinger (1964)

4) Blofeld (Donald Pleasence) i Man lever bara två gånger (1967)

5)  Largo (Klaus Maria Brandauer)  i Never say never again (1983)

6)  Hugo Drax (Michael Lonsdale) i Moonraker (1979)

7) Dario (Benecio Del toro) i Licence to kill (1989)

8) Locque (Michael Gothard) i Ur dödlig synvinkel (1981)

9) May day (Grace Jones) i Levande måltavla (1985)

10) Trevelyan (Sean Bean) i Goldeneye (1995)

Storstilat 007-äventyr som gör fansen gott

SPECTRE brittisk-amerikanskt actionäventyr i regi av Sam Mendes.
Medverkande: Daniel Craig, Christoph Waltz, Lèa Seydoux, Monica Belluci,
Ben Whishaw, Ralph Fiennes, Naomie Harris m fl.
Speltid: 2 tim 20 min
Betyg: AT AT AT AT

Efter en uppmärksammad aktion i Mexico City stängs agent 007 av från tjänst och  kommande uppdrag. Hans chef M (Ralph Fiennes) introducerar för honom en ny säkerhetschef, C (Andrew Scott) I  Cs vision lyssnas alla av, inklusive M15 agenterna. Han företräder ett bevakningssamhälle med stora bokstäver. "Orwells värsta mardröm", utbrister M när han får höra om vad som är i görningen.
Bond (Craig) har aldrig varit den lydige eller den som följer reglerna eller chefers order. Och filmen Spectre är inget undantag.

Han ber om hjälp från Moneypenny (Harris) och ständiga pryl-fixaren Q (Whishaw). Bond jagar information och dem män som förre M-chefen (Judi dench) före sin död gav honom och finna...
Spår leder honom till hans eget förflutna och successivt närmar han sig brottssyndikatet SPECTRE som styrs av Ernst Stavro Blofeld (Waltz) och vars flera medlemmar har passerat 007s revy i dem tidigare filmerna....

Daniel Craig har en fin svit och fin period i den långlivade agent-serien. Ändå sedan hans debut i 2006 års Casino royale har han ingjutit nytt blod i Bond. Nu i hans fjärde film uttrycker han fullt självförtroende och ger skäl att tro att han är den bäste aktören som gestaltat agent någonsin. Han fyrar av några one-liners, annars är han intakt med en tystlåten mördarmaskin som springer karaktäristiskt , präglad av hans "superkropp".

Inledningen är massiv och hör till seriens kanske allra spektakulära scener, vill inte avslöja för mycket men allt når sitt klimax mitt under en märkliga Dödens dag festival i Mexico city där innevånarna är alla utklädda i skelettmundering. Mitt i all trafik och folkmyller utspelar sig en duell , ett vildsint handgemäng i en okontrollerad och härjad fritt helikopter. Och så fortsätter det. SPECTRE har liksom dem tidigare filmerna , högt tempo och en del distans till seriens traditioner och små , små detaljer får en och le och njuta. Det pyntas med en hel del referenser eller passningar till dem äldre filmerna, bilen Aston Martin kommer fram igen, till exempel. Bond har aldrig varit annat än pojkfantasier , i Daniel Craigs kostym har det blivit en smula djupare, vi får ju lära kvinnotjusaren/ mördarmaskinen lite mer, och om det mörker och sår från hans barndom som han ständigt försöker dölja....

Bondbrudarna är fantastiska, franska nya stjärnan Lea Seydoux (Blå är den varmaste färgen) spelar dotter till Mr White som Bond svor att skydda för att i gengäld komma åt information om SPECTRE. Seydoux har den där svala attityden som  påminner om och gjorde Dianiela Bianchi lika vacker i Agent 007 ser rött (1963).

 Italienska Monica Belluci syns desto mindre , men hinner ändå förföra agenten liksom publiken....

Miljöerna är svårslagna och hisnande, vad sägs om ett snöigt Österrike, ett stekhett Tanger i Marocko , ett Rom med kyrkor och nätter av biljakter m.m?

Thomas Newmans musik är högklassig och ger filmen nödvändig nerv och känsla av spänning. Sam Smiths ledmotiv Writing in the wall är däremot en liten besvikelse. Flera har jämfört hans Bondlåt med Gladys Knights Licence to kill (1989), men jag ser inte likheterna, dessvärre...
Men man kan inte få allt.

Filmen är även lite för lång för sitt eget bästa. Slutfinalen skvallrar väl något om framtiden, men sista halvtimmen blir lite väl av en transportsträcka och framförallt lite tröttsamt tjatig. Varför måste skurken plötsligt återuppstå? Han är svår och döda. Det är klart.....

Sammanfattningsvis är SPECTRE ett storstilat Bond-äventyr som gör fansen gott och är ett måste för er som gillade SKYFALL (2012) . Låt oss nu hoppas att Daniel Craig fortsätter och spela agenten i flera kommande filmer....
TA